Det känns så. Just här och just nu, men så är det nog inte. Jaja, jag får fixa listan helt enkelt. Börjar med mitt eget för att sedan fortsätta med resten. Suck och stön! Här finns ingen ro till att vara sjuk. Tur att jag kände mig en miljon gånger bättre. Jag var till och med ut med hunden en sväng. Inte för att jag har något att sätta emot om det skulle hända något, men han var tvungen att kissa så jag hade inget val.
Jag ska fixa lite saker som inte känns bra nu. Det här måste fungera. Det bara är så.
Datorn börjar vara tråkig. Det finns liksom inget roligt kvar. Film känns heller inte aktuellt just nu. Är lite less på det. Jag känner att jag vill göra något, men jag är ju fortfarande inlåst i isoleringscellen här. Ett tag hade jag tänkt gå ner och titta på hagen som någon i förbifarten sa var trasig. Jag vet att jag inte ska gå ner själv, men vad ska jag göra? Hagen kan ju inte vara trasig och om ingen säger något är det ju svårt att fråga om någon annan kan laga den. Eller? Jaja, min medryttare kom precis då och hon skulle titta.
Pallar fan inte det här längre. Det funkar inte. Jag måste ner så snabbt som möjligt att ta hand om mitt eget.
Nej, nu är det dags att jag tar och blir frisk. Det här håller inte. Det känns som att allt faller samman. Eftersom jag inte har annat att göra än att glo in i de sjukhusvita väggarna, sköta "Farmen" på fb, titta på tv eller äta spenderar jag den mesta tiden på att tänka. De stunder hjärnan inte faller in i det apatiska tillstånd som fortfarande dyker upp bitvis under dagen.
Jag blir dessutom enormt stressad av andra människor när de pratar med mig. Hjärnan hinner inte tänka och allt som inte faller in i ramen över exakt hur det ska vara blir bara ett enda virrvarr och hjärnan kraschar totalt. Då menar jag verkligen totalt. Sjuk har fått en ny innebörd. Jag har förstått meningen med att rutiner måste fungera exakt.
Nu sak jag iaf bli frisk. Det finns inget annat. Mitt liv måste dock börja se lite annorlunda ut och det måste börja ske nu. Jag får helt enkelt börja ta och önska mig lite andra saker. De sakerna jag önskade mig innan har alla skett. På ett eller annat sätt. En del på, hmm, ja, kanske lite sämre sätt och andra på bättre sätt. Dock kan säga att det hänt något på ALLA fronter som jag önskat mig något. Allt har inte skett och är färdigt, men positiva förändringar har skett, annat kan jag inte säga. Nu kanske ni tänker, haha, ofta att hon har fått sina 26 miljoner och inte har jag sett att hon träffat "den där" mannen heller. Nej, det har jag inte heller gjort och mina 26 miljoner finns inte på kontot - än! När jag tänker efter så kanske jag måste önska att träffa den här mannen mer, jag skulle faktiskt vilja prata mer med honom. Jag ska tänka igenom önskningen lite. Nu känner jag mig inte så orolig. Vi kommmer att träffas igen. Det vet jag. För jag vill det. Dessutom har jag redan den här vinflaskan som står och samlar damm. Han och jag ska ju dela på den, fast det vet inte han än. Han märker väl....
Vad gäller mina 26 miljoner, så kommer de att komma. De vet jag, för kommer ni ihåg, jag har ju redan önskat mig dem OCH till skillnad från er så låg det inom vad som är troligt för min del. För de flesta av er är det ju fortfarande en omöjlighet.
Nej, nu ska jag sätta mig och fundera över önskningen gällande mannen.......
Livet upphör inte bara för att man är sjuk. Det är mer som att det sätts "on hold" eller någonting. Det mesta stannar upp och om jag ska vara ärlig ser jag varken ljuset i tunneln, eller något annat som skulle kunna vara slutet på eländet. Dock kan man inte sluta ha hopp.
Jag önskade mig tidigare att få fira nyår på ett specifikt ställe. Helt plötsligt kändes det som att det vore en omöjlighet. Det är en restaurang, den är populär dvs att det antagligen redan är fullbokat och jag har ingen aning om hur fan jag ska lyckas få ihop allt för att åka dit. Det är dock fortfarande min önskan och jag blev lite glad när det stället precis var det första jag såg när jag öppnade min facebook. För en gångs skull har jag tryckt gilla på något. När bilden nu visade sig kom jag på att jag faktiskt har lite hopp. Någonstans är ju allt möjligt.
Allt annat kommer också att ske som jag önskat mig. Jag vet det. Det bara är så.
Platsen jag ville åka till är iaf Berliner Fernsehturm och någon gång ska jag äta där.
Jag ville åka till min gröna sjö och det gjorde jag i somras. Drömmar, det måste alla ha. =)
...faktiskt som att allt blir lite bättre. Idag var jag ute en sväng och fick hjälp med att laga hagen. Det var en stolpe som var trasig. Jag stod mest och tittade på. Var in en stund i hagen med Ante också. Jag ska nog inte stå själv med hästarna än insåg jag. Jag har inte så mycket att sätta emot.
Nu när jag har varit sjuk har jag insett en del. Både vad gäller hästar och andra människor. Jag har nog helt enkelt omvärderat en hel del saker. Samtidigt som jag förstår att det är svårt just idag att sätta saker i sitt rätta perspektiv har jag insett vad som betyder något. Eller vad som betyder något just nu. Jag tänker bära med mig det inför framtiden och hoppas att jag kommer ihåg det här länge. Vad gäller hästarna har jag omvärderat mina egna hästar och min hästhållning. Det har inget med mina hästar i sig att göra, för jag har inte varit därnere. När man står på sidan av och betraktar allt, det är ju som det jag har gjort, så inser man helt plötsligt något få förunnat. Det här är något jag lärt mig sedan tidigare, men det kom som bara upp till ytan igen. Lilla Hopie, Snårrfi, Hoppan och allt vad vi nu kallar henne dansar åter igen. Hon travade i hagen idag och hennes utstrålning och balettdansösliknande trav gör som att man hamnar i trans och inte ser annat. Det känns bra. Det blev ju som en omöjlighet för mig att åka in med henne till klinik och nu ser hon bättre och bättre ut i benet.
Ni anar inte helvetet att vara sjuk. Det är inte bara själva sjukdomstillståndet som man ska behöva lida över. Nej, nej, här har jag rätt till hjälp 3 ggr/dag, men vet ni vad. Det fungerar inte. Det enda jag ska få hjälp med är att få mat. Svårare än så är det inte. Idag kom det en fitta rent ut sagt. Hon satte sig i min soffa och sedan skulle jag fylla i en massa papper. Jag kan tala om för er att jag inte är i skick att fylla i några förbannade papper. Sedan när hon sitter där säger hon åt MIG att gå och göra min mat. Jag säger att jag bara vill ha det som det var i helgen. Till slut, när hon fattar att jag inte kan göra någon mat själv svär hon lite och går fram och tar ut mat ur kylskåpet. Det är ett jävla suck och stön, eftersom nötterna inte kan värma mat brände de fast helvetet i kastrullen. När de sedan skulle diska svär de ännu mer över att de har inte har tid med sådant. Är det mitt fel? Strax innan det talade hon om för mig att jag själv skulle göra iordning det jag ska dricka. Rough! Jag kan inte öppna förpackningen. Det hela slutade med att jag var helt sönderstressad av besöket. Inte orkade äta och inte hade någon att dricka. Tack för hjälpen idioter! Det här, det är Sverige 2012. Thank God att jag inte kommer att vara sjuk resten av livet.
men jag orkar inte. Jag har inget att skriva om. Vad man än skriver här är det fel. Skriver man något som man anser är roligt för att slippa det eviga lidandet är det fel för då är det någon som tar illa upp. Skriver man något negativt delar man bara med sig av sin pessimist. Så varför skriva? Det lär sluta med att jag skiter i dem som anser att det är fel att skriva roliga inlägg när man är dålig och att jag borde ägna mig åt annat och kör på med mitt gamla vanliga. Passar det inte så läs inte. As simple as that!
Hunden kom aldrig ut i morse. Jag grät i 1,5 timme. Det slutade med att jag själv gick ut med honom, men jag kom bara till bilen 10 meter bort. Där fick han kissa och sedan gick vi in igen. Vi väntar fortfarande på att han ska få gå ut. Jag orkar fan inte. Jag har gråtit hela tiden.
Jag vill ha det si och jag vill ha det så, och Jag, jag ska ha det si och sedan ska jag ha det så. Så låter det hela tiden för mig just nu från alla håll. Fatta att jag orkar inte. Jag har 6 dagar till som bara måste fungera. Just nu gör det det. Jag orkar inte ändra och hålla på och fixa för att någon vill ha det på ett exakt sätt.
Allt det här är dessutom otroligt stressande. Jag måste försöka vila. Inget annat. Jag pallar fan inte. Jag orkar inte hålla på och anpassa mig efter hundratrettielva olika viljor. Det blir som det skulle vara från början.
Ikväll blir det tidig kväll. Det är bra på TV dessutom.
Ja, alltså jag hade ju börjat prata med honom och allt. Dessutom kändes det bra.Suck! Jaja, jag har ju inte dött och inget är omöjligt förrän de slagit sista spiken i kistan. Det är liksom då allt är försent, men det antar jag att ni visste sedan innan.
Idag ska jag bli rastad. Det ska bli roligt. Det känns som att sitta i ett fängelse, eller en isoleringscell när jag sitter här hemma. Det suger! Det är fan astråkigt, men vad ska jag göra? Om jag nu skulle få för mig att gå ut orkar jag kanske gå ca 20-30, i bästa fall 50 meter. Jag måste ju tänka på att jag ska tillbaka hela vägen också. Det är dessutom dumt att gå ut själv om nu något skulle hända. Det är fan kallt ute. Dessutom har jag säkert dubbelt så mycket kläder som alla andra på mig. Det märkte iaf ambulanspersonalen som fick klippa upp 4 tröjor på mig. Jackan lyckades de få av. Kul! =/ Dessutom klippte de upp min bästa bh. Alltså suck. Jag tänkte när jag låg i ambulansen att den går väl iaf att rädda och de hade dne gjort, då iaf. Inne på sjukhuset kom de på att de behövde klippa lite till så sagt och gjort massakerade de den totalt. Happy me!
Jaja, det är bara kläder. Synd att jag hade en Tommy Hilfiger pike tröja för 500:- på mig. Det var dumt. Det var liksom lite av en favorit.
Nåväl, huvudsaken är ju att jag lever och att jag blir frisk. Jag lovar er att TH fortfarande säljer svart pike. Jag däremot är ju unik och går inte att byta ut.
Har precis suttit i soffan och tittat på när det städats i mitt hem. Det urmysiga ljuset som samma person köpte tidigare står på bordet. Jag måste skaffa fler sådana. Själva ljuset lyser om vartannat i olika färger lila, blått, rött, gult. grönt. Själva glaset alltså. Det var asläckert och inhandlades på Coop. Ett doftljus.
Just nu är hon ute och går med hunden och sedan ska vi dricka te och äta middag. Kan det bli bättre? Tror faktiskt inte det. Imorgon ska jag fråga om det är någon kod till tv-kortet för det vill inte riktigt starta.
När jag låg inne på sjukhuset i vad de kallades medvetslöshet fick jag en strålande idé. Det är nämligen inte som ni tror att man bara behöver ligga där och vara helt borta. Jag kan nämligen höra OCH hjärnan har full aktivitet. Istället för att prata med er och ha en massa idéer pratar den helt enkelt bara med sig själv.
I det lilla rummet hjärnan finns det utrymme för mycket tankar. Betänk sedan att det enda man faktiskt kan göra är att tänka. Jag ligger där, ser ljuset från lamporna i taket genom ögonlocken och hör någon gå från höger till vänster. Det kommer en till från vänster, men fortsätter in i rummet längre bort till höger. Jag antar att det är ett rum där också för det pratas där.
Någon kommer och pratar med mig. Det kliar i ansiktet, men hur vad fan ska jag göra. Jag kan inte röra armarna och jag kan inte be någon. Jag får helt enkelt vänta ut lidandet. Personen som pratade med mig är färdig. Hon ger mig knappen och säger att om det är något finns de i rummet bredvid till höger.
Jag bestämmer mig för att det här ska räcka. Jag tänker att nu kliver jag upp och ropar högt skrattandes: JAG LURADE ER ALLA! DET VAR BARA ETT TEST! JAG ÄR FRISK! Jag bestämmer mig – jag gör det. Inget händer. Jag ligger kvar stilla. Kroppen rör sig inte, inget ljud kommer från munnen. Fan, inte ens det gick. Jag bestämde mig ju. Varför händer inget?
Det är väl lika bra att bara vänta ut. Hjärnan funderar lite över hur det skulle vara att ligga så här länge. Den undrar hur lång tid det skulle ta innan jag blev galen. Jag bestämmer mig för att vänta lite och fundera på villka de som går förbi är. Redan efter den här lilla stunden, inte för att jag vet hur lång tid som har gått, känner jag igen fotstegen från hon som hela tiden kommer fram och pratar med mig.
Hjärnan tänker en sak och jag tänker en annan. Hjärnan funderar fortfarande på hur lång tid det tar innan någon blir galen av att ligga så här. Fullt medveten, men samtidigt helt avskärmad från omvärlden. Jag tänker att det kommer inte att hända den här gången. Jag är snart frisk igen. Det är ju samma procedur, fast bara i lite olika skepnad varje gång. Den här gången var det den här skepnaden. Inte röra och inte prata. Jag känner ändå att jag snart, om en liten stund, kommer att kunna röra på mig, men talet, ja, det är lite osäkrare.
Det är en speciell flaska och den har stått länge hos mig nu. Den här vinflaskan är speciell för jag bestämde en dag för et tag sedan att jag ska dela den med en väldigt speciell person.
Just nu står den och dammar och den lär damma ett tag till. Inte för att jag inte säger att möjligheten att träffa den här personen inte finns just nu utan för att jag faktiskt är sjuk. Möjligheten finns varje dag, varje minut och varje sekund. Det är bara våra val som avgör när vi kommer att träffas.
Flaskan har blivit en symbol för var den delen av livet ska ta mig och så ska det förbli. Jag tycker om att den är dammig. Det betyder bara att tiden har mognat och snart är redo.
Här ser ni numer en som från och med fredag även kommer att vara kund hos hemtjänsten. Det är jag och åldringarna nu. Inget annat! Snart kommer ni också se mig sitta och knyppla. Gå med i PRO blir nog ett måste också. Bingo vet jag inte, men det borde väl ingå.
Nej, skämt åsido. Till veckan får jag hjälp med att äta tre gånger om dagen, äta kan jag göra själv, men jag har lite svårtt tillaga maten De ska också påminna mig om att ta medicin, åka och handla, köra diskmaskinen om jag inte kunnat det, ev tvättmaskinen någon gång.
Det är så det är nu. Det känns ju inte direkt roligt. INGET av allt det här är roligt. Det är förjävligt.
Jag har däremot konstaterat att jag har ett gäng fantastiska människor omkring mig. Inte bara en, utan flera och jag vet inte hur jag ska kunna tacka för all hjälp jag har fått och fortfarande behöver.
Det var inte förrän idag som jag var ner till stallet en sväng. Jag fick först skjuts och åt lunch därnere. Hälsade på Ante orkade jag, men inte mer än så. Sedan var jag ner en sväng på eftermiddagen. Jag har fortfarande svårt att träffa andra. Ni kan aldrig ana skräcken att låta som en cp-skadad och försöka prata med andra. Det går liksom inte att beskriva. Förbättringen är dock stor varje dag. Igår ville jag åka ner och säga hej, men jag orkade inte.
Jag tror att allt någonstans ändå har en mening. Det är meningen att man ska lära sig. Svaret på vad det är meningen att jag ska lära mig av det här. Det vet jag inte. När allt är slut och jag är frisk hoppas jag att jag har det.
Snart kommer de från kommunen som ska kolla vad för hjälp jag behöver. Suck! Känner mig som en 100-årig krympling. Nåja, det är väl bättre att få hjälp. De kommer kl 15.
Idag ska jag få sitta ute och äta iaf. Det ska bli skönt. Det är tydligen kallt så jag ska ta på mig massor med kläder. Dessutom vill jag sitta ute innan det kommer en massa till stallet för jag orkar inte träffa så många än.
Nu har jag varit och träffat neurologen som jag hade tid hos efter röntgen. Röntgenresultatet visar inte på något så hjärnan är frisk.
Hon gjorde en ny genomgång och kom fram till samma som de andra. De mesta fungerar bra. Det är dock vissa muskelförsvagningar. Nu har hon tagit diverse nya prover bla på ett antal autoimmuna sjukdomar. Jag vet inte alla för det sa hon inte. Jag vet bara att jag tror att jag slog nytt rekord i antal rör de tog. Många blev det. En del svar dröjer några veckor innan man kan få svar på.
De flyttade fram min tid på KS redan till imorgon eftermiddag. Det var ju bra. Jag känner dock viss oro då de ska testa nervbanorna och det känns måttligt roande. Jag undrar lite om det gör ont och så. =/ Det är ju bättre att ha det gjort så snart som möjligt.
Ni ska få höra något SENSATIONELLT också. DE KOMMER ATT UTREDA EV BIVERKNINGAR FRÅN CIPROFLOXACIN. Det är helt otroligt. Det tragiska i det hela är att vi kan konstatera hur jävla dålig man ska bli innan man verkligen får hjälp. Nu blir det iaf så. Äntligen kan det bli någon ordning på det hela. Anledningen till att de inte gjort något under helgen beror helt enkelt på att de väntat på KS. Uppenbarligen hände iaf något eftersom det nu blev lite fart på dem.
Det är ju bara att konstatera att man för att få hjälp ska behöva
*bli medvetslös *tappa talförmågan *vara förlamad *bli så dålig att man behöver larm hemma
Det är fyra av grejerna som jag kan räkna upp bara här.
De här tanterna är bara för mycket nu. Jag orkar inte med dem mer. Inatt har jag knappt sovit helelr. Den ena sover ju för fan knappt. Det är hon som skriker hjälp, hjälp hela tiden. Just för tillfället har hon gått vilse vid en busshållplats. Suck, alltså! Dessutom vägrar hon ta sina prover idag.
Den andra är ju iaf bara rolig och hennes tyska som hon pratar när hon sover är också rolig.
Mellan 9-10 är ronden. Jag vet inte vad de har tänkt nu. Antagligen inte alls.Vi får väl se.
Är det så ska jag slå ihjäl den mycket inkompetenta läkarkåren. Det är så jävla stört att de inte finns annat.
Jag har precis checkat av en lista där jag har ALLA symptom på ett eller annat sätt. Där kan man även lägga in både Ciprofloxacinet och kontrastvätskan i var sitt fack samtidigt som de hör ihop.
ALLT hör ihop!
Det är bara det att jag är född till problemlösare med ett extremt högt IQ och min extremt analytiska förmåga är svår för andra att uppnå. Det är väl helt enkelt så att jag ser sambanden som ni inte ser?
Jag ska fan bli Sveriges Dr House. Fatta hur många liv jag skulle rädda. Imorgon skriver jag mer när jag pratat med läkaren.
Är det som jag tror kan vi avskriva ALLA neurologiska samt muskulära problem inom kort. Den för tillfället dåliga talförmågan kommer att komma tillbaka snabbare än ni anar......
Sorry, I will be back, and veeery sooon! =D
Sömnlöshet ingår i detta "sjukdomscenario" därav de sena inläggen.
Nu är det fyll rylle i sykrymmet jag ligger i. Jag blev ju erbjuden att läggas i på en psykavdelningen och rimligtvis hade det varit lugnare. Som min moster sa. Där delar de iaf ut valium.
Suck! Min behandling fortsätter med två alvedon till kvällen. Tjoho! Snart är jag nog frisk....
Jag spelade in ett litet samtal mellan tanterna tidigare idag. Det löd följande:
I gäll skrovlig röst:
-Hjälp! Hjälp!
Barska Ingeborg som bryter på tyska:
-Harr dy ingen knåpp! Tryck på knåppen!
-Hjälp! Hjälp! Det är ingen som bryr sig om m-i-i-i-i-i-g.
-Tryck på knåppen!
-Hjälp! Hjälp!
-Lilla flicka hyr du mäjj? (lilla flicka är jag då)
Mummel från mig:
-Mmm...
-Lilla flikka jag hyr inte dig. Kan du trycka på knåppen? Hon vill ha hjälp. De kömmer inte öm jö trycker.
No wonder att de inte kommer. Hon snakkar ju i ett.
Katastrofen idag var total när hon fick kall mjölk till gröten. Då började hon prata med gröten också. Minns ni? Gröten blev ju is om man inte värmer mjölken innan.....
Nu är det tredje kvällen jag är här. Jag är sjukt less på att ha ont i benen. Det känns som att jag måste gå, vill stretcha göra vad fan som helst i hopp om att det ska bli bättre. Det blir det inte. =(
Jag har varit ute och gått - ingen skillnad. Legat i sängen - ingen skillnad. Försökt stretcha ut benen - ingen skillnad.
Det är ett fucking jävla konstantläge som inte vill sluta. Jag ger fan snart upp kampen om benen alltså. Let the devil inside me win! =(
Vad fan ska jag göra? Det känns konstant som den värsta smärtan när man förfrusit och håller på att tina. Har ni känt den någon gång? I tio-max tjugo minuter kanske. Pröva flera dagar - i sträck - konstant utan förbättring. Det är så sjukt frustrerande att ni anar inte.
Snart ska jag berätta om Marianne. Hon är om möjligt ännu mer frustrerande än Galna Ingeborg. Det är dock bättre än förra gången jag låg inne och delade rum med Prutt-Märta eller vad vi nu ska kalla henne. Det är tur att man inte får röka inomhus på sjukhus för då hade mitt rum sprängts den gången.
Den enda ljusglimten i tillvaron är när sänggrannen Ingeborg öppnar truten. Innan jag hade sett henne trodde jag hon var i drakstorlek för det är så det låter när hon börjar prata. Lägg där till att hon bryter starkt på tyskbayerska. Jag vill klive üpp är ett bra exempel på hur det låter. Innan jag fortsätter berättelsen om Ingeborg vill jag även tillägga att hon knappt har några tänder. Den hon har pekar åt lite olika håll. Det hindrar dock inte hennes kakhål från att gå konstant från ord till ord.
Hennes blodsocker innan lunch var 17,5 vilket jag nog tippar är rätt högt. När hon inte fick någon dessert till lunchen var måttet rågat. Kraftigt üpprörd ropade hon üt detta üver hela avdelningen.
När desserten blev inställd tog hon återigen upp det faktum att hon inte kan få två kokta ägg med kaviar. Har ni hört en sådan katastrof någon gång? Hon förstår inte att det ska vara så svårt att koka två ägg. Personalen gav upp och gav henne en apelsin till slut.
Hon har också talat om för personalen att om man inte värmer mjölken till gröten blir den till is.
Eftersom hon precis tog nytt blodsocker som var bara 6,5 är lyckan nu gjord. Hon fick nu för sig att det var apelsinen som sänkt blodsockret. Nu bad hon om en till. Allt för den lilla desserten, som för min del bestod av ca 20 bitar konserverad frukt. Det var iaf bättre än igår när jag fick en degig miniäppelkaka med torr vaniljsås på. Jag vill tillägga att det såsigaste på kakan var degen. Heja Ingeborg! Tryck i dig några apelsiner så ska du få en lyxig dessert.
Jag fascineras ibland över andra människor. Igår träffade jag ju denna psykolog. Det var intressant. Han satte helt enkelt en ny standard för hur en annan människa ska vara. Jag hade lust att säga något till honom, men det går ju liksom inte så bra att prata just nu så för en gång skull är den hära här jag tyst. Intressant fenomen va!?
Vi satt och "pratade" ett tag. Han trodde nog att jag lider av någon form av depression pga mitt något apatiska tillstånd. Jag vill dock påstå att fallet inte är sådant. Jag är helt enkelt bara trött. Inte trött så till den grad att jag vill sova. Mer trött åt det hållet att jag blir apatisk och bara inte orkar delta. Jag bara liksom hör istället.
Nåväl. då till denna psykologs grunder på hur en människa ska vara. Han säger till mig: Titta på dina händer! Vänd på dem. Ser du vad jag tänker på? Jag tittar på mina händer och tänker funderar lite. Först trodde jag han ville säga något om färgen på huden eller liknande. Jag tittar en stund och inser sedan. Han säger igen: Förstår du vad jag menar? Personligen hade jag lust att säga Up yours! eller något i den stilen. Jag tittar igen på mina händer, känner något bitter sprida sig när jag återigen tänker Idiot! Jag fattar, men det är inte ett problem för mig. Det som är ett större problem är att jag i samma veva insåg att jag inte torkat händer efter jag varit på toaletten på morgonen. Never happend before. Vilken katastrof! Det värsta jag vet. Jag som har sådan toabakterieskräck att jag lyssnar om andra tvättar händerna efter sig när de varit på toan. Helt plötsligt är det jag och händerna i en egen värld. Jag och toahänderna....
-Ja, du förstår alltså vad jag menar, du är smutsig under naglarna. Jag tittar igen på mina händer. Tro fan att jag är smutsig under naglarna. Vad fan tror du gubbjävel? JAG ÅKTE FÖR HELVETE MEDVETSLÖS IN MED EN AMBULANS FRÅN ETT STALL IGÅR. ETT FUCKING SMUTSIGT LERIGT ÄCKLIGT JÄVLA STALL. LÅG MEDVETSLÖS I EN SÄNG OCH KUNDE INTE KLIVA UPP. HÖLL MIG IN I DET LÄNGSTA FÖR ATT SLIPPA KISSA I ETT FUCKING JÄVLA BÄCKEN. NÄR JAG SEDAN 16 TIMMAR SENARE GÅR(LÄS:ÅKER) PÅ TOALETTEN GLÖMMER JAG ATT TVÄTTA HÄNDERNA. VAD FAN TROR DU? DET ÄR KLART SÅ IN I HELVETE ATT JAG ÄR SMUTSIG UNDER NAGLARNA. SIST JAG KOLLADE STOD DET INTE ANNA ANKA PÅ MITT ARMBAND. VAD ÄR SMUTS MOT TOABAKTERIER? GE MIG TVÅL...........!!!!!!!!!!!!!!
Jag kunde inte säga något av det. Istället var jag tvungen att lyssna på hans predikan om att jag lider av en depression och har givit upp mitt liv för att jag är smutsig under naglarna. Hmm..... Hade jag varit smart hade jag sagt att: Oj, var det bara nageln som blev smutsig. Det kan inte finnas mycket skit i mig.
Det kändes som ett hån. Nåväl. Då har jag lärt mig något efter mitt första möte med en psykolog. Nämligen psykologens budord nr 1:
Efter mycket hit och dit och fram och tillbaka är jag kvar på Danderyd. Ena läkaren, den braiga, kom tillbaka och sa att det ändå var bäst om jag var kvar här.
Jag har fortfarande talsvårigheter, eller jag kan knappt prata. Det som ändå kom ut bra från dagen var att jag "pratat" med en psykiatriker som konstaterade att jag inte är deprimerad och att det han inte alls såg någonting som inte tydde på en biverkning från den tidigare medicinen.
Jag vet inte vad som händer nu. De har skickat en remiss till KS där de skriver att jag ska göra något nervtest. Dvs att de ska testa nervbanorna.
Snart ska jag åka hem. Det finns inget fel och inget att 'utreda' därför ska jag åka hem. Jag fick iaf tre läkare den häe gången varaven faktiskt var bra.
De tyckte inte det var någon bra ide att jag kommer tillbaka och börjar jobba på måndag. Jag blir hemma en eller två veckor till. Härligt va!? =( Jaja, inte mycket att göra. Egentligen kände jag mig inte fit för att jobba ens två timmar om jag ska vara ärlig, för det var det jag skulle göra.
Jag känner mig lite halvdeppig när jag bara är hemma. Det är inget roligt. Det är tur jag har mina vänner i stallet som jag kan "trakassera". =P
Jag önskade mig en sak idag faktiskt. Jag vet att man inte ska önska saker om specifika personer, men jag ville göra det så jag gjorde det. Egentligen önskade jag mig inte idag utan det började som redan igår. Jag kör ju på den här attraktionslagen fortfarande. Det känns bra. =)
Vi får se hur det blir. Jag tror att det blir som jag önskat och tänkt. Jag känner det på mig. Jag önskar göra en sak med en speciell person, en viss dag och jag önskar göra en ungefär exakt sak. Det är ingen avancerat och inget krångligt. Bara roligt, avspänt och enkelt. Ni vet, jag orkar inte göra så mycket just nu.
Eller vi kan ju se, jag skriver väl då. Så ni slipper undra. ALLT tänker jag inte skriva dock Jag önskar mig att jag och den personen som frågade mig om jag tror på ödet, vilket ingen här vet vem det är gör en sak, inte alltför avancerad och jobbig, på lördag. Jag känner att jag skulle behöva komma bort här hemmifrån ett tag och med den här personen slutar jag verkligen tänka på allt det dåliga. Det är vad jag skulle behöva. Och lördag skulle vara en bra dag. Alla dagar är iofs bra, men lördag känns bra. Eller, ju tidigare desto bättre. Bara jag kan få tänka på något annat en stund.
Det här med röntgenresultatet gjorde att allt annat inte blev så viktigt helt plötsligt. Ångesten över att Vovven bet en annan hund har försvunnit och alla andra saker blev lite "on hold".
Idag ska jag försöka ta mig och handla. Min nästa fråga var ju om jag verkligen vågar köra bil innan jag träffat den här läkaren nästa vecka. Det som kändes mest oroväckande var att de inte ens skrivit vad det ev kunde vara.
Jaja, det är väl bara att vänta och se. Som den trevliga kvinnan sa igår som kom och fråga hur det var. Man behöver inte måla fan på väggen. Det var verkligen rätt person som kom. Hon utstrålade både vänlighet och medmänsklighet.
Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv sammanlagt som jag gjort idag tror jag, men det känns faktiskt lite bättre nu.
Jag började gråta redan inne hos läkaren, sedan grät jag när jag tog prover, på vägen ner från VC, på tåget och sedan hela bussresan hem. Jag tror att det är bra att gråta om man är ledsen. Man behöver det liksom. Om man inte tillåter sig själv att gråta kommer man aldrig över det.
Det hände iaf något bra idag. Min nya toppenmedryttare kom och red och jag lyckades ta mod till mig och gå fram och prata med "Han". Det gör ju att livet känns lite mer värt. Idag kom jag ihåg hur mycket jag faktiskt tycker om att prata med honom. Det kändes iaf bättre att stå och prata med honom än att prata med någon annan. Jag vet att det låter lite konstigt, men nu är det bara så. Jag hoppas han kommer tillbaka snart igen. Allt kändes mycket lättare efter jag hade pratat med honom.
Jag fick en fråga idag om jag tror på ödet. Det berodde på att jag ställde en fråga om det var meningen att livet skulle jävlas hela tiden. Självklart tror jag på ödet. Ibland är det som att vissa vägar bara skapas och det så att säga blir fri framfart för det som är meningen. Samtidigt tror jag att man kan välja att kliva av den vägen och välja en annan som är självvald.
Just nu känns det ändå som att jag träffat rätt person i rätt tid som hjälpt mig hitta en annan väg. Ett annat sätt att se på saker. Så jag tror att de här personerna dyker upp i ens liv i rätt tid för att saker som är ödesförutbestämda ska få en chans att ske. Gör de inte det kommer fler chanser. Det har ödet sett till.
Jag skrev någon gång förut att livet är som att följa en röd tråd. Ibland tappar man fotfästet och hamnar på sidan. Då blir ingenting som man vill. Allt motarbetas. Då gäller det att hitta tillbaka till sin livstråd och fortsätta leva som det är meningen. Livet ska liksom flyta framåt av sig själv, inte motarbetas.
Det är ju inte direkt så att det känns som att de fyndat när de hittar något. Vilket de ju gjorde i min hjärna. =( Tro det eller ej. Det var på höger sida, vilket ju faktiskt kan förklara problemen med vänster. Suprised? Tydligen är det bra för det var ett högintensivt, tror att det var intensivt, högt var iaf det det var och det var ingen skillnad med kontrastvätskan.Det kallades dock ospecifiserat dvs de vet inte vad det. Tjoho? Det betyder att det inte var en tumör. Woaw! Happy me! =/
Jag fick också veta att det inte är MS. Det är ju också bra.
Mitt liv är verkligen på topp just nu. Det suger som fan och det var längesedan jag grät 2 timmar i sträck.
Det ironiska i det hela är att när jag satt nere på VC och grät kom en person fram och frågade hur det var. Vet ni vem det var? Det var mamman till killen som jag var kär i när jag var 6 år gammal. Ironiskt va! Jag borde ha frågat hur det var med honom. Jag vet att han inte hållt sig på rätt sida av lagen och hållt på med div "andra saker". Hon var iaf trevlig och hjälpte mig så jag kunde ta mig till tåget och åka hem
Jag mår fortfarande aspiss och får feta ångestattackerna. Däremot händer det bra saker så jag får försöka se till dem.
Får hjälp med Norton idag av den nya medryttaren. Det är toppen! Hon hörde precis av sig. Jag har varit en dålig människa och inte hört av mig till mina medryttare som jag skulle. Det är bra att det är ordning på dem.
Nu ska jag iväg på läkarbesök. Igår släppte jag ut andra stallets hästar också och det tog mig ca 1h och 20min och efter det var jag tvungen att sitta i soffan till kl 14-15. Vad fan ska jag göra? Jag kände mig så himla pigg och glad förra veckan och nu är allt helvete igen. Det här var ju redan innan det här med hundarna och allt.
Ikväll har jag en del att göra. Jag kom på hur jag ska börja. Jag önskar mig fortfarande 1 stycke partner, men jag börjar själv. Han dyker nog upp. Jag skriver han för jag föredrar att arbeta med män.
Ikväll ska jag iaf lösa del 1 av min försäljning. Helt plötsligt när jag satt här kom jag på vad jag ska göra. Idag hittade jag nämligen ett annat stället att handla från där jag tyckte om produkterna. Några saker av de som jag anser vara problem var även lösta.
Nu ska jag ner till stallet och mocka. Det såg inte så roligt ut i mina boxar i morse. Hästarna fick lite mer mat eftersom det öste ner och eftersom de redan äter rätt mycket kastar de inte i sig resten. En box såg tristare ut än de andra. Lägg också till att de gick in tidigare. =( Jaja, det kommer inte att göra sig själv.
Det gör jag faktiskt. Just nu går störst del av min energi och tid åt att tänka på att jag verkligen inte vill arbeta där. Den tiden är förbi. Jag måste hitta något som gör att jag har energi och vilja kvar att göra något annat.
Följande kriterier önskar jag till mitt kommande jobb:
*Det ska vara nära mitt hem.
*Det ska inte vara heltid.
*Det måste fungera med hunden. (Olika lösningar finns)
*Det ska uppfylla mina budgetkrav för min egen ekonomi gällande intäkter.
*Det ska vara något som jag känner att jag vill göra alternativt något som även är fördelaktigt för min egen verksamhet.
Det här är vad jag önskar mig, eller bättre. Det är vad jag vill ha och jag vill ha det så snart som möjligt.
"Genom att vara intresserad av andra människor kan du få fler vänner på en månad än du kan på 10 år av att försöka få andra människor att bli intresserade av dig."
- Charles Allen
Det ligger något i det. Jag ska fundera över det här under veckan som kommer. Jag känner mig som en intressant person. Inte så att jag i mig själv känner mig intressant. Jag känner mig bara som mig själv. Det är allt. Däremot känner jag att andra anser att jag är en intressant människa. Antar att det räcker.
Jag hade ett veckans citat förra veckan. Nu vet jag inte om jag la ut det så jag kör igen. Det var där någonstans jag kom på det här med veckans citat. Jag stal det helt enkelt från en som heter Anders Haglund. Googla så får ni själva reda på vem han är.
"Världen kliver alltid ur vägen och låter en inspirerad person som vet vart de är på väg passera."
Det gör jag faktiskt. Jag kan inte fokusera så mycket på det. Här är det faktiskt så att jag måste förlita mig på attraktionslagen. Det ska bara vara så. Jag vet det.
Just nu håller jag på att fokusera på mitt nya jobb. Idag kom jag inte iväg dit, men jag ska dit imorgon tänkte jag. Om det passar alla parter vill säga. Jag kan inte arbeta på ett ställe där jag har ångest för att komma tillbaka. Då är det dags att byta. Det är bättre att ge min tjänst till någon anann som behöver den bättre.
Idag var jag iväg en sväng till Uppsala. Det är roligt att se något nytt. Vi hade väldigt trevligt.
Nu ska jag ner och ta in hästarna. De vill nog inte vara ute i det här regnet. Det skulle inte jag vilja iaf.
eller, som ni antagligen skulle säga, idag ska jag på arbetsintervju. Idag fick jag tag på personen som har hand om ansökningarna till jobbet jag ville söka. Sagt och gjort ska jag förbi och söka jobb där. Det kommer att bli perfekt!
Det här jobbet önskade jag mig förrförra veckan.
Jag fick lite ångest igår när jag såg att han ändå sålt bilen, men jag oroar mig inte så mycket ändå. Han lär inte försvinna härifrån insåg jag. Det är bra, eller det är också perfekt!
Mitt liv är bara SÅÅ bra.
Nu är det några saker jag har kvar på önskalistan.
Det ena är att jag ska få till min egen "verksamhet". Det är lite av scary shit på ett sätt, men samtidigt är jag inte rädd. Det är bara några saker jag måste fixa. Jag skulle kunna få till det det vet jag, jag måste bara fråga någon rakt ut och jag har så svårt för det. Det är inte min grej. Sedan tycker jag inte om att göra saker helt själv för jag är så ostrukturerad och har svårt att fokusera på allt samtidigt. Jag behöver någon med ett mer välutcklat ordningssinne och någon som kanske är lite större riskanalytiker. Jag tror att den delen av min hjärna är lite skadad faktiskt. Riskanalysgrejen, eller så fungerar den bara inte så som den gör på andra. Alltså behöver jag någon att samarbeta med. Vem då?
Förresten så lyckades jag genom ett telefonsamtal i lördags lösa både försäljningsbit samt leverantör till en svårare kategori underkläder. Den kategorin har innan varit ett stort problem faktiskt OCH det är en mycket viktig kategori.
Ni kanske tror att jag är humflum? Jag ser det bara som ett enda stort pussel med en massa bitar som måste falla på plats. I början finns det inget mönster i pusslet och bitarna är heller inte urskurna ut det är ett enda stort svart hål. Sedan börjar bit 1 falla på plats, bit 2 osv. Till slut är hela pusslet på plats och då är det klart. Just nu känns det här med en samarbetspartner som en JÄTTEbit som fattas faktiskt. Jag kanske ska göra om den till en liten. Jag vet vem jag skulle vilja ha där och jag är rätt säker på att den personen skulle säga ja, men jag vågar inte fråga. Det får helt enkelt lösa sig.....det är här attraktionslagen ska träda i kratt och det har den redan gjort. Jag vet, att personen i fråga är intresserad
För ganska länge sedan hade jag planerat att skriva det här inlägget. Det gjorde jag inte den gången. Idag har jag faktiskt lust.
Jag tänkte berätta något bara en del av er vet om.
Det började med något helt sjukt igår. Jag och en till satt i stallet ganska sent. Senare än vi brukar. Helt plötsligt hör vi steg utanför och hunden springer ut och skäller. Precis som han gör när någon kommer, eller går förbi. Vi tittar ut och det är helt tomt. Fucking creepy! Det spökar liksom där.
Jag berättade det här för en annan person idag och då kom vi in på lite andra saker. Det visade sig att vi båda kan spå i tarot. Jag antar att ni inte visste det om mig. Jag brukar inte heller göra det, men av någon anledning öppnade jag tarotleken för ett tag sedan. Vi pratade om det en del och kom på att det faktiskt är rätt intressant ändå.
Det suger idag. Det regnar, är kallt och känns som att det är istappar som faller från himlen. Vad gör man då?
Jo, man åker iväg en sväng och sitter i värmen och har det skönt. Idag vill jag inte spendera tid på att vara nere i något kallt och rått stall. Dessutom kan jag ju inte rida just nu. Snart kanske jag kan börja med det, men jag vill inte än. Jag visade Norton i tre varv i veckan och det kändes som att springa ett maraton.
Det kanske blir bilder från dagen senare. Just nu väntar jag på sällskapet som är på väg. =)
Har jag iaf lyckats gå fram och prata med honom. Jag vet inte om jag är mest förvånad själv, men jag dog faktiskt inte. =)
Det kändes iaf bra. Bättre kanske jag ska säga. Nu ska jag lägga mig för jag är sjukt trött. Idag har jag inte lyckats åstadkomma mycket. Jag har heller inte ätit, men jag har kommit på att jag nog fastar eller något i den stilen för antalet måltider jag ätit senaste tiden har inte varit många. Imorgon ska jag försöka bättra mig.
Det känns som det just nu. Det mesta idag har iofs varit på topp. "Han" var ju här idag och det kommer över mig att han nog inte är intresserad. Då känns det bara dumt av mig att prata med honom. Det känns korkat liksom. OM jag säger till någon att jag inte vill träffa den då menar jag verkligen det. Ändrar jag mig sedan så säger jag det. Alltså är det det som skapar min ångest.
Just nu har jag ingen som jag känner så för som är i min närhet. Att jag inte vill träffa den personen. Iaf ingen som jag sagt det till. Jag tror att som jag är som person idag har jag svårt att säga så till någon. Det finns inte i min värld längre. Numer är min tanke gällande alla andra att: jag vet aldrig när jag kan behöva personen. Alltså måste jag vara "vän" med alla.
Något som irriterar mig är folk som inte kan se till att alla inte är enligt ett exakt mönster och om de faller ur det mönstret så är det dumma i huvudet. Hmm....jag har bara träffat 2 personer som betett sig så. Båda irriterar mig.
Nej, åter då till mannen. Det enda jag är rädd för är att han ska säga till mig att jag är dum i huvudet som inte fattar.
Att vara glad innebär att du ska känna någon form av lycka i livet. Det är fel. I Sverige är det strängt förbjudet. Märker du sedan att någon annan verkar glad bör du skynda på att förstöra glädjen och lyckan för den. Gärna genom att sprida bitterhet runtomkring dig.
Om bitterhet inte fungerar kan du som nästa steg börja vara gnällig. Gnällig är ett sätt att få bort glädje och lycka. För att förstöra är det att föredra gnällighet framför kreativitet. Kreavtivitet kan också leda till glädje. Gnällighet tar dessutom bort kreativitet.
Om bitterhet inte fungerar utan motparten fortfarande är glad. Då är det dags att ta i med hårdhandskarna. Var nedlåtande! Ge personen pikar, elaka kommentarer och blicker. Detta brukar få även den gladaste på fall.
Detta är budord nummer ett i Sverige. Nyinflyttade bör omgående läsa detta och lära sig det.
Jag säger bara KISS MY FUCKING ASS. Håll er borta från mig era bittra jävlar. Den som söker skall finna och jag vill inte längre ha något bittert runt omkring mig. Fram för glädje och lycka!
Jag har hamnat i en tillfällig svacka och känner mig faktiskt lite nere just nu.
Imorgon ska jag ägna lite tid i stallet, eller jag tänkte faktiskt pyssla på lite där på dagen för att sedan göra något hemma. Jag har en hel del att göra här. Bla ska jag ta ner en lampa och hänga upp en annan. Det är ju lättt - om takhöjden inte är typ 4 meter just där lampan ska hänga. Nåväl. Det löser sig. Om inte annat kunde jag få hjälp av grannen.
Nu ska jag se färdigt filmen jag tittat på. Imorgon ska jag vakna upp till ännu en fantastisk dag. Det kommer att hända massor med bra saker och jag kommer att känna mig på tip-tophumör igen. =D
Idag önskar jag bli bjuden på middag. Det behöver inte vara så överdådigt eller pampigt eller så. Bara sällskapet är rätt(red anm: rätt är den mannen som det är ett evigt tjat om). Blir jag inte bjuden på middag av "rätt" sällskap vill jag bara sittta hemma. Mer än så känner jag inte för att göra.
Jag började nästan ge upp hoppet om dagen, eller egentligen inte. Jag tänkte bara att det kanske händer mer en annan dag. Det känns som att allt flyter på som bara den ändå. Nu känner jag mig också redo att köra bil igen - tror jag så den där bilen kan ta och dyka upp nu.
Alltså jag ska erkänna en sak samtidigt. Jag är sjukt rädd för att prata med den här mannen. Han som jag vill äta med ikväll. Eftersom allt blev lite fel förut vill jag rätta till det. Innerst inne vet jag, och har vetat sedan första början, att det är han jag vill ha. Sedan har han sagt bla bla bla och jag har sagt bla bla bla. Resultatet blev lite tokigt. Nu känner jag att jag vill ordna upp det här. Jag vill träffa honom förutsättningslöst. Det är allt. Inte krångligare än så. Jag vill att vi ska vara vänner helt enkelt. Det är det jag önskar mig.
Jag är i chock för vad jag precis upptäckte. Behöver man bara tro och önska att allt ska gå ens väg för att det ska fungera?
Det börjar inte bara vara min tro utan även min övertygelse. Nu ska jag fokusera på allt det jag vill. Helt plötsligt har jag börjat se potentialen i allt det jag gör. Allt som finns runt omkring mig kan bli till det jag önskar att det ska vara.
Nu är det inte så att jag på något sätt blivit frireligiös. Jag har fått en personlig utveckling som fått en extremt snabbt stegring bara. Jag ser framemot vad som ska hända härnäst.
Helt plötsligt insåg jag i morse när jag låg i sängen att jag önskat mig en sak innan jag blev medveten om allt det här med attraktionslagen. Jag önskade mig en viss typ av stallvänner. Precis en exakt typ. Vet ni vad? På senare tid har jag insett att jag fått hela 3 st sådana. Är det inte fantastiskt?
Jag ska berätta. Det börjar med: "A long, long time ago I can still remember...." hade jag en mycket speciell stallvän. Vi hade alltid roligt ihop, tränade, drack kaffe, åkte och tävlade tillsammans. I ur och skur. Motgångar och medgångar. Däremellan hade vi trevligt och roligt. Sedan flyttade vi x antal jättemånga mil ifrån varandra, Jag har alltid saknat det vi hade som var så roligt. Saknat alltså.
För ett tag sedan gick jag här och funderade och tänkte att jag önskar mig sådana vänner igen. Sagt och gjort, ett tag senare sitter vi här hela bunten. Det är svårt att gå hem och även de stallkvällar som räcker till 23.30 vill inte riktigt ta slut. Fredag, som lördag, som tisdag. Det SPELAR INGEN ROLL. Det går liksom inte att ta sig hem och man har svårt att slita sig. Igår fick fikarummet isolering på dörren. Det är ju katastrof att vi ska behöva frysa i vårat fikarum. Det är ju det bästa vi har i stallet just nu. Även om vi på skämt sa att det ser ut som en sjukhuslokal och sedan la till att det är våran isoleringscell.
Vi kan alltså sammanfatta: Attraktionslagen hjälpte mig hitta nya vänner. Nu blir ju de nygamla. Jag bara önskade mig samma typ av vänskap i stallet. Och till er som läser.
Helt plötsligt från ingenstans började jag faktiskt tjäna lite pengar på den här bloggen. Jag har alltid försökt, men inte trott på det. Var man än läser står det att just det jag använder tjänar man inga pengar på. Faktum är att koden för att jag ska få min första utbetalning till mitt konto ligger i bilen och jag kan inte tänka mig annat än att det lär fortsätta flyta på.
Det jag tjänat senaste veckan är var faktiskt 855% mer enligt någon statistik på sidan. Låter ju bra när man ser till %en iaf. =)
Det är faktiskt så att den sviktar emellanåt. Det kan jag erkänna, MEN om jag skulle räkna upp alla de bra sakerna som hänt denna vecka skulle du inte tro mig. Jag kan bara konstatera att det fungerar.
Imorgon löser sig de sista sakerna jag tänkt denna vecka. Min tanke var att jag skulle säga upp mig imorgon, men eftersom jag tappa bort en grej som skulle göra att jag kunde ringa på jobbet som jag skall få får jag fixa allt på en gång.
Nu ska jag lägga mig och tänka på att imorgon är en precis lika fantastisk dag som idag och alla möjligheter finns för mig att dagen ska bli fulländad. Det vet jag att den kommer att bli.
Jag har några saker jag vet ska hända och några andra som jag hoppas på. Kvällen ska jag ägna, ändra åt att sällskapa med någon eller så ska jag softa själv i lugn och ro. Det gör sak samma egentligen. En flaska vin måste nog införskaffas innan iaf. Den jag redan har hemma är ju en speciell flaska vin till ett speciellt tillfälle. När, var och hur den ska drickas återstår att se. Ska någon komma hit och äta fattas det ingredienser till det också så det måste införskaffas isf.
Det var en kommentar jag fick IRL idag. Det var rökpaus och när jag knallade förbi kom kommentaren om att de med spänning väntar på fortsättningen i bloggen. Det de först och främst väntade på är "mannens" nästa ankomst. Det gör faktiskt jag också. Om sanningen ska fram...
...har jag faktiskt köpt mat som jag ska bjuda på. Nästan iaf. Det är som vanligt när någon ska komma till mig eller göra något med mig. Jag har vin. Sedan länge har jag en vinflaska med ett sjukt gott vin och jag kom på mig själv med att tänka att jag köpt lite "finare" mat hem. Allt detta för att han och jag ska äta tillsammans. Mmm, så är det.
Det har blivit lite som en följetong det här. To be continued.....
Speciellt om man är lite och heter Snorfi. Det ska uttalas lite snabbt och låt som Snårrfi. Det passar den lilla uppkäftiga madamen med MÅNGA och TYDLIGA åsikter. Imorse höll hon på att sparka sönder vattenhinken när hon inte fick havren tillräckligt snabbt. När hon sedan fick mindre än vanligt var måttet rågat. Jag har inte sett på maken till mer upprörd häst. Jag förstår precis varifrån hon fått sina åsikter. Har man en häst som kallas Madame Bitch till mamma så..... Hon kommer att vara upprörd både ikväll och imorgon på morgonen. Maten kommer inte förrän senare under morgondagen.
Nu ska jag iaf ner till stallet efter att ha haft lunchbesök. Idag har jag inte piffat till mig. Jag hoppas fortfarande varje dag att "han" ska komma och naturligtvis lär det säkert bli en av de dagar jag är opiffad. Det brukar vara så livet fungerar. Huvudsaken är ändå att jag får träffa honom snart. Nu ser jag til och med fram emot det. (Jag lär antagligen bli apnervös när han väl dyker upp och modet lär svikta).
Igår fick jag skjuts att köpa spån till mina tottotroll. Det är en ny person som dök upp i mitt liv och jag tycker att det är en riktigt, riktigt genomärligt snäll person. En sådan som vi vill ha i vårat stall. Så kommer det också att bli, men jag kan berätta mer sedan.
Nu till det här med män. Vi åkte till Plantagen för att köpa spånet. Naturligtvis var det slut i butik. Jag hade också lyckats hitta en skev vagn. Suck! Ni vet en sådan där som drar åt ena hållet och bara går att köra snett. Iaf fick vi gå till lagret och där kom det ut en man. Av manligt kön iaf. Jag tänkte inte så mycket på det utan lastade på säckarna och började styra kärran från helvetet mot kassan. Vet ni vad 7 säckar spån väger? Det kan jag tala om 7x16. Lägg där till att jag knappt orkar rulla vagnen eftersom jag fortfarande är mycket svagare och att kärran hela tiden var ställd åt vänster.
Sagt och gjort körde vi ju rakt in i någonting och spånpelletsarna strilade ut genom hålet som uppstod. Det är då man tänker: Fitta! Ler och frågar efter tejp. Mannen från lagret säger att naturligtvis kan vi få det och knallar iväg. Han kommer tillbaka och tejpar medan jag börjar betala. Sedan går vi. Ute vid bilen konstaterar den här nya "vännen" att mannen såg väääldigt glad ut när han såg mig. Jaha, säger jag. Det var inte något jag tänkte på. Jag har ju fullt upp med att fokusera på den jag vill ha. Då kan jag inte titta på andra. Jag vet ju vad jag vill ha och då finns det inte plats för något annat. =)
Jag blir så trött. Varför ska det vara så att man alltid är trött när man kommer från stallet? Idag var klockan 21.30 när jag kom därifrån. Problemet nu är att alla är för trevliga så man vill liksom inte gå hem. Måste det bli ändring på det här? Hur löser man detta "problem"?
Jag ska dessutom kalla till stallmöte. Jag har något mycket viktigt att ta upp. Det är bara jag som bakar. Jag tycker någon annan kan baka. Jag har talat om för mina stallvänner nu att om jag inte äter onyttigt minst en gång om dagen kommer jag att tyna bort. Jag tycker de kan hjälpa mig och faktiskt baka lite de också. Varför ska bara jag anstränga mig?
Finns det inget annat i stallet får det bli bakning, kakor och bullar som måste lösas. Ska vi behöva göra ett schema? Blir det straffavgift för den som glömmer?
Ja, bestämde mig för att öppna platsbanken nu och tro det eller ej. Där fanns mitt jobb. Jag är inte helt 100% säker på att det är det jag vill ha, men det uppfyller många av mina krav.
Jag ska iaf söka det om en liten stund. Enligt min planering hade jag tänkt ha nytt jobb färdigt på fredag. Det här känns toppen. =)
Det var intressant hur kommentarerna helt plötsligt kom också. Kommentarer på bloggen är alltid roligt och jag önskar att jag kunde ha lite fler bara. =) Vill ni läsa dem får ni bläddra lite i oktober: Det är om resmål och middagssällskap.
Bara för att jag har skrivit så mycket på den här sidan ett tag om en speciell person kom jag idag på mig själv med att göra en sak som han tyckte jag skulle göra. Det är fan stort egentligen. Inte att han sa det utan att jag gjorde det. Jag har önskat det ett tag. Inte önskat på det sättet jag skrivit om här senaste dagarna utan jag har verkligen gått och tänkt på att jag önskat att jag gjort det. Nu är det gjort. En enkel mening senare är jag på G....
Tack, säger jag bara för att du öppnade tankelinjen åt mig. Jag tror att det här blir bra i slutändan. Jag är på G liksom. Halva planen är färdig. Nu börjar jag också kunna staka ut mål för olika saker. =D
Jag börjar verkligen längta efter att få prata med den här personen. Nu börjar jag dessutom känna att jag vågar släppa in någon i mitt hem. Det är verkligen viktigt för mig att känna mig komfortabel med det. Dessutom vill jag verkligen prata med honom. Det är inte så att jag egentligen har något att säga, förutom att jag alltid tyckt sjukt mycket om honom sedan första gången vi träffades. Allt som har varit tänker jag strunta i. Jag vet att jag vill vara med honom. Det räcker. Inget konstigare än så. Om det nu gått länge och jag fortfarande inte kan sluta tänka på honom så är det bara så. Jag måste ge det en chans.
Just nu flyttar det ut. Det är sååå skönt att bli av med det. De fick inte plats med hela så de kommer tillbaka och hämtar det sista snart. Det är så skönt för nu får jag plats med mina möbler som jag ska ha istället.
Grejen är den att nu när den här åkte ut känner jag nästan att jag vill ha möblerna lite annorlunda. Min plan är att ha lägenheten färdig till helgen och då bjuda hem några. Jag tänker inte ha festen då, men några ska jag bjuda hem.
Jag fick inte tv-bänken.Nu kanske ni tänker haha, där fick du, men så var det faktiskt inte. Jag kunde egentligen inte hämta dem. Grejen är den att även om jag låter sjukt överväldigande över livet är jag fortfarande ganska muskelsvag. Det gör sjukt ont om jag ska bära något och det känns som att både armar och ben ska gå av.
I min önskan om möbeln skulle det även ingå hemkörning. =) Här var jag ju tvungen att hämta möbeln. Min tv-bänk kommer. Jag är inte orolig utan det är bara att vänta. Just nu känns det som att jag har annat att lägga energin på. Tv-bänk önskad - check! Nu är det bara att göra annat. Jag måste planera för min 39500:- som jag ska få in nästa månad. Jag har skickat till Universum om det. Jag har dessutom gjort en rimlig plan för det så det finns inget som inte ska fungera för att få till det.
fick jag erbjudande som bara kändes SÅ himla fel. I mitt hjärta kände jag hur fel det var. Omoraliskt och oetiskt. Nu när jag har funderat lite kom jag på att det inte alls är omoraliskt eller oetiskt. Det beror bara på HUR jag gör det. Nu ska jag göra det och jag ska göra det på ett sätt som rättfärdigar det jag gör. Det kommer dessutom att vara till vinning och jag gör en god gärning från hjärtat utan att på något sätt vara "dum" mot någon.
What goes around comes around! <3 Förlåt mig då jag enbart gör det för din skull i slutändan och du kommer att få tillbaka allt.
Nu ska jag gå och duscha. Varje dag nu måste jag vara förberedd. Jag är färdig med det jag behövde för att prata med den här personen och när han kommer vill jag känna mig fräsch också. Han kanske kommer idag, imorgon, på torsdag, ja, jag vet inte vilket. Det beror väl på när det passar. Det enda jag vet är att jag vill och har önskat att han kommer. Jag vet att han gör det. =) Helst så snart som möjligt.
Snart kommer Sikki von Pikki och eftersom jag är djupt imponerad av henne idag har jag lovat att baka en kaka. =) Sedan ska vi komma på något så hennes häst blir bra. Efter det blir det stallet.
Jag har dessutom öppnat fler dörrar. Jag hittade några till nämligen. Det är några saker som kommer lösa sig den här veckan och de håller på just nu. Det går framåt på alla plan just nu. I morse kände jag mig trött och som att allt blev ett problem. Nu är allt toppen igen och bra saker fortsätter hända under dagen. Imorgon kommer det en överraskning. Det kanske är mina 26 miljoner. Vem vet? =D
Jag vet att ni alla ofta ställer frågan. Hur fan har hon råd? Jag ska vara ärlig. Det vet egentligen inte jag heller. Jag vet bara att varje gång min "tro" har sviktat tittar jag på Norton och säger att nu behöver jag hjälp. Han hjälper mig alltid. Senaste dagarna har jag utvecklat det hela bara. Jag har också börjat tänka i ett vidare perspektiv.
Nu är det där inte helt sant. Om sanningen ska fram har jag exakt koll på vad jag får in/ut. Vissa månader är det mer och vissa mindre. Det var inte dock förrän den månaden jag insåg att jag lyckats få in mycket, mycket mer pengar än vad ni någonsin skulle kunna tänka er att få ut efter skatt som jag insåg att jag har en otrolig potential att få in det jag vill.
Nu var iofs förra månaden katastrofal, men det berodde på utomstående faktorer. Det är sådant som händer. Jag har tagit nya tag nu och ser bara framåt och vilken potential jag har att skapa det jag vill.
Jag vill inte jobba heltid. Det tar alldeles för mycket tid av mitt liv. Jag vill ägna den tiden åt att jobba med det jag vill. Det där lät lite konstigt kanske, men jag vill jobba med mitt eget. Just nu är mitt arbete bara ett sätt att få in hyran medan jag påbörjar mitt drömliv. Hälften av det lever jag redan. Jag älskar mitt stall och tycker om mina hyresgäster.
Det första målet är att få in 39 600:-. Då menar inte jag före skatt utan det som faktiskt kommer in på mitt konto varje månad. I ett första skede är det innan mina räkningar är betalda. Ska jag berätta det sjuka i det hela? Det är 3600 som jag hade som okänd källa när jag räknade på den summan. Jag vet, jag är lite rolig. Okänd källa tänkte jag skulle bli underkläderna som jag ska sälja. Jag var tvungen att komma på något som skulle passa in på okänd källa. Det gör att "okänd källa" är extremt utvecklingsbar.
Börjar ni känna nu att min plan faktiskt är sann? All annan inkomst är hemlig. Det här var bara en liten bråkdel i hur jag "arbetar".
Jag har precis håvat in TV-bänken jag letat efter. Det bästa av allt. Den var på bortskänkes. Alltså jag bara dör!!!!!!!! Jag ÄLSKAR mitt liv. Fattar ni hur sinnessjukt bra det här är just nu? Det är bara en liten hake. Jag har varken bil eller släp just nu, men det löser sig. Drömmöbeln är ju på väg till mig. Vad kan det gå annat än kalasbra? Det löser sig perfekt imorgon.
Jag har bara några saker på önskelistan den här veckan. Det ena är mina 26 miljoner och det andra är att jag ska träffa(och prata med) den här speciella personen. Nu börjar jag känna mig tillräckligt vän med själv för att ta tag även i den biten. Jag vill verkligen prata med honom. Rädslan försvinner mer och mer. Jag har ingen ångest över att jag hörde av mig till honom och inte fick något svar. Jag känner verkligen att jag har jobbat med mig själv nu.
Senaste nytt i mitt liv är jag precis blev medbjuden på en resa utomlands. Det är helt insane. Vi pratade om Polen tidigare idag, eller Holland egentligen och det var mest på skoj för en annan grej och helt oseriöst. Sedan säger den här andra i samtalets gång. Polen kan vi väl åka till? Jag svarar att jag redan varit där flera gånger och Holland då var mer intressant. Nu till det HELT SJUKA. Jag blir medbjuden på en Hubertusjakt(rävjakt för er som inte vet) i Polen. En dag rida jakten och de andra två dagarna rida på en fantastisk strand. Vem fan har inte drömt om det någon gång? Nu finns det två platser kvar. Vill man inte rida kan man få åka häst och vagn och under turens gång ute i skogen. Annars, för min del, räcker det om de som åker med bara dricker vin.
Alltså, är det inte helt sjukt. Vem öppnade dörren till det fantastiska? Och jag önskar för allt vad jag någonsin önskat att dörren förblir öppen för all framtid i mitt liv. Herregud alltså! Vad kan morgondagen ha att erbjuda?
Jag har massor kvar som jag önskat mig. Någon skrattade idag åt mina 26 miljoner, men som jag skrev i det inlägget. Till skillnad från er så VET jag hur jag ska få mina. Jag kan faktiskt tro på det.
Nu ska jag ner och ta hand om en "spekulant". Det ni. Fatta att min telefon säkert ringer 15-20 ggr /dag nu. Jag vet inte vad som hänt, men jag har uppenbarligen blivit sjukt populär. =D
Äh, har försökt ladda upp bilden 5 ggr nu. Har inte tid med det här längre. Ni får bilden senare helt enkelt.
Ja, faktiskt så gör jag det. Dessuom önskar jag mig att han ERBJUDER sig att hjälpa mig. Jag har så svårt att be om hjälp. Nu tänkte jag bli bättre på det, men jag önskar att han erbjuder sig att hjälpa mig. Jag har ju stand-in i form av min granne, men jag vill ju ha den här andra.
Sängen är på plats, men nu ska lampa 1 ner och lampa 2 upp. Sedan hänger lamporna i sovrummet fel och de måste hängas. Jag behöver ha upp krokar och tavellist + några hyllor. Problemet för mig är att de ska hänga på gipsvägg. Min erfarenhet är att det jag hänger på gipsvägg ramlar ned - alltså behöver jag en man. En av de största anledningarna just nu är dessutom att jag faktiskt inte orkar så mycket för tillfället. Även om jag är mycket piggare är jag långt ifrån ok. =)
Bilder på sängen kommer senare ikväll för jag vill ha det lite cozy när jag tar bilderna.
Jag önskade mig en ny säng förra veckan. Den kom idag. =)
Säger ni fortfarande att det här inte fungerar? Det gör det. Nu ska ni dessutom veta att jag 1. Inte hade så mycket pengar att spendera på denna säng 2. Inte har någon bil att hämta sängen med 3. Inte själv kunde bära. Nu är det så att ALLT detta har löst sig på ett extremt passande sätt. Sängen står här nu - och är min. Vet ni vad det sjukaste av allt är? Jag har ALLTID önskat mig en sådan här säng. Dessutom är jag en STOR fan av ek och min säng, ja, den är just i ek. Livet är fantastiskt.
Dessutom ska jag berätta en till sak när jag än då håller på. Det är att jag behöver sängen för att kunna ta hem någon man hit. Jag vet att det är stört. Det är inte som att jag inte hade någon säng innan. Det var bara det att just en sådan här säng behövde jag. Det var viktigt.
❤ mitt liv! =)
Jag lovar att fixa en bild. Det som fattas just nu är en tavellist 60 eller 80 cm i ek. Den ska sitta ovanför sängen. Jag hade flera förut, men nu har jag bara en kvar. Jag behöver 2 eller 3. Dessutom behöver jag hjälp att sätta upp dem.
Jag önskar också bort skåpen som står i sovrummet. Jag vill ha mina byråer där istället. Just nu är det opraktiskt i mitt sovrum och jag vill ha det annorlunda.
Det här är helt sjukt! Förut har man alltid funderat över varför saker bara flyter på ibland. Jag önskade mig igår att jag skulle bli av med skräpet. Dvs det jag inte vill ha. Sagt och gjort! Jag blev av med en HEL kartong tallrikar och glas.
Nu ska jag berätta historien bakom. Ni kommer inte att tro det.
För någon dag sedan frågade jag min granne om han inte hade någon singelkompis som kunde komma och hjälpa mig med sakerna jag vill fixa här hemma. Det hade han inte, för alla har tydligen "åkt hem". Ni vet, irländarna. Till saken hör att han erbjöd sig själv att hjälpa mig. Jag berättade om allt jag behövde bli av med.
Igår träffade han en från sitt jobb. Tydligen brukar de aldrig prata om något annat än jobbsaker. Just igår pratade de om att kollegan och hans tjej hade hyrt ut sin lgh i andra han och nu inte hade några talrikar för de som hade hyrt hade tagit med sig allt porslin. Fantastiskt! Imorgon får han en kartong med talrikar och glas. KAN det passa in bättre???? Jag blir av med mer helvete och någon annan slipper äta från papptalrikar.
Jag önskade bara bli av med mitt skräp. =D
Jag önskade dessutom träffa den här personen och han har jag sett två dagar i rad nu. Alltså, det här fungerar verkligen. Tänk om två personer skulle utöva det här som faktiskt ville träffas eller något annat. Vad skulle inte kunna ske då?
Den här personen då, den som jag pratat om så mycket här på senaste tid. Jag kan erkänna att jag inte känner mig riktigt redo än att faktiskt prata med honom. Det är bra att han kommer, men jag behöver lite mer tid. Det känns bättre för varje gång jag ser honom, men det är lite jag måste göra med mig själv innan. Det är saker jag måste bli vän med om ni förstår vad jag menar. Det har inte med honom att göra utan helt enkelt med mig själv.
Jag VILL verkligen träffa honom. Jag kan skulle aldrig säga något annat, men, det är några saker jag måste göra för mig själv först. Jag hoppas det är färdigt i veckan. Igår trodde jag att jag inte skulle få se honom igen och det kändes som en katastrof. Verkligen! En katastrof alltså. Det går liksom inte att träffa en person och samtidigt tänka på en annan. Om man gör det finns det bara två sätt: Ett är att leta tills man hittar en person som gör att man inte tänker på den andra. Två träffa den man tänker på. Jag väljer nummer två.
Det är faktiskt tråkigt att äta själv. Ingen kan påstå något annat. Till nästa helg önskar jag middagssällskap hemma hos mig. Det är viktigt att det är någon jag vill äta med och det är viktigt att det är hemma hos mig.
Jag är lite av en pedant och perfektionist innerst inne och jag tycker inte om att släppa in folk när hemmet inte ser perfekt-perfekt ut. Det är ett STORT problem för mig, speciellt eftersom jag känner att jag inte hinner städa 24/7 och hunden drar in sjukt mycket grus. Jag har faktiskt dammsugit 2 ggr/dag senaste veckan och ändå har jag ett dubbellager med grus på golvet.
Att man bara ska åka räkmacka. Det tänker jag göra nu också. Idag såg jag dessutom en bil jag vill ha. Önskar mig möjlighet att köpa en sådan nu. En likadan vill jag ha.
Helt plötsligt blir allting verkligen, verkligen möjligt! Ni fattar inte hur Happy jag är.
Alldeles nyss ringde den perfekta ryttaren till Norton. Alltså precis vad jag letat efter HELA tiden. Kan det bli bättre? Dessutom kom den här personen jag så gärna vill prata med och hörde av mig till igår, men jag har inte tid att prata med honom idag. Det är ju egentligen perfekt, MEN nu ska jag göra annat. Jag är ju redan happy och jo, jag blev ännu lite mer happy när jag såg att han kom. Det är både ett bevis på att det fungerar och jag tänker så att om nu universum fungerar så, så kommer han att komma igen. Imorgon är en bra dag. Då har jag bokat med ryttaren att komma och prova Norton kl 17.30.
Idag är en bra dag. Känner inte ni också det? Idag kommer det att hända fantastiska saker. Det är inte säkert vi ser det på en gång, men de kommer. Tro mig!
Jag måste faktiskt erkänna att det var länge sedan jag mådde så här bra. Var så här glad. Det finns liksom inget längre som kan få mig på fall. Igår hörde jag av mig till den här personen som jag träffat på dagen. Nu har jag inte fått något svar, men sak samma. Idag har jag inte tid med det. Jag har massor med annat att göra. =)
Om dagen inleds med att jag gör ett kaffe som smakar perfekt. Hur skulle de kunna gå utan att inte bli en perfekt dag?
Jag har dessutom fortsatt mitt liv med attraktionslagen. Jag har visualiserat mina 26 miljoner som jag vill ha på mitt konto. Ja, ni läste rätt. Nu kanske ni skrattar, men jag vet faktiskt hur jag ska kunna få dem. Ni kan fortsätta tänka att det är omöjligt, för mig är det inte det. Ingenting är omöjligt för mig.
Om saker var omöjliga och obotliga. Hur skulle det vara möjigt att bli frisk från en "obotlig" sjukdom? Jag blev det. Provsvaren som jag fick från i somras visade perfekta värden för min "obotliga" sjukdom som jag tidigare hade. Den ni! Allt är möjligt. Senare idag ska jag berätta hur jag gjorde.
...ska man ju önska sig saker. Jag har några saker jag önskar mig nu. Nu är det lite kort varsel, men jag tänker önska mig ändå.
1. Jag önskar att denna person kommer imorgon igen så jag kan få en ny chans att försöka. Jag önskar mig också att det passar så han kommer och pratar med mig.
2. Jag önskar att någon kommer förbi och kan hjälpa mig att köra lite skräp till tippen. Kan ju som inte köra bil just nu. Jag har en del som ska dit och jag skulle vilja bli av med det precis imorgon.
Det var det så länge. Jag återkommer kanske med mer senare ikväll. =)
Nu ska jag göra middag, öppna min vinflaska och känna den otroliga lättnaden komma över att möblerna är på väg ut och nya på väg in. Det kommer att bli sååååå bra! =D Pratade med hyresvärden idag om att jag vill "laga" väggen så det ser snyggt ut. Han skulle komma in och kolla på det senare. Jag behöver lite spackel och så. Väggen har rört sig i hörnet. Jag borde kunna fixa det själv, annars får jag väl göra en speciallagning a la sängen med en kartong eller något annat passande. ;-)
Nu hade jag ju chansen igen. Det här gången lyckades jag fäppla till det ordentligt. Varför var jag inte trevlig? Jag är så jävla dum. Eller egentligen är jag inte dum. Jag är bara så jävla rädd. Att jag ska bli sårad.
Idag gick det för långt när jag inte ens tittar på personen och nonchalerar. Varför liksom? Jag kan inte svara. Varför ska det vara så svårt? Det är ju det jag tänkt mest på den senaste tiden. Ja, jag kan erkänna. Jag tänker på personen - mycket! Suck! Varför ska det vara så svårt?
Jag började ju på en persons inrådan läsa en blogg igår. Jag hittade en liknelse till MIN känsla när jag läste. Det känns som det känns för hon som skickat in frågan här: http://rosaglasogon.se/2012/02/10/hur-slutar-jag-vara-klangig/. Nu menar jag själva rädslan alltså. "Typerna" i brevet stämmer ju inte och inte heller förhållandena mellan personer.
Det är faktiskt så att jag ibland bara vill lägga ner den här bloggen. Jag vet inte om jag tycker om den längre. Det är väl kanske två anledningar till att jag fortfarande skriver. Den ena är att jag faktiskt har några läsare, om än inte så många. Den andra är att jag vill ha kvar alla bilder som jag har här.
Det kanske är så att jag ska prova skriva i en ny blogg och behålla den här. Jag har provat förut och sedan efter en vecka eller så återgått till den här ändå. Nu börjar jag ändå ledsna på den. Jag kanske behöver en nystart.
Jag tror att "the way of living it" skulle vara ett passande namn.
Jag inser att jag har väldigt många L i mitt liv. Fick ett tips om att gå in och läsa på en blogg av en av Larna. Sagt och gjort googlade jag fram och oj, det var intressant läsning.
Hittade den här sidan och det här ska jag tillämpa nu när jag lägger mig.
Läs och tänk till lite ni också.. Jag VET vad jag ska önska mig och eftersom jag redan påbörjat det vet jag att det kommer att hända redan i helgen.
Nästa vecka vecka kommer min nya säng. Jag sa ju att sovrummet skulle bli klart. Lägenheten ska bli "min" nu. När jag har en säng sedan fattas bara mannen. =P
Jag kan inte prata med den här personen som jag försökt ett tag nu. Han har sagt att han inte vill ha något med mig att göra och att det aldrig kan bli något mellan oss. Händer det inget i helgen lägger jag ned för gott. Det känns ju ändå bara korkat att jag ska tänka på det när han har sagt sin åsikt. Om jag inte lyckas prata med människan i helgen så måste jag glömma.
Fixade hjälp idag. Det blir ju tokbra. Nästa vecka när jag säger till får jag hjälp. Kan det bli bättre? Jo, det skulle det kunna. Jag ville ju ha en singelman, nu får jag nöja mig med en upptagen. Jag blir iaf nöjd med min lägenhet. Det blir sååå mycket bättre. Nu låter det som jag gjort jättemycket. Det har jag inte, även om jag känner mig piggare är jag fortfarande trött och orkar bara en bråkdel av det jag brukar.
Jag skulle ha gett nästan vad som helst för ett glas vin nu, men jag vet inte om jag vågar dricka någon alkohol. Jag känner mig ju frisk, men man vet aldrig...De vet fortfarande inte vad som är fel på mig.
Utan det här tipset överlever ni antagligen inte dagen
Om ni någonsin behöver stödja upp sängen med en kartong för att ni inte får dit sista benet. Välj en stabil kartong. Sannolikheten att man till dag 2 kommer att glömma bort att man tog en kartong till sängen när benet inte gick att få dit är överhängande. (Jag talar av egen erfarenhet). Det som händer när man glömmer är att man sätter sig väldigt hårt på sängen och kartongen knakar. Vid bristande kvalitet på kartongen finns fallrisk. Alltså, dagens tips, välj en stabil kartong.
Ibland känns det bara som att ALLT jävlas. Precis samtidigt dessutom. Den här gången, ni vet med sjukdom och allt kändes det som att allt kom samtidigt. Jag har verkligen arbetat den här gången på att tänka positivt och inte fastna i allt svart.
Jag har dessutom haft TVÅ som skulle flytta in i boxen och som har dampat. Satte ut en ny annons nu och det hörde av sig en jättetrevlig person som kändes som att hon skulle passa in jättebra. =)
Nu kanske allt blir perfekt och toppen ändå. Det känns nästan som det. Hon som kom och tittade på Ante igår kanske inte är så tokig trots att det kändes så jobbigt innan.
Allt har nog en mening. Det är bara inte meningen att vi inte ska förstå vad i början. Det kan vara så att man ser meningen i efterhand.
Det känns bättre idag. Det mesta faktiskt. Att få hjälp med allt i stallet var kanon och precis vad jag behövde. Det är faktiskt så att jag känner mig som en ny människa. Vad jag sedan egentligen orkar, det vet jag inte.
Något är ju fortfarande fel och jag måste ta det lugnt.
Jag ska erkänna att jag är less på dessa provridningar nu och då är jag bara uppe i två med dagens. Det är väl inte det att jag är less på personerna utan bara hela grejen.
Dessutom har Ante gått en gång idag och personen som ska komma nu tjatade sig till att få komma idag och prova. Suck! Känns ju "lovande" redan innan, eller kanske inte. Tur jag har bakat äppelkaka som jag och stallmaffian kan äta medan vi tittar på.
Jag vill bara säga att jag lärt mig ännu en sak med medryttarannonser nu. Skriver man en annons om att hästen är lite knepig dyker det upp en massa wannabes som ska rida till och utbilda hästen till nästa Totilas a la Edward Gal. Jojo, vi får väl se. Jag blir SÄLLAN imponerad av någon och wannabes är jag inte ett dugg intreserad av att ha i stallet. Jag har sagt åt mer än en att "du rider hästen förjävla illa". Med dem orden faktiskt. Det var min åsikt och jag kan inte linda in saker alltså belv svaret ärligt.
Sängen gick inget bra. Det blev liksom inte alls bra faktiskt. Ena benet på hundens halva(ja, ni läste rätt) Fick jag inte dit. Tur jag har kartonger. Känns relativt instabilt att ha en kartong där, men det får duga så länge. Det är ju ändå hundens halva. ;-)
Jag funderar på att fråga grannen om han inte har någon bra kompis, med fördel singel, som kan hjälpa mig. Männen här verkar ju inte direkt hagla med närvaro. Jaja, just nu håller sängen ihop med en kartong. Det är alltid något.
Så jävla skönt. Ni anar inte. Helvetet ska bort och jag får ett hem! Nice. Det sjuka är att min mamma sa ett mycket högre pris än vad jag sagt. Dubbelt upp faktiskt och den såldes till det. Det är helt sjukt, men jag är av med den och det är huvudsaken. Mycket bättre humör är jag på nu.
Det är inte lätt att vakna kl 0207 för att sedan inte kunna somna om. Vad gör man då? Jo, man sätter sig och tittar på Gökboet. Bra nattunderhållning.
Imorgon får jag besök. Det var inte så populärt att skriva att han var "fel man". Han beklagade sig lite. Men, men vi har ju konstaterat förut att livet inte är lätt att leva. Imorgon får jag iaf lunchbesök. =) Det är såååå tråkigt att vara handikappad, inte ta sig någonstans och sitta själv.
En sak blev lite bra, men jag vågar inte skriva om den här på bloggen. Vill man veta den får man fråga. =) Det har inget med någon person att göra utan en sak som jag gjort och inte kan dela med mig offentligt.
Angående mitt förra inlägg har jag iaf fått respons på att sätta ihop sängen av en man som ville hjälpa mig. Ta inte illa upp, men egentligen är du fel man. Hmpf... Nåväl, huvudsaken är att jag får ihop sängen. Sedan kan jag lösa resten.
Den andra mannen får som sagt dyka upp innan jag fått ångest och den börjar faktiskt komma. Just nu orkar jag inte med något som inte är bra och det är det jag är så rädd för. Att det inte ska vara bra. Hjärnans erfarenhet säger att den här mannen inte är intresserad och att jag borde skita i det...och det är när den talar som jag får ångest. Jag pallar inte en gång till, inte just nu. Jag mår fan dåligt som det är. Egentligen är det dumt att försöka just nu. Sannolikheten att jag ska bli besviken är alltför stor så jag borde bara lägga ner. Dyker han upp snart kan jag försöka en gång.
Jag önskar att något bra kunde hända nu. Det här känns som en jävla förbannelse. De stunder jag känner mig piggare har jag ont och de stunder som jag inte har ont känns det som att jag ska dö av trötthet. It fucking sucks! Livet är väldigt enkelt när man är frisk. Visste ni det?
Hästarna står och jag kan inte göra något åt det. Imorgon får jag iaf hjälp med båda. Då ska jag passa på att bara vila hela dagen. Om ni visste hur jag längtar.
Idag får jag hjälp att handla och det känns bra. Annars hade jag fått svälta under helgen. Skämt åsido. Någon annan hade nog kunnat hjälpa mig. =)
Jag väntar också på att helvetet ska bort. Om jag blir av med det, det är en sak alltså, då kommer jag att bli sjukt happy. Jag lovade er före och efterbilder, men de kommer först när den är borta.
Jag ska specifisera några bra saker
*helvetet försvinner(saken alltså)
*allt som har med hästarna att göra löser sig omg till något bra.
*jag får en chans att prata med den här personen jag skrivit om. Jag har ju fått två så det är 3:e gången gillt. Han måste bara dyka upp först och jag måste känna mig tillräckligt bra för att orka. Just nu tar jag mig knappt ner till stallet. Snarast skulle iofs vara bra för då hinner jag inte få kalla fötter eller ångra mig.
*Det dyker upp en sak så att det blir perfekt lösning på att helvetet försvinner
*Jag hittar min braiga skiftnyckel som försvunnit i stallet. Alt att någon annan dyker upp med en skiftnyckel och kan sätta ihop min säng. ;-)
...kunde ta och lyfta upp en från allt. Jag orkar inte det här. Kan inte någon bara komma och hjälpa mig? Lyft mig upp från detta helvete? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Kan ni åtminstone bara tala om vad fan som är fel på mig?
Alltså seriöst. Jag orkar fan inte. Inte en gång till. Räckte det inte förra gången?
Hur kul är det liksom? Jag orkar ju inte göra någonting. Ligger här i soffan och väntar på bättre tider. Tänk om något roligt skulle kunna hända. Jag har iaf svarat på en annons på blocket. Passade mig utmärkt. Precis sådana byråer som jag skulle behöva utöka med i mitt sovrum. Det blir liksom bara en förlängning av den jag redan har. <3 Blocket bortskänkes! Min känsla säger dock att jag var lite för sent ute för att hinna få dem. Problem nummer två skulle vara att hämta dem, men det är ju ett senare problem.
Jag har även svarat på en annons om möbeln som jag har halva delen till redan. Hur jag sedan ska få till den återstår att se. Haha! Något använder jag iaf min tid till.
Sitter här nu och har funderat hur mitt hem ska se ut. Helt plötsligt öppnade sig allt. Det är bara att flytta runt lite saker. Jag har fått några delar av mina släktingar och sedan finns resten på Blocket. Kan det bli bättre? Min sänggavel kommer dessutom bli kalasfin. Jag behöver bara någon som hjälper mig med den. Hmm.... Vem ska det bli? Jag sa ju att jag måste hitta en man som hjälper mig lite. ;-)
Helst så snart som möjligt. Han måste vara händig så han kan använda skruvdragare, såg, hänga upp saker på gipsvägg och lite sådana saker. Han måste dessutom förstå att jag är hälften krympling just nu och "bara" kan titta på. Trevlig är jag iaf och glad blir jag om jag får hjälp. Just det, mannen måste också förstå att han måste ta sin bil och åka och handla sakerna med mig. Jag vet vad jag ska ha så jag kan peka. Bara mannen bär åt mig.
Var hos läkaren idag och nu ska jag vara hemma i tre veckor till. Känns sådär. Inte för att jag anser att jag orkar jobba, men jag vill egentligen inte vara sjukskriven. Jag tycker om att arbeta. I helgen skulle jag ha jobbat extra och det jobbet tycker jag är SÅÅÅ roligt så jag väntade in i det sista och hoppades att något mirakulöst skulle hända, men det gjorde det inte.
Nu sitter jag iaf här och har en sjukskrivning till den 21:a.
Bloggen handlar om mina sjuka idéer och konstiga tankar. Min fritid avhandlar jag med mina hästar och Vson. Ibland gästbloggar Vson. Jag är inte normal, men det är bara att läsa några inlägg så har du snart fattat konceptet.
