Livet På En Kant

...återuppstår jag på något mirakulöst vis och bara ger mig fan på att det ska gå.

 

När andra sedan säger att det är omöjligt tittar jag bara på dem och säger att det finns en lösning på allt. Bara du vågar leta och kan se den.

 

När andra snällt ber om ursäkt för att de finns till, och kanske ställde till med någo,t tar jag fram min ångvält och kör över det hinder som var ivägen. Det finns inget som inte går att platta till med min ångvält. På registreringsskylten står det: Träning ger färdighet!

 

När andra är rädda tar jag ett djupt andetag och simmar vidare även fast havet är svart och djupt. Det är omöjligt att se när hajen attackerar.

 

Inget får stoppa mig och det jag vill. Det är därför det alltid går. Även när det känns som jobbigast vet jag att jag överlever det. Det kanske bara får en annan lösning än den jag tänkt från början.

 

Den här gången är dock första gången som jag inte bara satt mig och deppat ihop en stund (för länge) utan istället börjat slåss. Det är första gången som jag insett att jag kan, bara jag vill och kämpar. Det ska gå! När jag sedan lyckats då ska jag tala om för dig hur man gör. Det kan ta en vecka, en månad, ett år eller kanske i sämsta fall, ett sekel. Hur lång tid det än tar. Ska jag tala om för dig hur jag gjorde. Felet är att du aldrig ens skulle ha vågat pröva från början.

 

Första hade du lagt dig ner för att det kändes som att du skulle dö, sedan hade du sagt att det är omöjligt, sedan hade du bett om ursäkt och sist, men absolut inte minst, hade du varit rädd för att hitta en lösning. Du kanske skulle ha misslyckats!

Känns det äntligen som att jag kan se en ljusning. Fan vad skönt!

Man kan inte ligga på latsidan bara för att man har semster. Det bara ska gå. Sakerna jag måste göra alltså. Jag lånade några Disney-filmer, inte tecknade, utan med vanliga människor och det gör att hela världen känns lite mer magisk på något sätt.

 

Någonstans kanske spärren släppte. Den där dåliga spärren som suttit i någon månad nu. Häromdagen vaknade ett jävlar anamma i mig och nu ska jag lyckas. Jag bara måste. Någon dag ska jag berätta, men som det är just nu kan jag inte. Min integritet är för stor.

Tjoho! Sverige tog OS-silver genom Sara och hästen Vega i fälttävlan. Nu kan det ju bara gå bra i de andra grenarna också. Inspirerande att gå ner till stallet och rida nu. =)

 

Är heltänd på iden med att vara återförsäljare på hästfoder. Har också fått in förfrågningar på BHar och BH-set. Ska omgående se över det också. Gäller att ligga i nu när jag har flyt. Det är ju det här jag vill göra - något eget!

 

 

Nu på kvällskvisten har jag fixat lite med bloggen. Det var roligt. Snart är jag nöjd med nya utseendet.

Om några minuter kommer min kusin och ska rida lektion. Det verkar vara min nya grej. Jag har fler inbokade den här veckan. Jag vet inte vad som hände. Förrförra veckan spånade jag och en annan om lektioner och huxflux dök de bara upp.....typ lite bara sådär helt plötsligt på något sätt. Jaja, roligt när det flyter på.

 

Ska det fortsätta så här måste jag ha en till häst som kan ställa upp. Ante känns inte riktigt lämpad. Han ska ju dessutom på BootCamp.

 

 

Alltid när jag behöver något, eller att något ska lösa sig, ber jag Norton om hjälp. Det är dealen vi har. Vi har alltid haft den dealen. Och vet ni vad, som en skänk från ovan löser sig alltid allt på precis ett bra sätt. Av sig själv också. Det är helt otroligt. Ibland är det nästan så att det känns som att jag skulle kunna sätta mig ner och bara pilla mig i naveln och allt löser sig.

 

Nu är det nog inte så det förhåller sig. På vägen att allt ska lösa sig tror jag att man verkligen, verkligen måste vilja själv och det kräver visst arbete. Även den här gången löste sig det galant och jag är väldigt nöjd med hur utfallet verkar bli.

 

Sedan jag flyttade in i den här lägenheten känns det som att jag fått en magisk sfär runt mig som skyddar mig mot ont. Jag vet att det låter töntigt, men någon form av ängel måste ändå vaka över mig. Det bara är så. Allt känns bara så bra, även om jag är gnällig ibland.

 

Imorgon kan jag berätta om när hunden inte var här i veckan och det knackade på innerdörren. Hihi! Ni vet, om hunden inte är här, är det ju bara jag som är här. Spännande va!? Men det blir imorgon.

 Boken är snart utläst. Den var sjukt rolig. Vissa moment gällande blogg-biten i boken känns skrömmande likt vissa saker med min blogg.

Jag förstod väl att du skulle falla för rubriken. Det skulle även jag gjort. Det tragiska är att den är sann. Nu kanske ni trodde att detta gällde mig? Haha, så är inte fallet! Nej, det här gäller boken jag inte kunde låta bli att köpa igår och tro det eller ej, för första gången på över ett år är jag faktiskt sugen på att fortsätta läsa min bok.

 

 

 

Förstår ni nu att jag längtar tillbaka till boken? Den är ju tokrolig. Det jag fastnade för var det som stod på baksidan:

 

"Speeddejting? Dildodrinkar? Benmärg till middag? Sarah utesluter inget i sina försök att hitta den rätte.
Sarah Sargeant, skådespelerska/servitris, har varit singel i tre år och har inte haft sex på 351 dagar. Torkan är så extrem att Bob Geldof nog hade arrangerat en välgörenhetsgala bara han vetat om det. De senaste fem månaderna har hon samlat mod till att bjuda ut den tunnhåriga bartendern med ölmage nere på stampuben, men när hon får till svar att han hellre stannar hemma och ser Narnia på dvd svär hon på att aldrig ha något med det motsatta könet att göra igen. Hennes familj och vänner tycker annorlunda. De anmäler henne till en dokusåpa (som hon visserligen inte vill vara med i, men rackarns vad det svider när hon inte blir uttagen), övertalar henne att gå på speed-dejting och att starta en blogg. Och helt plötsligt upptäcker Sarah att hon har ett uppdrag - att utforska femtio sätt att hitta den rätte.
Den roligaste, fräckaste och fyndigaste romantiska komedin sedan Bridget Jones dagbok."

 

Här är mina videosar som jag lagt ut på bloggen. I högra spalten kan ni hitta alla. Sedan har jag lagt ut den första söndagsvideon på Ante som jag gjorde i höstas under.

 

 

Ja, det här var en väldigt bra dag för start på min semster. Nu på kvällskvisten är jag än mer nöjd med dagens händelser.

 

Imorgon ska jag ringa och ställa lite frågor angående jobbet jag blev erbjuden. Det är några saker jag undrar över. Det bästa med det här jobbet är att jag kan ha med Vson och det är ju guld värt.

 

Finansieringen av Antes utbildning håller på att formas också. Det är en hel del pengar det handlar om och det krävs mycket uppoffring för det, men men. Som jag skrev innan. Siktar man mot stjärnorna når man åtminstone trädtopparna.

Ja, det var det han var idag. Sicken liten stjärna. Idag gjorde han det lilla han kan och han gjorde det rätt.

 

Han fick bedömningen en häst som ser ut som en drummel, lite aningens för grov, men inte alls så att rida. Han är faktiskt, när det kommer till ridningen en väldigt smidig och stark häst. Med stark menar jag stark i kroppen. Han bär alla med hjälp av sin exteriöra styrka.

 

Hon red lite och hoppade några hinder. Jag vill nu tillägga att han inte ens hoppat så högt med ryttare någon gång och då var hindren endast 1,05 höga. Hon hoppade två gånger på ett ganska litet hinder och sedan bad hon oss höja. Hindret blev då högre än han hoppat förut. Jag tittade på hindret och tittade på hästen och tänkte vafan hoppar han inte det där på en gång är det ju ingen hopphäst.

 

Ante galopperade runt ett varv på ridbanan, de red an på hindret och han bara bjöd som vanligt. Lilla prinsen ni vet. Sedan fick han också hoppa vattenmatta och ett hinder med små hus på sidan.

 

Hon sa, precis som jag talat om innan att den behöver mer arbete(utbildning). Hon sa också att om han kommer till henne behöver hon en månad innan han kan göra något, men inte heller där hade jag räknat med annat. Fördelen här är att hon kan lösa alla problem som uppstår och hästen får en riktigt bra utbildning. Det kändes dessutom riktigt bra och jag har tittat på några videosar innan och hennes ridning passar honom.

 

Ni får inga bilder för de flesta brukar varken vilja bli fotade eller filmade när de rider någon annan häst så jag tog inte ens upp kameran.

 

Nu ska jag bara fundera över hur jag ska lösa med det finansiella....

 har precis träffat en första läkare. Det gick nog bara sådär. =( Han skulle vänta på provsvaren och sedan återkomma. Gissar på en magnetröntgen sedan. Vänster sida ör inte tiptop.

För, precis just som det här publiceras är jag på min arbetsintervju. Nu kanske det här inte är drömjobbet, jag har sökt några till, men det är ett av de jobben som jag känner att jag skulle vilja ha av praktiska skäl.

 

Jag tror på det här och det kan nog bli bra. För en gångs skull i mitt liv, eller för en gångs skull på VÄÄÄÄÄLDIGT länge känner jag att jag har en plan.

Jag har helt enkelt hittat ett mål och även om det kändes helt stört omöjligt är jag fullt bestämd att nå dit. Faktum är att det är lite av en dröm. Fungerar inte just det här ska jag prova på ett annat sätt.

Alltså bloggen tar rätt mycket tid ibland känner jag. Jag vill ju skriva, vissa saker, men ibland när jag inte har något att skriva och jag ser att flera går in och tittar, och tittar och tittar,  då blir jag stressad av att jag inte har något att leverera. Jag måste nog arbeta på det och kanske skriva sådana här lite kortare inlägg ibland. Snart kommer MMS-funktionen igång på "nya" blogg.se. Det ser inte ni, men de har gjort en ny plattform och alla funktioner är tydligen inte uppe än. En SMS/MMS-funktion skulle jag gärna se nu..

Förra sommaren träffade jag en person några gånger. En man alltså. Det är sällan jag har känt mig så förväntansfull som när vi hade bestämt att vi skulle träffas. Det kändes lite som att det aldrig var säkert och därför blev jag så glad varje gång jag skulle träffa honom. Nu kände uppenbarligen inte han likadant eftersom han sagt att han nu inte vill träffa mig.

 

Jag vet att det är patetiskt att ens tänka på honom, men jag kan som inte rå för det. Det är nog snart över, tankarna på honom alltså. Inte för att det finns någon speciell anledning, utan helt enkelt för att jag då bearbetat att det inte finns något mellan oss.

 

Tänk om det bara kunde vara enkelt någon gång. Jag gillar honom, han gillar mig typ. Never as simple as that.

 

Jaja, life goes on. Jag hoppas att jag igen i framtiden kan få uppleva samma känsla iaf. Jag antar att jag annars får leta tills jag hittar den. Det kan ju inte vara omöjligt. Det måste vara som när man rider. Har man en gång känt känslan vet man hur det ska kännas igen och då är det enkelt. As simple as that, där har vi det. Dock hoppas jag att det skulle vara med samma person för jag tror inte att man kan uppleva exakt samma sak igen och om han kom och bad mig vänta på honom skulle jag nog göra det. Hur korkat det än låter.

 

Ha en bra dag! =)

Ja, det kan man lugnt säga att jag är. Trots veterinärens dömande ord har jag bokat tid för provridning. Jag har själv ridit hästen och talat om för den som ska prova hur läget ligger till. Förra årets sjukdom har gjort att jag har väldigt nedsatt koordination i vänster sida. När då hästen behöver mer stöd på den sidan än andra gör det att det bara blir svårare för oss båda. Jag har även förklarat det här läget.

 

Därav att tid är bokad trots detta för provridning av Ante. Det jag är nervös för är: Ska han hålla måttet? Är hästen verkligen så bra som jag hoppas? Är den bara skit?

Jag vet egentligen innerst inne att jag vet svaret. Jag har aldrig haft fel förut. Enda anledningen till att jag egentlgen kom på den här tanken själv var att jag insåg att jag inte kan ge hästen möjligheten att bli så bra som den faktiskt kan bli. Sedan är ju frågan är han bara bra, är han bra-bra eller superduperextra bra?

 

Vi får helt enkelt svaret snart...

.

 

 

 

Idag blir det minishopping till Ante och Norton i form av flug"prassel" och kamfersalva. Fick det tipset av en att ha på där han har sina inflammationer nu. Han har ju fått diverse inflammationer i musklerna. Jag tänkte börja prova det och sedan kontakta annan veterinär i veckan. Bara jag hittar någon vettig, inte en som bara vill tjäna pengar.
Har två konkreta saker som vi ska göra med Ante nu. Det ena är att sätta på en sula i tre veckor på ena benet. Det andra är att punktbehandla de inflammerade ställena med kamfersalva.
Får se resultatet. Jag har en veterinär jag ska ringa redan på måndag för råd. Det här är ingen "kur" jag kommit på själv, utan den kommer från de som är mer av experter på området.

 

En vecka efter att han fått sulan tar vi en ny bild och jämför. Sedan hoppas vi på resultat efter tre veckor.

 

 

Tillsammans med några andra börjar nu en plan för Ante att upprättas. Äntligen börjar det kännas bra. Jag är så trött på den oseriösa svenska veterinärvården som verkar dyka upp lite här och var. Jag vill ha en hållbar häst och ingen rundsmörjning nu och då. Självklart, om det nu är problemet, är man väl så jävla illa tvungen, men i det här fallet var det ju uppenbart att hästen hade andra problem. Att sedan börja prata om tillväxtrubbningar och karpaltunnelsyndrom. Suck alltså! Är det inkompetens eller bara nonchalans? Tacksamt inser jag dock att jag inte köper när det kommer skit ur käften på någon längre. Lite logik tack! Jag kan erkänna att jag till en början köpte konceptet, men när jag insåg hur veterinären faktiskt själv forcerade fram en del insåg jag att jag får gå till botten med det själv.

Jag berättar mer i ett senare inlägg. Nu är det dags för Vovvelas, Vovve-kalas. Vson fyllde ju år i veckan och idag ska vi fira. Han vill ha ballonger, partyhatt och presenter.

Tyvärr var det inte så många som kunde komma idag, men vi firar vi som är här och resten firar honom imorgon då de kan.

 

Det här var på min mail idag. Vill jag verkligen jobba med hästar? Jag tycker ju verkligen inte om mitt jobb idag. Måste fundera lite på det här. Om inte annat kan jag åtminstone åka och prova. Jag vet att "min bästa vän" följer med och jobbar i närheten så jag har honom som moraliskt stöd.

 

Här är en bild som jag fick med i mailet.

 

 

 

 

 

Det sista höet vi köpte till sommaren blev inte så roligt här på slutet. De två sista balarna jag öppnade var katastrofalt dammiga. Det var supertorrt hösilage. Den sista var dessutom mögeldammig. Illa när vi inte fick tag på annat hö. Tack och lov kan ordinarie höleverantören komma med nya idag eller imorgon. Hoppas, hoppas att det är bra så vi kan gå över och göra bytet på en gång. Har vi otur måste balarna ligga ett tag till för att bli färdiga.

 

Det är inte roligt att hyra ut stallplatser och det enda man kan erbjuda är skit. Oavsett om man står på lyxstall eller sunkstall ska maten vara tipptopp. Det är liksom en förusättning för god hästhållning.

Ja, alltså jag fuckar upp på det här med svensk veterinärvård. Spruta hit och spruta dit. Vi kanske lika gärna bara kan ta och operera in en spruta i fingret på alla veterinärer. Vore inte det enklare och framför allt kanske det kunde bli lite billigare.

 

Nej, skämt åsido. Fan vad trött jag blir. Igår snurrade veterinären min häst ute på gårdsplanen och sa att den var orimligt stel i halsen. Den kunde till och med ha tillväxtrubbningar. Jag såg på. Den var stel. Fascinerande är att någon måste ha lagt en trollstav på honom under natten och givit honom en magic spell för idag var han inte så stel, eller jo vänta, nu ska jag berätta för er. Ante var stel - när jag gjorde fel. Det här kanske låter lite konstigt för er som inte känner hästen. Han må se ut som en drummel, vara ett klantarsel och se lite allmänt korkad och loj ut. Det kan jag tala om för er att han inte alls är. Tvärtom!

Ante är den känsligaste häst jag ridit och hållt på med. På ett sätt är han till och med känsligare än MB. Hon är mer självsäker än honom. Han blir dessutom lätt orolig och är kräver extremt lika rutiner.

 

Ante var halt idag också på minivolt i trav - när hästen travade obalanserat. När jag väl fick hästen att gå balanserat försvann hältan. Det var dock inte så lätt så mitt konstaterande är-hästen behöver gå mer balanserat.

 

Ante var inte alls så stel i halsen - om man inte tvingade och forcerade fram det. Sant att han var stelare än andra, men han har också en väldigt kort och ansatt hals. Han var dessutom toksned i nacken för bara två veckor sedan och har en muskelknut som heter duga på höger sida vid atlaskotan, där han dessutom ömmar vid tryck.

 

Jag ska kolla hästen själv i några dagar. Idag red jag inte. Däremot longerade jag lite för att kolla hur hästen faktiskt rör sig. Han tyckte det var jättesvårt att trava runt, men det gick bättre efter lite uppvärmning.

 

Hästen är nu behandlad enligt min specialkur. Får se hur han reagerar på det. Jag kommer att upprepa behandlingen några gånger till.

 

Veterinären sa igår att hon tyckte han var oroväckande stel i halsen. Han böjde inte alls när hon tryckte. Han gör likadant med mig. Han vill helt enkelt bli behandlad som ett sto - lämna in en ansökan. Det veterinären säger därefter är: Ska vi gå in och börja bedöva. Lederna alltså. Suck!

Ja, enligt veterinärens ordination dåra. Jag funderar fortfarande på vad jag ska göra sedan. Sitter här med ett recpet på "butta" och det tänker jag nog hämta ut. Mer än så vet jag inte. En tanke har väl börjat komma fram och min plan nu.

Jag var inte riktigt nöjd med att veterinären ville börja bedöva lederna i benen när hästen hade markanta problem i hals och nacke. Vad hjälper det att konstatera att hästen är halt i kotled, eller knäled, eller hovled etc, när den knappt kan böja huvudet åt höger? Är det inte bättre att åtgärda det först? Ibland undrar jag om de inte bara är giriga och vill behandla på det sättet de alltid gjort för att det är lättförtjänta pengar och försäkringsbolagen ersätter utan frågor kring att behandla leder.

Jag vill nog att nacke/hals kollas först. Det värsta scenariot är väl att den skulle ha pålagringar i nacke eller hals, men det som talar emot det är att hästen är bättre efter uppvärmning. Pålagringar innebär i princip ett skott i nacken på kusen, men det hoppas vi ju inte på. Dessutom satt hästen fast sjukt mycket när kiropraktorn var ut. Att dra loss alla de sakerna ger givetvis muskelinflammationer.

Nu ska jag ner i stallet. Rida hästen såsom jag fick för veterinär och sedan kör jag på linje 1. Den har helt ofarliga biverkningar. Fungerar inte den fortsätter jag på linje 2. Sedan finns trehundratrettielva linjer till. Jag insåg bara att jag måste börja rota i min egen kunskapsbank och det är nu en massa töntar kommer att stänga dragkedjan när de inser hur kassa de egentligen är i förhållande till mig. Jag är så sjukt less på alla kommentarer från folk som knappt kan skilja på höger och vänster galopp, som tror att form är när hästen böjer in huvudet. Det finns ju även självutnämnda experter som tror att de rider i form(de har läst en bok om dressyr"på riktigt"), men i själva verket rider de katastrofalt illa jämförelse med dem de hånar.

Nej, jag rider på ett sätt, men har provat hundra och när inte mitt vanliga sätt räcker till för att "fixa" hästen rotar jag runt lite och hittar en bra lösning.

Sådant var inte fallet. Jag menar på fullaste allvar att jag tror att det här är något jag lider av. Nu under kvällen satt jag och läste på lite om sjukdomen, syndromet, eller vad man nu ska kalla det. Det går ju att bota. Iaf när jag läste på insåg jag att många tror att de drabbats av det här eller åtminstone har en lindrigare åkomma. Jag har inte det. Det är faktiskt så illa att det upptar mycket av mina dagar. Det hindrar också väldigt mycket jag vill göra och har gjort.

Någonstans hoppas jag att det här ska kunna leda till något bra och att jag själv ska kunna känna mig normal igen. Det skulle vara som en skänk från ovan. För att få tillbaka mitt vanliga jag, som jag var innan, är jag beredd att offra mycket kan jag säga. Imorgon blir det telefonsamtal.......nu jävlar ska jag bli kvitt demonen!

 

För någon dag sedan hamnade jag på en annan persons blogg. Den här personen, en kvinna, led av en "sjukdom". Jag ögnade igen inläggen och stannade till när jag läste om "sjukdomens" symptom. Jag var tvungen att läsa igenom det två gånger. Båda gånger var det slående lika vissa saker som händer mig med jämna mellanrum. Jag har funderat över de sakerna ibland och trott att det var för att jag är trött. Ni vet sådär orimligt trött som man kan bli om man har häst och jobbar heltid+har en massa annat att göra. Sedan känner jag också att jag kan relatera allt till sköldkörtelproblem som jag tidigare haft. Nu tog jag de proverna för bara någon vecka sedan och de var ok.

 

Här var det som att jag slog huvudet på spiken. Helt plötsligt insåg jag. Grejen är väl att jag inte riktigt vill tänka att jag skulle lida av det här. Jag liksom? Nej, i min värld är det inte så. Jag har inte drabbats av någon katastrof, olycka, våldtäkt eller misshandel av något slag. Samtidigt inser jag. När jag läste symptomem vad exakt som orsakat det hela. Jag visste på en gång, en djup suck for genom mig. Varför?

 

Jag tänker i alla fall ringa imorgon för att få tid till att göra ett test för det här. På ett sätt hoppas jag att det är precis det här det är, men samtidigt inte. Är det så måste jag gå i terapi för att bli frisk och det känns ju helt absurt då jag varken är deprimerad eller psykiskt sjuk. Dock, den enda behandlingen som finns är kognitiv beteendeterapi. Jag är hellre frisk än att jag fortsätter ha den ångest jag lärt mig leva med varje dag. Jag vill inte längre leva med ångest varje gång jag träffar en ny människa eller sitta och fundera över vad folk ska tro om mig. De enda jag tycker om att umgås med är de jag redan känner. Den mentala kursen i vintras hjälpte mig otroligt mycket, verkligen, men inte tillräckligt. Idag vågar jag åtminstone försöka träffa nya människor, även om det är LÅÅÅÅÅNGT utanför min sk safety zone.

 

Usch, nu ska jag gråta lite till. Den där gråten när man både känner sig lättad, arg och jag vet inte vad samtidigt. Det är inte det att jag är ledsen.

 

Jag gjorde ett test med 22 frågor precis innan och av de svaren tydde 19 på att jag led av detta. En kunde jag inte översätta och svara på för jag förstod inte innebörden riktigt och att översätta hade blivit att hoppa, så vi får räkna bort den. 19 av 21 känns oroväckande mycket......

Det här kanske kan bli bra i slutändan, efter mina minst 15-20 terapitimmar. Det som dock bådar för ev fler är väl att "om det inte gått över på en månad bör du söka hjälp" och jag sitter här 5 år senare liksom. Suck! Jaja, en dag i taget. Life goes on vare sig vi vill det, eller inte, och hur jag än ser på allt så blir livet faktiskt bättre och bättre och inte en dag vill jag ha olevd. I love my life och på ett sätt lever jag min dröm även om den är tuff att leva ibland.

Har fått 'butta' i 10 dagar till Ante. Sedan har han vila och veterinären kommer tebax.

Oftast när man reser på livets väg känns det som man följer en röd tråd. Just nu känns det som jag är ute på villovägar. Varför går inget som det borde?

 

Jag ska ge er ett exempel. En måndag när jag vaknade visste jag bara att det extra superduperjätteviktigt att de kollade MB för semin just den dagen. Det är lite bök med anmälan, man ska betala in en anmälningsavgift, boka hingst osv. De börjar kolla stona kl 9 på morgonen ibland till och med 8. Jag kom ju på det här på morgonen. Det kändes bara så viktigt just då. Jag kämpade och slet som ett djur där på morgonen med att få ihop allt trots att jag var på jobbet.

 

Vet ni vad? Hästen kollades på morgonen. Det konstaterades att det fanns ägg i perfekt storlek så hon seminerades på eftermiddagen. 17 dagar senare gjordes en koll och hon var dräktig. Även vid 30 dagars kollen var hon dräktig.

Det gäller att lita på magkänslan. Just nu har jag ingen. Jag vet bara att jag har ångest. Kanske är det den som sätter kuggar i hjulen för att den röda tråden ska visa sig. Ibland hoppas jag bara att den är där när jag vaknar nästa morgon. Ibland är det som att man bara måste lita på ödet. Dessutom är det alltid som jobbigast innan allt löser sig.

....att idag är en bra dag. Det är väl kanske så att man måste lära sig sålla också.

Först måste jag hitta nytt jobb. Om jag inte får svar från det andra jobbet som jag var på intervju hos spelar det ingen roll. Det finns ju andra att söka. Dessutom har jag funderat lite på det jobbet och jag vet inte, men jag behöver kanske något annat. Det blir lite få timmar på det stället.

Det andra antar jag löser sig. Det är bara det att jag blir stressad när jag har ont om tid. Snart är det bara en månad kvar och vad gör jag då liksom?
Jag orkar inte jobba mer än jag gör idag. Allt hamnar bara på efterkälken. Det känns som att allt börjar rinna genom fingrarna. Jag måste ta tag i det nu. Lägga energin på rätt saker igen.

 

Idag har jag bestämt är en bra dag och så ska det också bli!

Usch! Jag har funderat lite på senare tid, eller sista veckan iaf, på en sak. För ett tag sedan kallade ju jag en person för jävla tönt om ni kommer ihåg. http://livetpaenkant.blogg.se/2012/june/jag-ar-fortfarande-ledsen.html Det kanske inte framgick riktigt, men jag ansåg att han var en jävla tönt skrev jag. Det var dumt. Jag är ju själv en lika stor tönt som inte kan gå fram jag.
Jag vet att det är fel, men jag vill verkligen prata med honom. Det kommer jag aldrig att våga. Jag lever hellre i ett konstant lidande än ligger nere på botten igen. Efter att jag träffade honom första gången har det liksom aldrig blivit något annat. Allt jag kan göra är att jämföra alla andra som jag tänker träffa med honom. Ingen är samma. =(
Nu låter kanske det här bra i era öron, men grejen är den att han sagt att han inte vill träffa mig för han påstår att det aldrig kan bli något mellan oss. Grejen då blir ju att eftersom han inte vill träffa mig kan jag heller inte gå fram och prata med honom. Nu har han inte dykt upp efter den där dagen jag skrev att han var en jävla tönt. En slump! Nu vet jag inte vad jag ska göra längre. Det har gått så långt att jag funderat på att flytta. Jag ser liksom ingen annan utväg. Jag orkar inte veta varje dag att det finns en promilles chans att han dyker upp. Det går inte.
Sannolikheten är nästintill obefintlig till att jag kommer fram och säger något och att jag dessutom skulle vara trevlig, nja, det är ännu mindre troligt. Jag skulle nog vara extremt avvaktande. Dock, hur jag än betedde mig, skulle jag för några sekunder känna lycka och vara lite glad.
Nej, nu måste jag ner till hästarna. Jag får fundera vidare.

Somliga straffar Gud genast. Idag var det jag som föll på den.

*Du skall icke vara en latmask!

Bara för att jag inte orkade gå 20 meter och tömma de fyra bajshögarna jag mockat ur Antes box hällregnade det naturligtvis någon gång under natten och fyllde skottkärran med vatten. Hur fan ska jag tömma nu?

Ante var lite trött efter dagens joggpass. Hårdare än så blev det inte. Han kändes mycket fräschare idag. Jag hoppas det håller i sig. Han är ju fortfarande lite sned, men hela ridpasset gick det bättre än det gjort på länge.

Ante - the love of my life!

 

Jag tänkte att jag kanske skulle förklara det här med att hästen var halt på 3 ben förra veckan och att jag nu skrev att jag ringde för att en mycket duktig ryttare skulle prova honom. Naturligtvis låter jag inte en halt häst hoppa och provridas av någon. Ante var sned och lite skruvad här och där. Han är nu justerad och jag har fått "order" om hur jag ska rida skrället.

 

I förrgår när jag red kände jag att han fortfarande var väldigt sned och jag har bestämt mig för att kiropraktorn återigen ska få titta på hästen innan veternären gör ännu en check. Under tiden rider jag såsom kiropraktorn föreskrivit. Rakt fram i alla gångarter.

 

Ville bara förklara det lite snabbt så ni inte tror att jag sitter och rider en halt häst. Nu ner mot stallet och rida och natta hästarna.  Ha det gött sålänge.

 

 

Nu har jag bokat tid för att OS-ryttaren ska provrida hästen. Spännande, spännande. Nu kanske det är så att den säger att hästen är skit. Jaha, shit happends! Personligen ställer jag mig frågorna. Ska jag inte ha någon häst att rida? Är det värt pengarna? Och sedan den stora frågan: Vad vill jag egentligen med livet?

Ska jag ha råd att ha Ante hos den här personen för träning krävs det att jag tar fram varenda liten hjärncell jag har och arbetar för att fixa fram pengarna för månadskostnaden så att den löpande ekonomin fungerar. Tänk om jag sedan kan sälja hästen för en miljon. Då kommer jag inte att säga nej kan jag säga. Då blev det helt enkelt bara en investering.

Nu ska jag hem och rida rakt fram i skogen, precis som kiropraktorn sa. Sedan har jag lite mer konkreta funderingar inför vad som komma skall. En sponsor borde jag ta och fixa till Ante. Det borde ju inte vara helt omöjligt med hans charm.

Idag skickade jag mail till en annan ryttare som ev kan tänkas rida Ante. Nu vet inte jag om priset är inom något som jag ev kan betala, men har jag inte frågat har jag inte ens tagit chansen att se om det skulle kunna fungera.

 

Jag hoppas att det kan vara något. Nu satsar ju jag högt och det här är faktiskt en ryttare som har ridit OS. Haha, jag vet, jag är inte frisk på en fläck. =) Antar att jag får svar under dagen.

Idag har jag målat lite i stallet igen. Det börjar ta sig. Jag tänkte arbeta mig runt tills jag kommer tillbaka till dörren igen. Boxarna får jag ta senare.

 

Jag ska iväg och göra lite annat nu, men jag har tagit bild så ni får se hur fint det blir i stallet. Jag vet att vitt är en mycket opassande färg och jag kommer att måla dit en annan också. Måste bara bestämma vilken först.....

Så här fint är det efter dagens lilla målarinsats. Visst blir det fräscht! Jag fattar ju att det vita inte kommer att vara vitt och har tittat på andra färger att ha där hästarna är. Jag vill behålla det ljusa som ändå blev med den lila färgen, men ha en snyggare färg.

 

Så här såg det ut innan med den gräsliga lila färgen. Usch alltså, jag vill verkligen att den ska försvinna så snart det bara går.

Ja, tänk om det så. Det skulle vara fantastiskt. Nu känner jag att jag inte kan berätta exakt vad för då kanske en massa andra får falska förhoppningar.

Då kan man äntligen börja tala om att det skulle vara en anläggning. Personligen så har jag en förhoppning över något som känns som att det skulle vara en omöjlighet att genomföra, men icke sa nicke, inget är omöjligt längre verkar det som. Det jag har som "min hemliga dröm" kan jag säga är inte ett ridhus som ni kanske trodde. Jag har andra drömmar och faciliteter som är viktigare.

Nej, nu ska vi alla sätta oss och hålla tummarna för att det här kan bli verklighet. Då blir det fan bra asså.

 

Tänk att få ha en ridbana med bra underlag. Det skulle ju vara guld att kunna träna ordentligt på hemmaplan till att börja med. Till dess får vi nöja oss med det vi har. =)

 

Jag hörde rykten igår om att en närliggande gård här som har ridhus och allt. En lite större ridanläggning egentligen är uthyrd, eller såld till en "bloggare". Nu är ju inte jag någon bloggläsare, men idag var jag in på en av hennes bloggar och jo, det stämde faktiskt. Ni kan själva läsa på http://darios.se.

 

Jag fattar det som att hon är hoppryttare och nu hoppas jag att vi kan få lite tillskott på hopptränare i närheten. Alla de som jag kan tänka mig att träna för ligger väldigt långt bort och den här anläggningen ligger på skrittavstånd hemifrån. Det skulle vara perfekt. Såg även att hon skrivit om MW som jag tränat för tidigare och mycket väl kan tänka mig träna för igen. Hon tränade också för en annan som inte alls bor långt härifrån som jag funderat på att pröva att träna för.

Jag och Ante vill ju tillbaka till den här formen igen.

 

Idag påbörjades då målningen av stallet. Det kommer att bli jättefint! Jag vill gärna ha den högra väggen vit, men jag vet inte om det är hållbart med tanke på att hästar är lite skitiga av sig.
Jag fick hjälp med målningen och det är jag väldigt tacksam för. Här har ni bilder inifrån och utifrån stallet före och efter målningen. Visst blir det fint? =)

Kl 13 är det arbetsintervju för min del. Efter det ska jag köra till Sollentuna och besiktiga bilen kl 15.

 

Jag har sökt jobb på det här stället förut och det är inget fancy jobb, men jag kan ha med hunden när jag jobbar. Jag sökte jobb här en gång förut och fick det, men då gjorde andra omständigheter att jag inte kunde ta det. I dagsläget skulle det passa perfekt. Det som är lite jobbigt är att det blir TIDIGA morgnar, men å andra sidan har jag hela dagen fri efter. Det är inte heltid och kommer/kan aldrig bli. Det passar mig perfekt. Jag vill ju jobba med min butik, även om jag inte gjort något i de på senare tid och sedan vill jag ha mer än ett jobb. Det brukar bli att jag jobbar mer än heltid även om jag bara jobbar deltid på ett ställe.

 

 

Idag kom alltså kiropraktorn som jag lyckats få ut på 4 dagar, trots att han ska vara "omöjlig" att få tag på. Jag känner att linjen med veterinär först är rätt. Det finns ju en anledning till att vi har veterinärer från början. Att sedan komplettera med kiropraktorer, massör och vad som nu kan tänkas behövas är ju perfekt. Den här kiropraktorn sa till och med att han skulle kunna komma samtidigt som veterinären om det skulle behövas. Kan det bli bättre?

Jag tog också upp det här med att jag känner stor oro att hästen nu ska sprutas(behandlas) för något som egentligen är något annat. Det känns onödigt att behandla symptomen när problemet är det som ska behandlas.

Det var dock ETT MYCKET INTRESSANT BESÖK! Jag fick svar på ett antal frågetecken.

 

Till exempel fick jag svar på varför Ante ibland varit svullen i senfästet vid höger framknä.Problemet satt inte alls i senfästet utan i bogen.

 

Det började med att jag sprand med Ante utanför stallet så han kunde kolla hur hästen rör sig. Ante var mest halt på höger fram. =( Efter det kollade han igenom hästen och började undersöka. Han kollade även tänderna, eller rättare sagt funktionen i käken. Antes käke satt fast lite och det kom från nacken. Sagt och gjort inleddes det med att nacken lossades, efter det kollades käkfunktionen igen av kiropraktorn och det blev bättre.

 

Vi fortsatte bak med bäckenet. Först höger bak som jag fick hålla upp bakåt och sedan släppa precis när han skulle göra behandlingen. Precis som med den andra jag har använt tidigare innebär det att trycka på höften när hästen vilar på benet, eller som nu när jag höll upp det. Vi fortsatte på vänster sida och där fick jag istället hålla fram benet. Vänster ben sa han gick för lätt i förhållande till hur skadan såg ut och det var inte så bra. Det kan tyda på att det ligger en inflammation där.

Vi fortsatte med det sista benet, höger fram. Här höll jag bara i hästen och han drog till lite i benet. Här hände det mest och det blev störst reaktion här.

 

Vi gick återigen ut och travade på stallplanen. Ante var betydligt snabbare i sitt rörelsemönster nu och jag fick springa betydligt snabbare än innan behandlingen.

 

Sammanfattningsvis kan jag säga att Ante var skruvad konstigt. Innan han fastnade i gallret har han antagligen gjort något och varit diagonalt sned på vänster bak och höger fram. Efter gallerhistorien får vi även lägga till höger bak och han blev väl lite av en korkskruv då. Kiropraktorn sa att det var nästintill omöjligt för honom att jobba rätt.