Livet På En Kant

För någon dag sedan hamnade jag på en annan persons blogg. Den här personen, en kvinna, led av en "sjukdom". Jag ögnade igen inläggen och stannade till när jag läste om "sjukdomens" symptom. Jag var tvungen att läsa igenom det två gånger. Båda gånger var det slående lika vissa saker som händer mig med jämna mellanrum. Jag har funderat över de sakerna ibland och trott att det var för att jag är trött. Ni vet sådär orimligt trött som man kan bli om man har häst och jobbar heltid+har en massa annat att göra. Sedan känner jag också att jag kan relatera allt till sköldkörtelproblem som jag tidigare haft. Nu tog jag de proverna för bara någon vecka sedan och de var ok.

 

Här var det som att jag slog huvudet på spiken. Helt plötsligt insåg jag. Grejen är väl att jag inte riktigt vill tänka att jag skulle lida av det här. Jag liksom? Nej, i min värld är det inte så. Jag har inte drabbats av någon katastrof, olycka, våldtäkt eller misshandel av något slag. Samtidigt inser jag. När jag läste symptomem vad exakt som orsakat det hela. Jag visste på en gång, en djup suck for genom mig. Varför?

 

Jag tänker i alla fall ringa imorgon för att få tid till att göra ett test för det här. På ett sätt hoppas jag att det är precis det här det är, men samtidigt inte. Är det så måste jag gå i terapi för att bli frisk och det känns ju helt absurt då jag varken är deprimerad eller psykiskt sjuk. Dock, den enda behandlingen som finns är kognitiv beteendeterapi. Jag är hellre frisk än att jag fortsätter ha den ångest jag lärt mig leva med varje dag. Jag vill inte längre leva med ångest varje gång jag träffar en ny människa eller sitta och fundera över vad folk ska tro om mig. De enda jag tycker om att umgås med är de jag redan känner. Den mentala kursen i vintras hjälpte mig otroligt mycket, verkligen, men inte tillräckligt. Idag vågar jag åtminstone försöka träffa nya människor, även om det är LÅÅÅÅÅNGT utanför min sk safety zone.

 

Usch, nu ska jag gråta lite till. Den där gråten när man både känner sig lättad, arg och jag vet inte vad samtidigt. Det är inte det att jag är ledsen.

 

Jag gjorde ett test med 22 frågor precis innan och av de svaren tydde 19 på att jag led av detta. En kunde jag inte översätta och svara på för jag förstod inte innebörden riktigt och att översätta hade blivit att hoppa, så vi får räkna bort den. 19 av 21 känns oroväckande mycket......

Det här kanske kan bli bra i slutändan, efter mina minst 15-20 terapitimmar. Det som dock bådar för ev fler är väl att "om det inte gått över på en månad bör du söka hjälp" och jag sitter här 5 år senare liksom. Suck! Jaja, en dag i taget. Life goes on vare sig vi vill det, eller inte, och hur jag än ser på allt så blir livet faktiskt bättre och bättre och inte en dag vill jag ha olevd. I love my life och på ett sätt lever jag min dröm även om den är tuff att leva ibland.