Livet På En Kant

Jag tycker personligen att jag bättrat mig. Idag klev jag upp kl 9 någonting och det är betydligt bättre än halv elva som det varit tidigare dagar den här veckan. Nog för att jag vaknade kl 5.53, men det är ju något helt annat. Med värsta ångesten dessutom. Det var då jag insåg att jag skrivit ett inlägg som jag senarelagt publiceringstiden på till typ fem i morse eller något. Det inlägget var något jag ångrade och inte tänkte publicera förrän senare. Nu när klev upp kollade jag och tack och lov hade jag skrivit fel adress som jag länkade till. Puh! Det blev bra ändå.

Alldeles nyss duschade jag hunden och jag vet faktiskt inte vad som duschade mest, jag, hunden eller badrummet. Jag är fortfarande blöt och badrummet var jag tvungen att spola av med duschen. Alternativet hade varit lera i hela lägenheten och det hade varit det absolut sämsta om jag tänker efter. Hunden verkar vara nöjd med duschen.

Nu funderar jag på att gå ner och se om det finns några lediga tvättmaskiner. Det skulle vara skönt att ha rena kläder för ett tag framöver för söndagkvällarna var inte roliga att tvätta på och det är nästan enda alternativet kvar när jag jobbar. Lika bra att passa på när jag ändå är ledig.

Sedan på eftermiddagen ska jag till stallet och hoppas att det smält bort mer snö på ridbanan och att jag kan longera Ante och kanske hoppa upp och rida några varv. Norton kommer de och rider senare och jag behöver visa dem var sadeln de ska använda hänger.

Imorgon planerar jag för att lyckas få till tvättstuga på förmiddagen för då har jag rena kläder för ett bra tag framöver. Det behövs. Idag när jag sorterade hittade jag en massa andra kläder också som varit borta sedan flytten. Perfekt att tvätta allt på en gång.

På eftermiddagen kan jag åka till stallet och visa medryttarna var sadeln de egentligen ska använda hänger. Min sadel är ju min dyrgrip och den är väl insutten efter min rumpa och så ska det förbli. I löööv it! Vi är inne på vårat elfte år tillsammans nu och har många segrar ihop.

Idag fixade jag till en del som jag kan avsluta imorgon och sedan är det arbete på torsdag. Det kommer att bli bra. Känner mig laddad för att jobba. Går ju inte att jag är hemma såhär. Jag måste ju sysselsätta mig med saker annars förslappas jag ihop omgående. Nej, nu är det sängen och även om hunden kom hem helt grusig var sängen full med prylar som jag nu ska ta bort så inget nytt grus i sängen. He he! Jag vann idag!

Nu till sängen alltså och hoppas att jag kan ta mig upp imorgon. Jag är verkligen sämst på att kliva upp ur sängen. Förut beställde jag alltid väckning av andra, men det har upphört nu. Jaja, mobilen har snooze varannan minut och jag har den andra klockan på också.

Blev en seg "morgon" det här också, men idag har jag faktiskt lyckats göra något på förmiddagen. Jag börjar bli seriöst trött på kartongerna nu och de måste väck helt enkelt. De flesta av dem ska ner i källaren och det är väl egentligen bara att sortera ut dem och packa upp de andra. Konstigt att det ska kännas så jobbigt. Nu har jag kommit halvvägs och det är bara att fortsätta för de verkar inte promenera av sig själva.

Sedan har jag sorterat lite tvätt. Det gör nog att det blir enklare att gå till tvättstugan, inte för att jag har bokat tid, men det kanske jag också ska göra. Det är ju dumt att vänta tills inga rena kläder finns kvar, ja, nu lär ju inte tröjor och byxor ta slut. Just det här problemet har jag skrivit om förut. Kanske, kanske att någon gång långt in i framtiden att det kan bli ordning på mig. Inte riktigt än, för till den mognadsgraden har jag inte nått ännu.

Snart är det dags för frukost, ja, jag vet vad klockan är, men första man äter på dagen är frukost vilket som och idag blir det målet mat runt kl 13 och då blir det så.

Nu ska jag fortsätta med mitt kartong och tvättprojekt när jag ändå har ångan uppe.

Hittade min gamla hemsida idag och vad roligt det var att läsa alla gamla kommentarer om mina tävlingar. Nu blev jag sjukligt tävlingssugen och bara måste sätta igång humle och dumle. Det här går inte annars. Tävling är ju typ enda anledningen till att jag har häst och egentligen borde jag inte ha kvar dumle, men nu är det så. Bara att sätta igång och träna de stackars små tottolottosarna och sedan anmäla till tävling.

Längtar nästan nu när jag kan känna känslan. Åhh, så här är det varje vår och sedan undrar jag varför jag varit så dålig på att rida under vintern. Jag måste lösa det här nu.

Idag har jag lyckats ringa hovslagaren. Jag skulle återkomma i eftermiddag för att få en tid till tottohästarna. Sedan har jag också ringt till stället där MB bor numer och hon mådde bra. Hon har fått en kompis i hagen som hon uppfostrar med sin bestämda ton och ordning. Det är inte för inte som vi kallar henne polisen. Tydligen får den här andra tottohästen äta så länge hon är snäll och inte bråkar. Börjar hon bråka får hon inte äta med Mademouiselle. Ordning och reda är hennes ledord i livet.

Idag är jag också ledig och jag ska snart åka till stallet och ta hand om herr N och herr A. Igår piffade jag dem så att de såg ut som riktiga tävlingshästar och jag ska fortsätta idag. Snart har jag fått inspiration till att rida också. Det kommer att bli roligt. Jag vill att hovslagaren kommer först och fixar hovarna.

I veckan ska jag också försöka få hem en säck mat till Norton så det inte blir ett problem att den tar slut. Sedan han har fått maten ser han lite tunnare ut, men det är bara en synvilla. Han är inte tunnare utan ser bara mer ut som att han får bra mat och inte längre ser ut som ett hängbuksvin. Nu ska jag också börja rida honom lite och hoppas att hans ben håller bra och han kan bli lite riden. Grejen är den att när jag rider honom dunsar det liksom i backen för att jag sätter mer tryck i honom än andra. Det är då hans ben brukar bli lite svullet. Jag ska funder på vad jag ska göra åt det. Jag har provat Back on track på honom förut och det fungerade inte på honom. Något ska jag väl komma på. När jag rider brukar jag linda frambenen och jag tycker att det blir lite bättre.

Alltså det är så skönt att vakna upp till solen. Det gör hela dagen bra oavsett vad som händer. Idag känner jag mig ändå lurad på en timme, men vad gör det. Det är ju en timme längre ikväll också och då kan jag njuta av det.

Igår skrev jag ett inlägg och jag fick annan respons än jag trodde att jag skulle få. Det var ju roligt. Jag googlade också om boken jag "tipsade" om och det visade sig att skumma saker hänt andra som hittat den. Det visade sig också att författaren Lennart Lidfors skrivit en bok till och jag känner att jag blev sugen på att läsa den. Jag har inte riktigt haft någon inspiration att läsa den sista tiden, men den här boken blev jag helt plötsligt sugen på att läsa Den flytande elden som hans andra bok heter. Problemet verkar vara att den är svår att få tag i, men jag hittade några ställen där den kanske går att köpa.

Nu ska jag åka till stallet. Ante ska få gå ut idag igen och jag måste hitta några nya benlindor för han åt upp en igår. Han är helt hopplös när det gäller att ha saker på sig. Igår hade han tagit av sig båda paddarna och en benlinda, vilken han även åt upp kardborren på. Han är helt enkelt hopplös. Jag som hade tänkt att han skulle få ha benskydd på sig i hagen de första dagarna, men sist han hade det la han sig ner och åt ena skyddet. Han liksom gnagde sönder det. Det var ett Eskadron-skydd, och ni fattar nog att jag blev lite ledsen. De är ju inte direkt gratis. Han har mycket idéer, men jag tycker om honom ändå. Jag vidhåller att om han vore en människa skulle vi ha varit gifta vid det här laget. Tyvärr är han en häst, men ändå the man of my dreams.

Nu hoppas jag bara att jag ska komma igång med honom och att jag ska lyckas hitta en tränare. Jag saknar min "gamla" så otroligt mycket och jag tror att det delvis är därför som jag tappat gnistan lite. För mig finns det verkligen ingen annan tränare. Vi försod varandra så bra, han rättade mina misstag och om jag kände att jag hade problem kunde vi lösa det bara genom ett telefonsamtal. Suck! Vad ska jag göra? Jag vill ju inte träna för någon annan. Jag vet det, för jag har provat flera gånger. Nu har jag varit och tittat på flera stycken och det enda jag undrar varje gång är. Varför rättar de inte misstagen som jag ser? Jag fattar inte. De flesta missar de små sakerna som är helt avgörande. Tacksamt nog är jag talangfull, ja, jag vet i Sverige får man inte säga så, och om ni visste hur liten andel träningstimmar för tränare jag haft skulle ni inte ens tro att man kan komma dit jag kommit. I´ve got the gift liksom!

Nu kommer ny sak om mig här igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här. Det är liksom inget jag pratar om normalt eller berättar för andra, men jag tycker om att skriva om sådana saker här på bloggen. Nu har jag provat att skriva en början till inlägget tre gånger, men jag får liksom helt enkelt inte till det.

Ganska ofta händer det mig att jag vet saker om andra. Det kommer liksom bara upp i min hjärna att vissa saker kommer att hända eller att det bara är något som personen/personerna inte hunnit berätta. Jag vet inte varför det är så och nu har jag lärt mig leva med det. Vanligtvis konstaterar jag bara att det är så och kör på vidare med mitt eget och funderar inte mer på det. Det är inget konstigt med det. Sedan kan det gå ett tag, typ några veckor och så händer den grejen eller någon berättar att det är så som jag redan visste.

En grej hände, som jag faktiskt kommer ihåg, när jag var typ fyra år. En dag såg jag en bild framför mig på en plats. Jag berättade givetvis inte för någon, och jag tänkte inte heller så mycket mer på det efteråt. Ett halvår senare kom jag till den här platsen och då insåg jag att jag redan sett lejonen som finns någonstans i Zürich. Det är stenlejon liknande dem som finns på Drottninggatan vid Pub-huset. För mig var det inte konstigt och jag vet inte om andra har liknande upplevelser. Det blir liksom som deja vu grejer. De har kommit mer och mer sällan. Numer är det mer som att jag bara vet. Jag vet en massa om andra som andra inte vet om sig själv.

Häromdan öppnade jag min Facebook och ser då en persons status, om vad kommer jag inte ihåg, men genast när jag såg statusen visste jag att den personen och dennes partners förhållande var slut. De vet nog inte om det själva. Nu ska vi se om det stämmer. Det här är lite speciellt fall för här har det slagit fel några gånger förut när det gäller just den här personen, men nu har jag delat med mig här av det och då är det annorlunda. Nu är det på print liksom.

Man kanske inte ska skriva sådana här saker om sig själv, men jag orkar inte bry mig. Jag kan ju inte hjälpa att jag är jag. Det finns mer att berätta om mig själv och det här var ju knappt spännande när jag tänker efter. Du kanske inte vet att jag vet något om just dig nu heller. Sedan ser jag en massa annat, men det behåller jag för mig själv så länge. Det är inget jag vill dela med mig av - än!

Ja, jag måste fortsätta lite till. Det kanske är av den här anledning som jag tycker om att studera andra människor. Liksom lite studera deras agerande och så. Inte på ett creepy sätt utan mer som att jag verkligen är intresserad av andra människors beteende och undrar varför de agerar på olika sätt. Jag vet, jag är fan inte normal, men säg, vem är egentligen det? Här är den sjukaste bok jag någonsin läst. Helt galet var det också för en dag stod boken i bokhyllan och ingen visste var den kom ifrån och ingen hade läst den. Jag läste den och efter det är den helt försvunnen: Gåvan från stjärnorna. Det svenska språket kanske inte var det bästa, men om man vill läsa något totalt annorlunda är den helt klart ett alternativ. Jag vet inte varför jag kom att tänka på den igen, men kanske för att jag skulle vilja läsa den en gång till.

Bara av att läsa rubriken har ni ett, fått idéer om vad det är, två, ni undrar om jag blivit utsatt för det.

Nu är det så här att liten-snopp-syndromet är något som förföljer vissa män genom livet. Personligen vet jag inte om det egentligen har något med "storleken" att göra och jag är inte beredd att se om det är så det förhåller sig heller. Det lämnar jag till andra att ta reda på. Att fråga rakt ut skulle kunna vara ett alternativ, men jag tror tyvärr att svaret skulle kunna bli missvisande, då sanningshalten skulle kunna vara låg.

Liten-snopp-syndromet märks mer i personens attityd och bekräftelsebehov. Vanligt förekommande är att personen som lider av det måste hävda sin bekräftelse gentemot andra män som inte lider av syndromet och som dessutom är mer manliga. Det är här man kan ställa sig frågan: Har de studerat den andra mannens? Ett annat symptom är att de genom grupptryck och skitsnack får en annan man att se sämre ut, alternativt ha större liten-snopp-syndrom. Det är också viktigt för den här personen att gömma undan sitt liten-snopp-syndrom och att visa sig manlig gentemot det kvinnliga könet. Ni kanske också känner någon som lider av det här.

Svaret på fråga två är: Ja, jag har blivit utsatt för det, idag faktiskt, även tidigare också. Nu sitter jag och funderar på hur jag ska tackla det här. Det känns lite svårt och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Personligen tror jag att i fallet jag pratar om just nu skulle någon form av terapi vara behjälplig. Jag tror att jag ska hjälpa till och det är nästan så att jag kan tänka mig att dela med mig här på bloggen om min taktik och mitt upplägg. Att gå fram och fråga om personen lider av liten-snopp-syndromet känns fel och det gör det även om man går fram och säger att en penisförlängning kanske kan hjälpa. Alltså jag vet inte riktigt, men på något sätt måste jag ändå lyckas hjälpa till.

Ni får gärna komma med tips och idéer för det här är något nytt som jag inte hållt på med förut. Nämner igen - "...och jag är inte beredd att se om det är så det förhåller sig heller." innan ni kommer med tips och jag bara antar att ni fattar vad som menas med det. Jag kan tillägga att det är samma person nu som jag kallade tönt för någon dag sedan.

Nu har jag varit i stallet. Ikväll var första gången på länge som jag faktistk tyckte det var skönt att åka dit. Jag kände lycka i stallet. Lite less på promenaderna till och från börjar jag dock bli, men det är nog bara latheten som talar. Idag tog jag bussen dit och sedan fick jag skjuts av två superstallkompisar till stationen. Det var skönt för imorgon är det ganska mycket jobb på jobbet.

Ikväll fixade jag lite med Antes hovar. Även om hovslagaren ska komma ut kan jag fixa lite så de ser lite snyggare ut. Jag gjorde lite annat också. Norton såg nästintill tävlingsfärdig ut när jag var färdig med honom. Jag fuskade stort med pälsglansen(, från min superstora flaska.) Det var ett internskämt och några kommer att skratta nu. Jag kollade faktiskt hur mycket som var kvar och det lilla jag använde den idag och i förrgår så syns det på nivån på det som är kvar. Det var till och med så, att Norton blev så snygg att jag blev ridsugen. När jag mockade kom jag också på att nu när det är plusgrader kan man sätta på "sommarstigbyglarna", eller rättare sagt ta av de äckliga vinterstigbyglarna sätta på de riktiga. Jag kanske helt enkelt är en sommarryttare.

Ante blev också lite friserad, men precis när jag höll på med honom kom de och sa att jag kunde få skjuts och då stressade jag bara på med det sista. Skönt var det att vara där idag även om jag kom dit sent. Det skulle vara roligt att hitta lite glädje i stallet igen. Grejen är ju att jag inte vet var jag ska leta efter den. Det utvecklar sig nog till något bra i slutändan ändå.

Nu ska jag faktiskt gå och lägga mig för jag är sådär skönt trött. Hunden har inte varit ut och kunnat göra en grusmatta så jag behöver inte få huden avskavd när jag lägger mig ikväll.

Idag blev det inte alls som jag tänkt mig. Dagen började med skit rent ut sagt och jag kände att allt bara var dåligt, tråkigt och jag själv kände mig allmänt nere och deprimerad. Det var förjävligt på ren svenska.

Jag hade ingen lust att åka till stallet. Det har jag nästan aldrig numer för den delen och jag hade ingen lust att göra något över huvudtaget. Till slut tog jag mig iaf i kragen och ringde Fanny för att höra om jag åtminstone kunde få skjuts tillbaka sedan. Tack och lov kunde jag det så det var bara att klä på sig och åka iväg.

Fixade färdigt med allt i stallet och det blev ganska lagom tills Sara och Fanny också var färdiga. Precis innan vi skulle åka kom Micke och fixade lite med Olke, Fannys hästs box så vi blev kvar lite längre. De skulle tydligen åka och äta och jag hade visserligen ätit precis innan jag åkte till stallet, men vafan, jag måste börja umgås med lite människor och tänkte att jag kan ta en dricka och sitta där som sällskap. Micke var en sån schysting att han bjöd på mat och då kunde jag ju inte säga nej utan åt den där supergoda rostbiffsalladen som de har på det stället.

Vi pratade och de båda är så trevliga och nu är jag på sådär bra humör igen. Bara på nästa vecka med samma glada humör som jag haft de senaste dagarna. Tänk vad lite trevligt sällskap kan göra. Jag är så glad att jag i största möjliga mån försöker undvika skitsnack och bara köra mitt eget race nu. Det blir så mycket bättre i slutändan och man mår så mycket bättre själv. Eller så kanske det är tvärtom - jag mår bättre=mindre skitsnack. Vilket som är det som en befrielse att tänka i mer positiva banor nu.

Helt appropå något helt annat är det en sak som jag känner mig väldigt smickrad över, men det är bara jag som vet om det. Jag ska dela med mig, men inte idag.

Det mesta brukar alltid lösa sig som jag har tänkt mig, men det finns en sak som bara inte funkar för mig i dagsläget. Jag fattar inte vad det beror på. Oftast känns det som att det finns en mening med allt, men just nu känns det här helt fel. Det är fel som det är nu och jag ser ingen lösning på problemet heller. Ofta brukar man kunna få en lösning i huvudet och sedan blir det så, men jag ser inte ens den framför mig.

Dessutom har jag ett annat dilemma inom samma område och det kanske är där haken sitter. Vill jag fortsätta eller lägga ner? Jag har haft dippar förut, men nu vet jag inte om jag orkar fortsätta den här gången. Jag vet heller inte hur jag gör om jag ska lägga ner alltihop. Allt känns som att det bara är ett enda stort kaos i huvudet när det handlar om det här. Jag kanske helt enkelt ska ta en paus bara, men då återstår ju frågan: Hur tar man en paus?

Är det meningen att något annat ska hända? Det här kommer att låta helt sjukt, men ibland när jag behöver hjälp inom ett visst område brukar jag be Norton om hjälp, jag vet, jag är knäpp, men han liksom på något sätt löser mina problem med det då. Som en skänk från ovan liksom. Ibland undrar jag om han bär på en förbannelse också, för alla som ägt honom har råkat ut för samma typ av problem. Är det priset man betalar för att äga en sådan häst? Jag vet inte, jag vet ingenting just nu tror jag. Det här blev bara flummigt.

Nu har jag varit tillräckligt flummig här. Jag får nog helt enkelt ta och be Norton om hjälp igen. Han kanske kan hjälpa till även med det här andra problemet. Vi har "pratat" om det förut och jag har en stark känlsa av att jag helt enkelt måste anpassa mig efter hans regler. Om det är något som jag lärt mig under dessa år med djur är det att har dem en åsikt är det bara att anpassa sig. Det känns som att de hittar på djävulskap och sätter käppar i hjulen för en annars.

Det är tur att jag har något att se framemot, men det dröjer några dagar. Det är väl bara att härda ut så länge.

Nu är jag inte helt säker på att det här är ett tips jag kan ge er. Vinet var väl inte det godaste jag druckit, men samtidigt drack jag det efter att jag precis druckit det supergoda ArtHouse. Det känns som att bedömningen blir lite orättvis då.

Först tyckte jag att det smakade skit, rent ut sagt, men jag drack lite till och bjöd även min moster. Hon sa att det troligtvis är gott till t ex lax och jag är beredd att hålla med. Ju mer jag tänkte på det desto bättre kändes det med laxen. Grejen är den att själva smaken på vinet var väldigt god, men precis när man druckit kom en väldigt sträv eftersmak i nån liknelse av gräslök. Det kändes jävligt äckligt när jag bara drack vinet och inte åt något till. Här någonstans hade smaken av lax  tagit sig perfekt faktiskt och det kan jag nog rekommendera.

Vinet smakade som sagt bra och det enda var eftersmaken som inte var så bra, men antagligen bättre till mat.

Det var en Chardonnay.

Här är länken med information om vinet från Systemet: Fleur du Cap

Alldeles nyss blev jag riktigt glad. Jag gjorde ett konto, eller vad det nu kan kallas på bloglovin.com, där jag konstaterade att det finns en där som följer min blogg. Det var riktigt roligt! Kändes kul att jag hade en "prenumerant". Ja, det är ju bara en, men ändå, en är en och jag blev lite glad. Egentligen har jag ingen ambition med det här, men jag har ju insett att de som läser vill läsa mer och är in ganska ofta och kollar. Bäst tyckte jag det var när jag jobbade förra helgen och jag ändå hade samma besökare som gick in och kollade på bloggen flera gånger under dagen trots att jag inte hade möjlighet att blogga.

Idag blev jag irriterad på mig själv igen. Varför ska jag vara en sån förbannades mupp? Jag vet inte riktigt vilken av mupparna jag skulle kalla mig för. Miss Piggy känner jag mig inte som, även om jag ibland känner att kroppshyddan känns som det. Kermit, njae, jag vet inte. Alltså jag vet inte, jag är nog bara en mupp. Lite är det så här att ibland är man rädd för att mista något som man känner att man har och då blir det så att man inte vågar öppna nästa dörr. Problemet när man öppnar den här dörren är att den är stängd bakåt. Det nya kan antingen vara fantastiskt eller så är det absolut inte alls som man hade tänkt sig överhuvudtaget.

Jag vet inte hur jag framstår som person gentemot andra. Hur det nu än är så har jag vissa områden som jag är väldigt osäker inom. Det blir lite svårt. Det är i det här lägena som det är lättare om någon annan öppnar dörren för då blir det som att man aldrig behöver kliva igenom utan kan stå kvar och bara ta en snabbkik liksom. Det låter lite flummigt nu känner jag, men lite så fungerar väl livet. Grejen är att jag tror att vi är här för att lära oss något. Vi lever varje liv för att lära oss något. Nu är det nästan som att det här är något jag måste lära mig. Jag vågar aldrig öppna dörren. Jag är rädd för att förlora något jag inte har.

En gång öppnade en annan dörren. Det jag såg var inte fantastiskt, men jag klev igenom ändå. Det blev inte så bra faktiskt. Jag vill att mitt liv ska vara fantastiskt och jag vill våga ta chansen, men jag vet inte hur.

Om jag känner mig rätt brukar jag öppna dörren till slut. Problemet är att jag då gör det som en elefant och det brukar bli lite brutalt och klumpigt och risken är överhängande att den som står på andra sidan blir rädd. Nu vill jag inte att den person blir rädd, utan tvärtom jag vill ju att den som står på andra sidan vill ett, komma in och två, känna sig tillfreds med min entré.

Jag vet inte om ni fattar, men jag vill, eller vågar, inte skriva det mer exakt här eftersom jag har en känsla av vilka som läser ibland.

Vi kan sammanfatta så ni förstår vad det handlar om. Det finns bara en person som jag skulle vilja spendera min kväll med, men eftersom jag inte öppnat dörren blidde det inget och då sitter jag hellre själv. Så, då var det avklarat. Den här personen gör mig glad och på bra humör utan att den ens vet om det, men den kanske fattar.

Nu kommer det här. Informationen om mitt nya jobb. Efter att ha jobbat länge på det jobb som jag nu har, har jag efter lite betänketid bestämt mig för att skaffa ett nytt. För några veckor sedan blev jag erbjuden ett nytt och sa att jag skulle fundera lite på det innan jag bestämde mig. Jag har nu tagit ett beslut om det.

Nu är det så att jag inte ska ha det jobbet utan ett annat. Jag vill konsulta och har kommit fram till vad min största potential är inom konsulterande. Efter en liten analys har jag kommit på att min hjärna inte är som andra, ja, jag vet. Ní har redan konstaterat det och vetat det ett tag, men jag är ju lite seg. Det är nu så att min hjärna fungerar mer som en mans än en kvinnas. Jag behöver väldigt tydligt språk och har svårt att förstå inlindade saker eller saker som inte består av en rak fråga. Det är inte så att jag inte fattar alls, utan efter en stund inser jag. Min hjärna är alltså en blandning mellan en mans och en kvinnas.

Det här betyder att jag borde kunna slå igenom stort på att vara förmedlare mellan män och kvinnor, med viss fördröjnnig då. Egentligen är jag ingen expert på det här med mans och kvinnoförhållanden utan den biten får min kunder ha lite överseende med. Jag får ju helt enkelt fungera lite mer som en tolk annars kan det bli lite tokigt och så att jag förstör mer än jag tillför.

Och bara så ni vet till nästa gång - rak kommunikation, tack! Annars fattar jag noll och ingenting och vi är tillbaka på det här stadiet som jag så ofta återkommer till vara-korkad.

Igår delade jag med mig av något som tidigare var väldigt jobbigt för mig. Idag läste jag en annan persons blogg där den, tror jag, hänvisade till delen där jag inte ville att ni ska tycka synd om mig. Jag tänkte att jag kan vidareutveckla gårdagens inlägg lite och samtidigt komma med ett råd, som den här personen efterfrågade.

Länge var det här verkligen svårt för mig. Mest var det svårt att acceptera eftersom det i grunden bottnade sig i att jag blev lurad och bedragen av andra människor. Jag blev utnyttjad delvis pga den som jag är(var) som person och det var fruktansvärt. Blogginlägget jag läste idag gav mig känslan av att personen som skrev det här hade råkat ut för samma typ av svek, men i ett helt annat sammanhang.

När man blivit sviken i själen tar det tid att läka. Man vet inte vilken väg man ska, vilka vänner som är äkta, vad meningen med allt är. Jag tror att man i första steget måste acceptera att man låtit sig själv bli lurad eller bedragen, inte att den andra lurat eller bedragit en, utan helt enkelt att man låtit sig bli det. Sveket mot sig själv, att man låter något sådant hända, att man slutar se, det är större än sveket som någon annan gör mot en.

Ingen kan någonsin bestämma när tiden har kommit för dig att läka. För mig har det kommit nu på slutet, fyra år senare. Det är inget jag har planerat eller försökt att uppnå. Det har bara hänt. Under den här läkningsprocessen, om vi kan kalla det för det, har jag sökt trygghet i saker som vanligtvis inte är trygghet för mig. Saker som inte gör mig lycklig. Det har varit skönt för jag har gömt mig bakom det och använt det som en vägg att luta mig mot och ha som skydd enbart för att kunna få låta min själ läka i fred. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det på ett annat sätt. Den här väggen har formats av något sorts trygghetsideal från samhällets sida och jag har låtit mig falla in i mallen.

Jag har klivit ur den här lilla bubblan nu och jag känner att jag mer och mer återgår till att bli mig själv igen. Den du kände mig som. Ni vet den där som blev lurad och bedragen. Jag trodde att det var fel att vara sådan. Ärligt talat så skiter jag nu i vad som är rätt eller fel att vara. Jag är trött på att försöka vara någon till lags eller vara någon form av ideal. Jag är på väg att bli den jag vill vara igen. Det är allt jag vet. Vi pratar ibland om att man håller sig själv närmast och det är det jag gör nu.

Det enda råd jag kan komma med just nu är att låta det ta tid. Hitta den du vill vara. Ingen annan kan bestämma det åt dig. Vill du vara den du var, eller vill du vara någon annan? Jag valde att vara den jag var, för jag är beredd att betala det dyra priset jag en gång redan betalat, när jag tar risken att bli lurad igen. Kanske kan jag se något tecken och hindra det innan, om inte, är jag beredd att betala vad det kostar. Nu vet jag säkert att jag bedrar inte mig själv för jag har bestämt hur jag vill ha det och så kommer det att bli.

Du som vet att rådet är till dig vet att vi alltid kommer att vara vänner, hur länge det än går mellan att vi ses, är vi fortfarande alltid vänner.

Några kartonger har jag faktiskt lyckas tömma, eller om jag ska vara ärlig har jag bara tömt en kartong, konstaterat vad som är i några andra, lagt in lite kläder i en garderob och byrå och hittat nya sängkläder. Sängkläderna blir så smutsiga eftersom min man just nu är "Herr V". Herr V är inte så noga med hygienen ur en människas perspektiv, men enligt honom är han mycket renlig. Nu blir det rena sängkläder och det nya temat är blått. Egentligen vill jag inte ha blå grejer i ett sovrum, men var jag än bor verkar det som att blått är sovrumsfärgen. Tapeten är blå just nu, men det kommer att bli ändring på det inom kort. Vit färg ska inhandlas och någon form av tapet. Vilken tapet det blir har jag inte riktigt klart för mig än.

Nu är det dags för stallet innan det blir midnatt. Ante vill ha sin promenad och så måste jag fixa med Norton också. Fattar bara inte var mina enda hela ridbyxor har tagit vägen. Det är just nu ett stort mysterium. Typiskt mig skulle vara att jag har lagt in dem i garderoben och sedan helt enkelt glömt bort det. Åh, jag hoppas att det inte är så, men det skulle inte förvåna mig faktiskt. Suck, suck!

14 kartonger återstår att fixa till innan jag är färdig. Några av dem ska ner till källaren det vet jag redan och två är kontorsgrejer. 4 vet jag att jag måste sortera och det känns jobbigt, men jag måste göra det förr eller senare.

Ibland, eller ganska ofta om jag ska vara ärlig, verkar det hända konstiga saker runt mig. Alldeles nyss värmde jag mat i ugnen. När jag tar ut och ska äta är maten fortfarande iskall inuti och bara lite varm i kanterna. Jag fattar inte, jag hade ju värmt ugnen tillräckligt innan, bytt till dubbelvärme och sedan hade jag dessutom råkat glömma maten lite för länge, vilket nästan alltid brukar hända för den delen och maten blir bränd. Ändå var den iskall. What? Kanske, kanske, kanske finns en minimal möjlighet att jag möjligtvis, eventuellt kan ha missat det där med dubbelvärme och bara klickat i hacket där bara lampan är tänd i ugnen, men bara kanske.... Jag kanske ska vara tacksam att det inte var en sufflé jag gjorde.

Nog om det. Handlade på Systemet idag och tacksamt har jag fått bekräftelse på min enorma ungdomlighet då jag ännu en gång fått visa leg. Jag kommer att dö ung. Snart kanske jag inte behöver legitimera mig vid köp av cigaretter åtminstone, inte för att jag röker själv utan köper ibland åt andra.

Idag har jag lyckas få det mesta gjort som jag hade tänkt. Nya skor har inhandlats och det övriga som jag behövde. Det enda jag känner nu är att jag skulle behöva göra något för mig själv. Något som jag verkligen uppskattar och som bara är till mig och ingen annan. Jag vet vad jag har tänkt och det är inte dyrt, inte krångligt och lätt att få tag på och det är något jag känner att jag verkligen vill göra. Nu återstår bara att ta sig till en affär det här säljs och sedan fixa det. Jag tycker att jag gjort mig förtjänt av det nu.

Läste den här, och de här serierna är så roliga.

Jag vet inte varför jag väljer att skriva det här här och jag vet inte varför jag väljer att göra det precis nu. Igår skrev jag att det var en grej jag tänkt dela med mig här och ni får nu en bit av den här. Hela kan jag inte berätta, för hela historien "Jag" är så sjukt tragisk att ibland fattar jag det inte ens själv. Ni kan få en bit av mig bara, mer än så kan jag inte dela med av mig. Det är endast två kanske tre personer som vet hela historien.

Ibland kommer det över mig igen, allt jag fått genomgå och varje gång undrar jag vad jag gjort för ont för att förtjäna det här. Det är inte så att jag på något sätt är "färdiggenomliden" om man nu kan kalla det så. Det enda jag kommit till nu det är att jag önskar någon form av upprättelse. Flera av er tror att ni vet hur det förhåller sig, men tro mig när jag skriver: det gör ni verkligen inte.

Det är när jag tänker efter bara en sak som jag vill dela med mig av idag. Det är en ganska liten sak. Jag vill inte att ni tycker synd om mig heller, för det är det inte, men min blogg är mitt place. Jag ljuger inte, överdriver inte, hittar inte på. This is just me!

Det är nämligen så här att under en period av mitt liv har jag fått hem hotbrev från mer än en advokatbyrå i min brevlåda. Tydligen har Sverige inte yttrandefrihet tror dem. Hot är tydligen ok däremot. Jag har kvar de här breven och kommer att ha det ett bra tag till. Jag förstår att de skickat dessa i något desperat försök i att tysta mig, men det mest tragiska är: I didn´t give a shit! Det skrämmer inte mig. De redan hade tagit tillräckligt av mig, som person och individ, och jag stod ensam med det här. Vad tror de då att ett jävla hotbrev utan grund ska ge? Jag höll ju inte käften ändå. Det sjuka var att det var från mer än ett ställe. En annan ringde bara och grät och bad mig hålla tyst. Som om det skulle hjälpa då.

Tyvärr stannar det inte ens här. Det här var bara några få advokatbyråer. Nej, nu kommer vi in på the real shit. Svenska myndigheter. Ja, ni hörde rätt. Ett fucking jävla hotbrev från en svensk myndighet. Vi lever för sjutton på 2000-talet. Det var inte ens jag som kallade det ett hotbrev utan det var en åklagare. Alltså seriöst. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag kan ju inte ens stjäla ett tuggummi på ICA liksom. Var det bara så att jag var på fel plats vid fel tid? Träffade jag bara på fel personer vid fel tid?

Under en lång tid kändes allt det här som att hela mitt liv var ett enda stort misslyckande att jag var misslyckad, men så känns det inte längre. Jag har kommit på att det här är till min fördel. Jag har genomlevt ett helt helvete och kommit levande ur det och tro mig när jag säger att vissa morgnar funderade jag bara på vilket sätt som skulle vara lättaste sättet att dö på.

Det är nu på senare tid som det kommit fram till mig själv att jag kommit igenom det. Det är inte förrän nu som jag känner att mitt liv är på väg att gå vidare. Om det är så att jag inom mig förlåtit dessa eller att jag själv bearbetat det, det vet jag inte. Ibland undrar jag också om jag verkligen behöver upprättelse. Vem ska den vara för? Det enda en upprättelse kan ge är att bilden av mig till andra blir annorlunda och jag undrar om jag verkligen behöver den. Vad ska jag med dem som inte kan se mig för vem jag är utan upprättelsen till? Jag har tillräckligt med äkta vänner redan nu och något behov av att vara populär har jag ju inte.

Nästa gång ni har någon form av åsikt tänk på det här och tänk på att du kanske känner till en procent av en människas liv. Döm inte så förbannades hårt!

Det kanske kommer lite mer av historien "Jag", men jag vet inte om och när jag får lust att skriva något igen. Som jag skrev i början. Jag hittar inte på, jag ljuger inte och det här är bara sanningar ur mitt perspektiv.

Egentligen kanske jag skulle tacka dem. Idag vet jag vad som är värt att värderas och jag vet hur man känner äkta lycka.

DN SvD M    

Idag var jag lite seg nu på morgonen känner jag. Jag skulle verkligen behöva komma på ett sätt att gå till sängen tidigare. Det var en dag nu jag när jag kom hem och konstaterade redan 21.20 att jag var tillräckligt trött för att lägga mig, men det tog två timmar till innan jag gick och la mig. Jag fattar inte. Hur svårt ska det kunna vara att bara gå till sängen. Ja ja, jag får väl lösa det på något sätt.

Idag blir det iaf jobb och sedan hämta hunden och vidare till stallet. Imorgon bara måste jag vara ledig för jag har sjukt mycket att göra och om jag inte är ledig får jag vara uppe till klockan tre varje natt sedan för att komma ikapp. Nej, nu måste jag gå om en kvart går bussen till jobbet och jag måste fixa lunch och gå ut med hunden innan det.

För ett tag sedan reagerade jag över mitt sätt att falla för "gruppens" åsikt. Det kändes så konstigt för det var inget jag ens tyckt innan. Det som blev intressant nu är att eftersom jag la märke till mitt eget sätt att reagera betyder det att jag kan se på gruppen ur ett annat perspektiv och den fortsatta utvecklingen. Jag har alltid varit fascinerad över ledarskap och hur det fungerar.

Jag tror att det beror på att den här nya ledaren har kommit in i gruppen och lagt till sina värderingar på den tid som varit och inte hur den vill lägga upp framtiden. Fram tills nu är det två av de som haft ledarskapsposition i förhållande till mig som jag ansett varit bra. Jag har alltid undrat över varför jag ansåg/anser att de här två personerna har varit bra.

Den ena har jag konstaterat alltid talat om för mig först vad som gäller och aldrig kommit och klagat på det som varit. Den andra tror jag helt enkelt är den naturliga ledaren för gruppen. Den informerar också alltid resten av gruppen vad som komma skall och det insåg jag var ovanligt när jag tänkte efter lite. Jag undrar nämligen vad som gör en bra ledare.

Jag tror att det är svårt att göra alla nöjda, men en god början är att respektera alla inklusive deras fel och brister, för det har vi alla, men att sedan skapa en grupp av människor till en helhet som fungerar ihop. Det blir lite som en tårtbit och det gäller att få alla bitar ihop så att tårtan kan bli rund och utan hål, och den måste inkludera alla i gruppen. Sedan tror jag också, precis som jag alldeles nyss skrev att det är viktigt att tala om vad som gäller från och med nu och inte ta upp det som varit. Det som varit kan man konstatera eller ta upp som exempel på hur framtiden inte får se ut, men det verkar vara svårt att göra så.

Jag har själv fått klagomål på sådant som jag inte visste gällde och det är jävligt surt och man har inte haft en chans att göra rätt, men det var länge sedan nu. De flesta vi har runt omkring oss är så förbannades konflikträdda och det ska tisslas och tasslas hela tiden. Rak kommunikation. Alltså, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att säga. Så här är det nu. Information, enkel, tydlig. Man behöver inte vara otrevlig heller.

Jag tycker också om den här biten när någon börjar utgöra ett "hot" mot någon annans position och hur den agerar då den inser att den har konkurrens. Det ser man ju lite nu och då, här och var. Jag fattar det inte, å andra sidan har jag ingen ambition med att ta någons plats någonstans. Jag är helt nöjd med min egen position som jag har. Lite chef över mig själv liksom och ingen som kan sätta sig på mig.

Nu ska jag iaf se den fortsatta utvecklingen och det ska bli som en liten tv-serie eller teaterföreställning för mig. Riktiga livet är faktiskt intressant. Jag tycker absolut inte illa om någon person elller något annat, det här är bara ett konstaterande för mig att de var så här och som jag skrev i början. Jag förvånade mig själv över att jag höll på att falla för grupptrycket, eller att grupptrycket skulle få mig till en åsikt jag inte har/hade. Nu kanske det är någon som läser det här och tänker oj, det här handlar om XXX, men jag kan säga att mitt liv innehåller mer än ett ställe och antagligen är det inte det.

Sitter och väntar på att maten ska bli färdig. Det ska bli jättegott. Potatisgratäng och kött. Jag kanske ska ta ett glas vin till maten också . Då blir det roligare att tvätta kläder sen.

Idag var det stallmöte och efter det fixade jag hos hästarna. Jag hjälpte Fanny med Olke också. Jag har börjat smörja in Antes hovar för de blir äckliga när han bara står inne. Egentligen är det bättre då att stå på halm, men det kan vi inte ha så torv får bli lösningen. Jag har givit upp att ha spån till gris och svin. Gris och svin är Ante och Norton när det gäller mockning.

Det blev inga lediga dagar för min del, eller jo, idag har jag varit ledig, men det blev inte riktigt ledigt eftersom jag var tvungen att passa en tid mitt på dagen. Imorgon ska jag jobba, men tisdag går verkligen inte att jag jobbar eftersom jag har tokmycket jag måste göra hemma och fixa med till hästarna. Sedan onsdag och torsdag har jag fixat hjälp till hästarna om det blir mer jobb så jag slipper den stressen. Även om det inte blir att jag jobbar väldigt sent är det skönt att få lite mockledigt och jag kanske kan ägna stalltiden åt roligare saker. Fredag är jag helt stalledig eftersom medryttarna bytte till sig den och det är då jag ska göra något. Lördag är det födelsedagsfirande. Det är inte jag som fyller år, men jag ska delta.

Igår när jag la mig började jag tänka på en grej som jag har tänkt dela med mig av här. Det är en från en lite allvarligare sida av mig själv och ja, jag vet att ni inte tror det, men jag har faktiskt en. Egentligen är det två saker och den här andra grejen, som inte handlar om mig som person, kommer jag att dela med mig av efter att jag ätit och gått första vändan till tvättstugan. Tvättstugan har hög prioritet ikväll eftersom jag har slut på vissa rena kläder i garderoben. Det blir så jobbigt då.

Sitter nu här hemma och dricker vin. Riktigt gott var det. Inget jag skulle rekommendera att dricka till mat kanske, men bara dricka för att dricka lite var det helt ok.

Just nu känns det lite jobbigt att åka och jobba imorgon, men det är nice när lönen kommer in på kontot sedan. Desutom känner jag mig lite trött nu så här kvällen innan och känner hur skönt det skulle vara att ligga kvar i sängen, men, men nu blir det inte så.

Idag blev det inga ridbyxor, inga skor och ingen kamera. Ja, alltså jag hade ju köpt ett kamera på Tradera, men nu är det så att den människan inte har hört av sig och då antar jag liksom att denna har ångrat sig. Det är nog straffet för benskydden jag "sålde" före jul. Jag hade dem ute på annons två gånger och sedan blev de sålda, men då hade jag liksom hunnit ångra mig och kommit på att jag nog ändå behövde dem till Norton. De blev Nortons också. Därför inser jag att jag måste bli straffad för att jag betedde mig som ett svin och därför händer nu samma sak mig med kameran. Livet fungerar så. Vad man ger får man tillbaka, somliga straffar Gud genast osv...finns en hel mängd med varianter på samma.

Faktiskt finns det en hel massa man kan skriva när man druckit lite vin. Jag har inte ens kommit halvvägs på mitt glas, men hjärnan har redan fått en massa idéer. Om vi frågar den vanliga hjärnan säger den; nej, det är dumt att skriva sådana saker här. Det kanske är lite som en djävul på ena sidan och en ängel på den andra. Ängeln styr ju fortfarande som tur är och inga sådana saker kommer att skrivas här.

Har sett ut en film som jag tänkte att jag skulle se vid tillfälle, det innebär att det troligtvis inte kommer att hända, men jag har fortfarande tänkt se filmen, The Adjustment Bureau, Den verkade lite lagom. Nej, jag kanske ska se till att se den. Det är ju bara att 1, fixa sällskap och 2, bestämma tid och datum. Jag vet ju redan att jag lyckats få ledigt nästa fredagkväll så det kanske kunde vara en bra dag. Jag tror att jag ska fixa min första planerade grej på länge då.

Här är vinet jag dricker: Leth Duett

Nu har jag hämtat mitt paket och vad ska jag säga. Tur att ena västen var en storlek större. Kläderna var aningens små, men det är ok. Jag får väl fortsätta tänka på min kosthållning bara. Det funkar ju tydligen bra utan att jag gör det. Om inte annat får jag väl typ töja ut kläderna eller nåt. Snygga var dem iaf. Speciellt den bruna dunvästen. Min nya löööv! Märks faktiskt att det är skillnad på märken och märken. Den västen var av ett annat märke och det syntes faktiskt på den jämfört med de andra kläderna.

Dagen har flutit på bra. Jag slutade ganska tidigt på jobbet och åkte och hämtade ut mitt paket. Egentligen hade jag tänkt åka och köpa skor och ett par ridbyxor, men jag struntar nog i det och åker till stallet i det fina vädret istället. Jag har lagt ner det här med att stressa. Det tar sån tid och kraft, eller tanken med att stressa är väl att spara tid, men jag orkar inte tänka så långt.

Imorgon ska jag ju jobba fram till halv tre och sedan får jag se vad det blir. Jag har egentligen lust att göra en grej, men vet inte om jag har sällskap till det. Jag kanske hittar på något annat. Jag har hunden då också så jag känner mig lite begränsad. Folk är så känsliga när det kommer till hans päls. Själv känner jag ofta att jag också har päls, mest på mina kläder. Vissa fastnar det som en matta på, men när man levt med långhårig katt och hund nästan hela livet orkar man som inte fundera över sådana petitesser längre. Jag säger bara hellre päls än att vara utan.

Enda gången jag faktiskt tycker att det är jobbigt är när det kommit på handduken och man torkar sig i ansiktet efter en dusch, för då fastnar liksom allt hår i huden. Först blir det fullt i ansiktet och när man ska torka bort det med handen istället är det precis lika mycket hår på handen, som fastnar när man torkar av det som fanns där innan. Det leder alltid till samma sak. Massor med hundhår i munnen och när man ska ta bort det med handen, som redan är full med hundhår, kommer det in ännu mer hundhår i munnen. Det är enda gången jag tycker det är jobbigt och det kanske ni kan förstå.

Jag börjar lite senare idag och tänkte gå upp lika tidigt som vanligt, men så blev det ju inte. Ska ta en snabb sväng med hunden ute och sedan åka iväg. Var in på Facebook nu på morgonen och det var högst ointressant. Fan vad folk gnäller. Om de istället för att sitta där och spendera tiden med att skriva töntiga, tråkiga, gnälliga inlägg och istället göra något vettigt kanske de slapp vara så förbannades bittra.

Nej, nu är det som sagt jobbet som gäller. Jag hoppas på en nice dag och det blir det säkert.

Ni ska få en kort liten berättelse om vem jag önskar att jag var egentligen sedan ska jag berätta vad som hände mig idag. Jag är en sån här snäll och vänlig människa. Ni vet, jag lämnar plats åt gamla som vill sitta på bussen, håller upp dörren åt andra som behöver hjälp med det, skjutsar hem fd grannen som jag inte känner så väl eftersom han inte har någon bil när jag skulle samma väg och såna saker. Normal artighet kallar jag det. Jag tycker att det är normalt.

Nu ska jag berättade hur jag önskade att jag var. Jag önskade att jag var lite mer som House, ni vet, huvudpersonen i tv-serien med samma namn. Lite jävla elak liksom. En hagga, bitch, kärring, häxa. Ni ska få ett exempel ur the real life också. Min ena moster, ta inte illa upp att jag använder dig som exempel nu, åkte samma buss, samma tid nästan varje dag. Bussen till och från jobbet. Varje dag åkte en tant med sin dramat(pensionärsväska med hjul). Hon hade tagit för vana att inte vara tant utan mer kärring. Så fort någon kom och skulle gå förbi ställde hon den förbannade väskan ivägen så de artiga människorna som inte våga göra annat än att med försiktighet knövla sig förbi vid sidan. Samma visa varje dag. Min moster satt och studerade. En dag klev hon på bussen efter kärringen. Precis som vanligt ställde kärringen fram väskan precis där moster skulle gå. Det var bara det att hon hade fått nog av kärringen, sätter en fot i sidan på väskan och skickar iväg den genom bussen. Behöver jag säga att det var sista gången?
Jag önskar att jag också kunde göra såna saker.

Idag jobbade jag ju då och jag ville gärna bli färdig så fort som möjligt och kände mig aningens stressad. Mitt på rundan delar man en liten butik. När jag går in i butiken kommer det några och går ut, det enda jag tänker på just då är att det blev lite trångt.  Jag går in och delar min post. När jag kommer ut ser jag en av dem som gick ut precis när jag gick in och jag inser varför det blev trångt. Det var en skröplig gammal tant med rullator. Jag hämtar min post i cykeln, tittar lite snabbt på tanten. Öppnar dörren. Inser då att jag måste hålla upp dörren åt skröplet. Min tanke just då var en stor suck inombords och fan, det kommer att ta tid. Hon var seriöst en snigel jämfört med en sengångare. Ja, ni förstår: Det gick inte fort!

När väl tantan kommit in genom porten går jag fram till hissen. Naturligtvis var den inte nere utan jag måste trycker ner hissen och tantan "kommer ikapp". WTF! Jag tittar på hissdörrsknappen och tantan parkerar bredvid. Jag tänker: bara fanskapet inte trycker på knappen. Jag gjorde det av misstag en gång och hissdörren är öppen en hel evighet. Hissen kommer ner, jag håller upp dörren, svär för mig själv att det tar extratid och jag känner mig jävligt stressad nu. Till slut lyckas hon iaf ta sig in i hissen. Hissen börjar röra sig och jag inser att jag ännu en gång måste hålla dörrfan åt henne. Hissen stannar. Och det är nu jag får tacken: Kärringen krossar nästan min fot när hon tar sin förbannade rullator och styr rätt in i min fot. Det var fan det enda hon gjort med fart. Satan i helvete! Det gjorde så sjukt ont. Samtidigt tittar hon upp på mig och ler ett litet tack. Jävla kärring.

Jag skulle ha slängt rullatorn ner för trappen, men nej, jag ska ju vara så förbannades artig och trevlig hela tiden. Det var bara att fortsätta resten av hissfärden upp, och tro mig hennes tack fanns kvar hela vägen.

Om det är tur eller inte att det inte finns en mall för hur man ska leva sitt liv, det vet jag inte. Nog för att de flest vill passa in i mallen som inte existerar, men det är inte samma sak som att den finns. Just nu hade jag behövt en. Jag vet inte riktigt hur jag ska agera i en situation som för tillfället är ofta återkommande och med en mall hade det blivit betydligt enklare. Det kunde bara ha stått: Gör så här! Nu måste jag istället bara "köra på" och låta tiden utvisa.

Konstigt hur vissa saker i livet ska vara svåra gång efter gång, medans andra blir lättare och lättare med erfarenhet. Det kanske är så att det är ur personens perspektiv, alltså mitt i det här fallet, som man ser det som lätt eller svårt.  För någon annan kanske den här situationen ter sig lätt, medans andra situationer som jag anser lätta är svåra för den. Det kanske till och med är så att det är när vi hamnar i svåra tillfällen vi ska be om hjälp av någon som tycker att det är lätt. Jag vet inte.

Det är hur det än blir en bra och positiv situation. Jag är väl bara lite osäker på mig själv antar jag. Det är konstigt för i de flesta fall är jag inte det, oftast känner jag mig säker och kan stå för min åsikt och det jag tror på. Någon form av uppryckning måste jag göra nu. Det tycker jag själv iaf. Jag kan inte skriva exakt vad det handlar om, det är alldeles för många som läser här. More to come, så mycket kan jag säga. Bara att börja skriva är väl en början framåt.

Idag var det då banhoppningsträning med Norton. Jag har ju inte ridit honom så mycket i vinter och egentligen känns det lite taskigt att gå in och hoppa bana då. Grejen är den att jag vill att han är lycklig och det var inte så högt vi hoppade. Vi hoppade bara 1 meter och idag räckte det faktiskt.

Norton blev taggad som jag vet inte vad av att det var andra som tittade på honom och var som vanligt en riktig showman. När jag började hoppa fram tyckte jag att han var ovanligt pigg och det visade han sig vara. Jag hade redan innan räknat ut att jag skulle komma att behöva ha pelhambettet idag eftersom han inte hoppat sedan vadå oktober-november någon gång, innan snön kom. Tur var väl det. Jag fick ta tag i honom ovanligt mycket och framför hindren var han het som en liten ponny eller nåt i den stilen. Vi hoppade runt banan och fick efter ett litet missförstånd lägga en volt eftersom det helt plötsligt blev skritt mitt i allt ihop. Annars gick det , men det kändes att vi inte hoppat på länge.

Dagen fyllde sin funktion. Norton fick vara kung och om ni frågar honom var det här OS-kval ett och han har kvalificerat sig till kval två. Ni kan inte komma och påstå något annat. Bilder kommer så fort jag fått dem.

Eftersom jag har kommit på att jag är hungrig nästan hela tiden bestämde jag mig igår för att äta lite annan frukost idag. Det blev lite annat upplägg på frukosten än jag vanligtvis äter på veckort och, ja, jag kan erkänna mina frukostvanor är extremt dåliga.

Jag har också funderat lite över det här med att vara trött ofta och kommit fram till en liten analys av min egen kosthållning. Det är nämligen så här att till hästar räknar man ut hur mycket energi de gör av med per dag. Man räknar med underhåll, dvs vad hästen behöver för att leva en dag, arbete, ev dräktighet/digivning och om det är kallt. När man fått fram hur mycket energi hästen behöver räknar man ut hur mycket protein den behöver. En vanlig häst behöver ca sex gånger mer protein än energi. En unghäst eller gammal häst 20+ behöver åtta gånger energimängden. Till dräktiga hästar ändras behovet efter åttonde dräktighetsmånaden och den behöver mer och mer fram till fölning. Utöver det här räknar man in vissa mineraler.

Givetvis är det väldigt individuellt från häst till häst också. Det har jag märkt bara på mina egna. Nu sitter inte jag och räknar ut exakt vad hästarna ska äta, men det är iaf något att utgå ifrån. Norton till exempel behöver inte fylla upp sin kvot utan behåller ändå muskler och hull bra medans MB helst ska ligga något över, speciellt när det gäller proteinet.

Om hästen får för lite protein blir den trött och slö. Jag har då kommit till insikten om att jag måste äta för lite protein i förhållande till vad jag behöver. Det har gjort att jag tänkt om lite gällande min egen kost och måste prova om det fungerar. Just nu orkar jag inte sitta och läsa på om hur människan bryter ner och hur mycket protein och så man behöver. Jag gjorde ett konstaterande och ska bara ändra min kost lite och se om det får någon effekt.

Idag har jag iaf ätit äggröra, keso, vanilijyoghurt, en banan och en macka. Egentligen tål jag inte keso, men jag tycker att det är så sjukt gott att jag tar varje chans jag kan att hitta på en ursäkt att äta det. Det tar ändå några dagar innan jag får ont i magen av det.

Herr V är en mycket bra man. Han hjälper till med det mesta både i stallet och hemma. Ställer inte så höga krav. Står för sin sak dvs kolla så att ingen annan man kidnappar mig. I stallet hjälper han till med de flesta sysslorna, för de kan han. Hemma hjälper han till att fördiska disken.

Här kommer lite bilder på hans arbete i stallet.

Här följer han med och köper torv!



Hjälper till att öppna torvbalarna!



"Fixar" torven till en bädd!







Färdig!



Han kan "göra" hö!




Här hjälper han till att mocka, även om det inte ser ut som att det är det han gör.



Här har han nattskiftet!




Som ni ser skulle jag inte klara mig utan Herr V. Han är toppen!

http://www.dn.se/kultur-noje/vilket-hundar

Idag blev det lite motion och det är ju bra. Börjar känna mig som en slapptask snart. En bil skulle vara välbehövligt för då skulle jag känna att jag hinner rida lite mer, på hästarna alltså för er som tänkte i andra banor. Promenaderna till och från stallet tar lite på energin, inte för att det är jobbigt rent fysiskt utan det är psykiskt jobbigt. Bara tanken på en halvtimmes promenad efter att vara färdig i stallet. Å andra sidan kanske det bara är en vanesak. Förut kändes det ju jobbigt bara att gå till stallet också och det gör det inte längre.

På jobbet blev det också motion och jag tycker faktiskt om den fysiska ansträngningen. Det jag inte tycker om är att jag har fått en känsla av att jag är kass. Egentligen är det nog bara en känsla och jag tror att den bottnar i att jag någonstans inom mig vet att jag inte lägger manken till riktigt. Samtidigt känner jag att jag inte orkar det mentalt. Jag behöver lite mer tid på mig att liksom bli återställd till normalitet innan jag kan lägga manken till och verkligen känna att jag gör ett bra jobb.

Antes ben var bättre idag och det är ju bra. Jag ska försöka hagvänja honom nu och hoppas att han kan gå ut utan att dampa loss i hagen. Jag får ju också skritta på honom och det kanske är en idé. Om jag ska göra det känner jag däremot att jag måste se över mitt eget personliga försäkringsskydd. Jag vill höja livbeloppet på mig själv och ha maxad sjuk och olycksfallsförsäkring. Det känns behövligt.

Jag har ju köpt en kamera på Tradera och jag vill så gärna ha min kamera, egentligen typ igår och nu har människan som sålde den inte ens hört av sig på mail och jag känner mig lite deppig. När den väl kommer, kommer jag att bildbomba er varje dag. Jag har också varit lite besviken på den här dagen. Varför vet jag inte. Jag hade kanske hoppats på något annat, men jag vet inte vad heller. Konstigt!

Än så länge har det inte hänt så mycket idag. Jag har varit och jobbat och ska snart åka iväg till stallet. Tror inte jag orkar stressa för att passa bussen utan tar en liten promenad från tåget i stället. Nu när jag bara har två hästar att ta hand om är det inte så jobbigt längre.´

Jag har funderat lite på det här med min vikt, och nej, det handlar inte om att jag tycker att jag är fet, att jag ska gå på diet eller nåt liknande. Mitt problem just nu är att jag gått ner utan att ens försöka. Sista tiden har det varit 1,5 kg/vecka och det känns i mesta laget. Det som oroar mig då är om jag är på väg att bli sjuk, för det vill jag inte. Jag borde nog egentligen åka in till vårdcentralen och ta några prover. Lättare átt bli frisk igen ju snabbare jag får medicin. Det som talar emot är att jag inte känner mig sjuk. Det borde jag göra. Ja, jag får väl se. Förut har jag alltid gått upp när jag blivit sjuk, men tacksamt nog är det åt andra hållet den här gången, om det skulle visa sig vara så.

Jag har funderat på en annan grej också, men det vill jag inte skriva om här eftersom jag vet att det innefattar en av mina läsare. Det är absolut inget negativt, utan tvärtom, positivt. Jag får väl bara fundera på själv så länge. Den här grejen tror jag löser sig av sig själv till det bättre. För mig är det positivt i alla fall och sedan, som vanligt skiter jag i resten. Det här gör mig liksom gladare och jag hoppas det är ömsesidigt.