Ja, jag tror jag att det här inlägget kommer att få många besökare. Personligen måste jag då undra. Vill de besökarna ha ett sexliv? Undrar de om jag fått frågan under dagen? Alla, precis alla, är intresserade av sexliv i olika former. En del lever i avsaknad, en del har dåligt. Här tycker jag ändå att vi kan ställa oss frågan: Hur många är nöjda? Faktum är att jag tror att den andelen är minst. Faktiskt! Det är alltid något man ska gnälla på.
Personligen, när jag kommit hit till stycke två funderar jag fortfarande på. Hur många av besökarna är det som vill få frågan besvarad? Vill de ha ett sexliv Jag tror att jag måste fundera på det länge. Egentligen kanske en omröstning här vore till sin fördel, men nu är det ju ni som blivit paranoida. Jag ser inte vilka som röstar. Hallå? Ni vet, jag skriver bara sanningar. Ingen skulle ändå våga rösta. Det är synd. En omröstning här skulle verkligen kunna ge svar på tal. Funderar lite på svarsalternativen jag skulle kunna använda. 1. Nej, jag är ändå impotent så det gör sak samma 2. Vad är sexliv? 3. Jo, om jag tänker efter noga minns jag att det fanns en sådan tid. 4. Ja, om jag får byta ut min partner. 5. Nej, sist blev det så dyrt. 6. Nej, inte om det inte medföljer bruksanvisning från IKEA.
Ja, det skulle kunna vara några alternativ, men eftersom jag betvivlar erat deltagande i omröstningen vet jag inte ens om jag orkar skapa en. Ni vågar helt enkelt inte. Min gissning gällande svarsalternativen och vad min erfarenhet säger skulle statistiken bli som följer.
1. 0% (eller så tänder alla på mig) 2. 2% 3. 9% 4. 15% (ni vet, de med ring som inte förstår innebörden) 5. 0% 6.72% (sorry, om nu då någon läser detta)
Det innebär att det är 2% som jag tycker duger. Jag kanske är kräsen? Jaja, jag är ju åtminstone ärlig. Vad som är de 2% håller jag för mig själv alternativ väljer att berätta för inblandad. Ni andra som läser kan ju först och främst räkna in er i de 72% som behöver beskrivning från IKEA.
Nej, vi kanske skulle ta och komma till skott med vad inlägget skulle handla om. Det är en som vill para sin hund med Vson och det är ju min mammas hund. Personen i fråga fick numret och när hon ringer svarar min mamma: "Jaha, du undrar om min hund vill ha ett sexliv, vänta ska jag fråga. (Utanför luren) Vill du ha ett sexliv?" Ja, hunden hade då inga tveksamheter och var det inte för tangentborde skulle han utan tvekan kort och gott svara bara ja! Allt han är ute efter är att få sig ett ligg. Bra eller dåligt, det skiter väl han i, men å andra sidan. Han är ju en man.
Det är så himla bra när man kan prata med människor. Igår berättade jag ju historien om vem jag träffade i stallet. Nu är ju allt utrett och jag kan inte säga annat än att det är som jag beskrev redan första gången. En riktig tio-poängare. Ibland är det bara att glömma allt som varit och gå vidare och blicka framåt i livet.
Jag tror att när kommunikationen tryter då skapar människan egna bilder och uppfattningar om hur saker ligger till. När man sedan reder ut det inser man hur mycket hjärnan målar upp av sig själv. Allt behöver inte vara vad det ser ut som.
Jag tror att man ska ta livet för vad det är och passa på att njuta medans man kan. Ta vara på tillfällena i livet som ges och inte kasta bort något som man faktiskt tror på.
Alltså tänk om vi svennenissar bara helt enkelt kunde få ha u-landsproblem några dagar. I första hand skulle våra liv gå ut på att hitta föda. Fatta vad enkelt!
Dag 1: Startade dagen med att samla dagg från löv för att få vatten. Fortsatte sedan med att leta bär samt skörda våra majs. Dagens största problem; känner mig lite hungrig och är irriterad på att mannen inte kunnat skjuta något djur.
Dag 2: Startade dagen med att samla dagg från löv för att vatten. Fortsatte sedan med att leta bär samt skörda våra majs. Känner mig något mer hungrig och något mer irriterad på mannen för att han inte kommit hem med mer föda. Börjar ledsna på honom.
Dag 3:Startade dagen med att samla dagg från löv för att vatten. Fortsatte sedan med att leta bär samt skörda våra majs. Känner mig ännu mer hungrig och ännu mer irriterad på mannen för att han inte kommit hem med mer föda. Har ledsnat på honom. Funderar nu på att byta ut honom.
Dag 4: Startade dagen med att samla dagg från löv för att vatten. Fortsatte sedan med att leta bär samt skörda våra majs. Känner mig jävligt hungrig och jävligt irriterad på mannen för att han inte kommit hem med mer föda. Har ledsnat på honom. Byter ut honom i morgon.
Dag 5: Startade dagen med att samla dagg från löv för att få vatten. Kände sedan hornen växa ut när jag såg mannen. Bestämde mig för att bli vän. Ja, inte var det med mannen då. Tog mannens så kallade vapen och spettade honom istället. Ingen idé att ha någon som inte gör någon nytta. Han har ju inte ens plockat bär(nu kan ni läsa disk om ni inte förstår sambandet). Det var ju tur att han mest bestod av skit då inte ens vapnet(en grillpinne) var särskilt dugligt. Inte gick han att äta heller. Det är förjävligt. Vad skulle jag med honom till egentligen?
Dag 6: Lever ett bra liv och tar hand om mig själv utan bekymmer.
Bara en timme kvar, sedan är jag ledig resten av dagen. Det ska bli så skönt. Först ska jag till stallet en sväng och där är en häst sjuk just nu. :-( Hoppas den blir bra snart. Efter det vet jag inte vad jag ska göra. Igår var jag trött och skulle lägga mig tidigt, men jag fastnade framför datorn. Sedan var det en person som var så trevlig att jag var tvungen att prata med den för länge -igen- . :-D
Det känns som att jag alltid är klokast när jag vaknar. Idag kom jag på att jag kanske ändå ville veta vad han ville igår. Problemet är väl ifall han skulle kommit med någon bortförklaring. Då hade nog hjärnan tiltat totalt. Jag tycker inte om bortförklaringar. Det skulle ändå varit intressant att veta vad. Jaja, han kanske är tillbaka en dag när jag inte är sur längre, åtminstone mindre sur. Jag orkar ju varken vara sur eller tycka illa om folk särskilt länge. Från en sak till en annan. Det här är min bästa vecka och jag slutar tidigt idag också.
Ni minns kanske mitt personlighetsstörningstest som jag gjorde. Där stod det att jag var paranoid, narcissisk och några saker till. Har förträngt det. Senil vet vi ju också sedan i morse, men körkort+bankkort är återfunnet, för andra gången den här veckan nu då. Om ni inte visste det sedan innan är senil inte en personlighetsstörning utan en annan störning. Människan har många störningar.
Nu till mitt dilemma här. Det stod att jag inte var avoidant, men jag har funderat lite över det idag och jag tror att jag är det. Alltså idag har jag för att undvika en person gått genom en lerig hage, försökt att vara osynlig i min neonrosa tröja. För er som är färgblinda kan jag tala om att neonrosa syns mot grön bagrund. Även vintertid kan det vara dumt att försöka gömma sig i neonrosa. Nu kanske det här är onödig information då ni ändå inte kan se färgerna. Tillbaka till mitt dilemma. Efter att ha gått genom den leriga hagen kom jag fram till hagen enbart för att konstatera att jag ändå var tvungen att passera för att kunna få tag på vattenslangen.
Alltså. Jag undrar var jag ska vända mig för att reklamera det internetbaserade gratis personlighetsstörningstestet? Är det ARN? Det var ju inte svenskt det här testet. Kanske ska jag anmäla Google Translate till ARN. Jag var ju tvungen att använda det för att kunna genomföra testet. Jag vet inte om jag blivit korkad eller så. Stupid fanns inte med, men å andra sidan fanns ju inte frågan: Did you use Google Translate to complete this test? (Den hade jag klarat utan översättning) Nej, snart går det ju inte att lita på någon eller något. Jag tror jag ska ta och göra ett eget test. Då kommer stupid att finnas med som ett alternativ till personlighetsstörning och en massa andra viktiga personlighetsstörningar.
Nu ska jag förklara en sak för er här. Eller innan jag är färdig kommer det att ha blivit flera saker.
Det är tisdag idag. Ni vet dagen då jag känner mig halvt om halvt död. Idag slutade jag klockan 14, hade hunden och tyckte väl att en promenad mellan jobbet och stallet på ca 5 km kunde vara lämpligt. Två flugor i en smäll. Rasta hunden, han kan nämligen springa lös nästan hela vägen samt förflytta sig från plats A till plats B. Hunden var slut före mig kan säga.
När jag väl kommer till stallet tror ni inte denna mr X var där? Jojo minsann. Tror ni jag tyckte det var så kul? Inte alls faktiskt. Jag är kvinna - han är man. Kvinnan är sur på mannen vilket leder till att hon inte vill träffa honom. Speciellt inte när kvinnan fortfarande är inne i stadiet "du kan brinna i helvetet" på surhetsskalan. Varför är han så dum att han tycker att det passar att dyka upp just då? Mitt tips hade varit. Vänta iaf en vecka till. Har du tur har det gått över.
Jag skyndar mig givetvis in i stallet för att med största möjlighet hoppas att han hinner åka innan jag måste göra något. Efter bara en kort stund åker han iväg med ena bilen. Yes, tänker jag, han kanske åkte. Tassar ut, men nej, nej, den andra bilen står kvar ute vilket är ett säkert kort för att han kommer tillbaka. Det gör han också. Parkerar bilhelvetet så att jag inte kan passera med mindre än en meter ifrån för att kunna komma till mina hästar. Om jag blev glad? Nej, verkligen inte, kan jag ju meddela.
Sätter på vattenslangen för att fylla vatten till mina hästar. Naturligtvis vill jag fortfarande inte passera förbi honom, så jag tar långa vägen runt hela stallet, genom en hage bara för att komma fram tio meter på andra sidan av hans bil - dock på rätt sida för att fylla vatten till mina hästar. Allt frid och fröjd, eller nej, vänta nu, någon har lagt vattenslangen på andra sidan bilhelvetet. Ingen återvändo - måste passera bil.
Jag har en regel och den lyder: Man hälsar alltid på ALLA och säger alltid hejdå till ALLA. Likaså här. Självklart hälsar jag när jag passerar. Han hälsar tillbaka. Tyvärr kan jag inte meddela reaktion då jag passerade snabbt utan att vare sig titta åt hans håll eller vända mig om. På vägen tillbaka såg jag honom inte ens. Fyller vatten - länge! Vilar lite i gräset och jag hade kunnat ge vad som helst för att få sova en stund där.
Sedan när jag packar ihop vattnet och är färdig kommer han och ska prata med mig. Men vafan liksom! Fatta att jag fortfarande är en bitter jävla surfitta. Jag är sur för helvete!!!! Fatta, det är dumt att prata med mig när jag är sur. Jag är otrevlig! Vi kan nog summera den lilla konversationen som att jag gick, han frågade saker, jag gick, han frågade mer, jag gick, jag var inte trevlig, jag var sur, jag gick, han frågade. Jag frågade faktiskt också en sak: Är det dina påsar eller? Ja, alltså det låg några IKEA-kassar bredvid hans bil och jag undrade ju om det var hans eller stallets. Sedan gick jag och han åkte.
Alltså, seriöst. Om man nu vill prata med mig medans jag fortfarande är sur kan det vara smart att vara lite finurlig. Säg något smart. Det finns de som lyckas faktiskt och då brukar jag bli på bra humör igen.
Det värsta är att jag tror att det är bra att prata om saker, men det här är lite jobbigt faktiskt. Även om jag nu inte vill ha något med honom att göra är det ändå dumt att ha något outtalat med någon. Dessutom har jag ett antal frågor gällande hela den här historien som jag skulle vilja ha svar på. Sedan undrar jag naturligtvis. Varför måste han komma och prata med mig igen? Jag vet ju att han läst en del jag skrivit och om jag kallar någon psykfall, tro mig, då ligger man på minus.
Jaja, han kanske dyker upp igen och då kanske jag inte är en bitter jävla surfitta längre och kan få ställa mina frågor. Dessutom borde män lära sig vid tidig ålder att det är alltid bra att sätta kvinnan på en pidestal och erbjuder man henne hjälp. Då ligger man på plus ganska snabbt igen. Nu när jag tänker efter, om han hade frågat. Vill du ha hjälp att bära? Faktum är att det är nog frasen som hade fått mig att stanna upp och inte fortsätta gå. Nu är det ju så att män istället är rädda av naturen och råa kalla jag har nog skrämt honom nu. Nu är det ju så att jag får ju dåligt samvete när jag vet att jag är otrevlig mot någon och vet att jag borde, för min egen skull prata med någon, som i det här fallet då. Det innebär att nu kommer jag att få ångest för att jag inte beter mig enligt konstens alla regler. Fatta hur det är att ha livet på en kant....
Ja, i morse vann jag ett av de mest ärofyllda priser man kan tänka sig. För andra gången den här veckan och ja, det är bara tisdag, har jag tappat bort både körkort och bankkort. Snyggt va! Igår hittade jag båda, men nu var de borta igen. Hmm.... Behöver jag säga att jag har ångest? Bankkortet gör ju sak samma. Det har ju givit upp betalningsförmågan sedan någon vecka tillbaka och jag behöver ändå ett nytt. Körkortet däremot känns lite jobbigt. Visserligen behöver jag väl ett nytt sånt snart också. Jag har alltså vunnit priset för mest senila människan under 30!
Ok, nu ska vi summera senaste tiden tillsammans och vi ska bortse från alla stalkers och deras ex. Japp, omvänd ordning nu! =P
Summera sista tiden alltså.
*Fått en bild på eregerad penis skickad till mobilen med frågan: Är den här bilden bättre än de andra? Inte om penisen var bra då alltså utan bilden på den. Tolkning?? *Jag har arbetat med att flytta bajs från plats A till plats B. Ni vet, det mitt arbete går ut på. *Fått fem erbjudanden om villiga män. *Hästarna har fått motion en gång. *Fått veta att "vi" borde varit tillsammans istället för en annan och jag. Det var tydligen dumt att "ge bort" mig till honom.
Jag har levt så länge med att vara förföljd nu på bloggen och har inte hunnit vänja mig vid det nya. Det är verkligen så att jag inte är förföljd längre heller för jag har tagit bort lösenordet. Jag tycker verkligen om det här nya och håller på att vänja mig nu.
Nu ska jag andas i några dagar. Fundera över vad jag ska skriva om i fortsättningen. Det känns fortfarande som att jag är lite på min vakt, för det är några, speciellt två, besökare som jag är lite oroliga skulle kunna vara dem. Jag vet att jag är paranoid, men uppenbarligen var det inte utan underlag heller.
Paranoid, eller jävligt smart?? Det är ju frågan. Skulle ni ha lyckats lista ut det? Det är ju inte direkt så att jag visste mycket om personen annat än vad hon hette i förnamn- först dådå, resten fick jag ju klura ut själv. Som jag skrivit tidigare. Jag borde heta Sherlock Holmes. Detektiv kanske skulle vara något för mig. Först ska jag försöka komma in på min utbildning. Just nu känns det väldigt avlägset. Kroppen orkar knappt med arbete och att lägga på tre intensivkurser på det känns som att, ja, jag vet inte vad faktiskt.
Just nu ska jag bara njuta över att vara fri från förföljelse. Lite jobbigt är det att jag ändå har några frågor i stil med. Varför slutade hon slutligen läsa? Jag skulle verkligen vilja veta det. Huxflux var ju människan bara borta. Jag några frågor till också. Både till honom och henne, men de lär jag aldrig få svar på. Om jag nu mot all förmodan skulle träffa honom skulle jag nog be honom brinna i helvetet faktiskt och då lär det vara svårt att få svar på några frågor. Känns inte som att det är läge att börja ställa en massa frågor efter att jag sagt det. Eller?
Den här veckan känns redan nu bättre än förra. Jag är mycket piggare idag än förra måndagen. Helgens vila gjorde nog sitt till. Jag hoppas också slippa störande moment för en gångs skull.
Sitter och funderar på vilket av fettona jag ska motionera idag. Det blir inte båda idag också för imorgon är det tisdag och det är den dagen som är jobbigast varje vecka. Måste hitta en lösning för Norton också, men jag kommer väl på något.
Helgen har varit utan stalkerbesök och ni kan inte ana vilken befrielse det är. Det känns som att jag kan andas igen. Jag fattade inte själv vilken plåga det varit. Nu får vi bara hoppas att jag även slipper besök i stallet. Om inte annat är det ju bara att jag går åt ett annat håll. Jag förstår om ni har svårt att förstå att det varit jobbigt, för på ett sätt känns det rätt löjligt. Grejen är den att ibland vet man inte hur man reagerar på olika situationer och nu var det på sätt och vis något gammalt som spökat. Hade jag inte varit med om det hade jag kanske reagerat annorlunda på alltihop. Allt han hade behövt göra var att säga till. Känns ju som att de två får lösa sina egna problem. För om jag ska vara ärlig har jag svårt att tro att hon släppt honom om hon nu måste vara halvt besatt av mig och varför ska han berätta att han träffat någon ny fem dagar efter att vi träffats? Han hade ju ändå sagt att han inte ville något mer med mig då. Sedan ändrade han sig igen.
Idag tog jag ut båda hästarna på ridbanan och det var faktistkt roligt. Jag la ner lite tid och energi på att göra dem rena och de var riktigt shiny när jag var färdig med dem.
Imorgon får jag se vad jag gör. Om jag orkar kanske jag motionerar en av dem. Nu hoppas jag att alla störande moment ska vara ute ur mitt liv och att jag kan återgå till att vara en människa igen. Jag har inte lyckats packa ihop mina saker på loftet ännu för jag var ju ute i hagen och mockade den dagen jag tänkt göra det.
Nu ska jag sova så att jag orkar med ännu en arbetsvecka. Den förra var ju lite jobbig rent fysiskt och helgen har gått åt till rehabilitering av kroppen. Ha det gött så länge kära vänner! Jag tror att om man ser till något roligt varje dag blir livet mer positivt och bättre i slutändan.
Nu har jag lösenordsskyddat bloggen, åtminstone tillsvidare. Jag brukar kunna göra det en stund, sedan öppnar jag igen. Jag vill inte behöva ha en stängd blogg, men jag vill heller inte att det här ska hända igen. Försökte också avsluta kontot som jag haft kontakt med henne på, men det gick inte så bra. Hittade inte var man avslutar det. Nåväl, det får väl gå så länge. Anledningen till att jag gör så här är att jag kommit fram till att det är bäst för mig personligen och jag måste ju tänka på mig i första hand.
Antar att jag kommer att ha den lösenordsskyddad en stund till typ klockan åtta sedan kommer jag att vara tvungen att öppna upp den igen, men då får det väl bli så.
Sitter i stallet nu och vill helst inte vara ute. Idag vill jag inte ens ta risken att han skulle komma. Nu tror jag inte att det är så troligt, men jag vet ju aldrig och vill som sagt inte chansa. Just nu ångrar jag den där förbannade lappen. Då hade jag sluppit bli sjuk, sluppit bli stalkad och sluppit känna så här nu. Det var ju inte så att jag fick någon sjukdom av honom, men hade jag inte träffat honom hade jag inte blivit sjuk. Orkar inte förklara. Hade jag varit mer uppmärksam hade jag inte blivit så dålig heller. Jaja, bara att gå vidare, men just här och nu vill jag tycka lite synd om mig själv och känna mig lite emlig.
Funderade lite igår på att lösenordsskydda bloggen ändå. Det känns inte som att jag borde behöva det, men uppenbarligen kan det behövas ändå om man ser till vad som hänt senaste tiden. Meningen med att person ett fick adressen var ju inte att den skulle vidarebefordra den.
Jag skriver ju också i första hand för mig själv och ingen annan. Näst på tur kommer mina vänner och de flesta är ju på fb, sedan kommer väl någon bonusbesökare ibland. Jag vill inte ha fler besökare och jag vill inte ha okända som besöker min blogg. Nu kommer ju det att hända, men till 99,99% är det besökare som går in en gång och vänder. Det är så jag vill ha det med den här bloggen och det är så jag vill att det ska förbli.
Jag tror att jag anledningen till att jag blev lite upprörd var att jag inte fick veta att personen i fråga delade med sig av min bloggadress. Hade det bara varit en bonusbesökare hade det ju kvittat, men nu var det ju inte det. Jag känner mig lite överkörd i det hela. Det är ändå min blogg och någonstans är det som min ägodel. Jag ska fundera lite mer över det här med att lösenordsskydda och sedan bara ge lösenordet till mina vänner. Då kan jag ju dessutom skriva precis vad jag vill om utomstående som inte har lösenordet. Det kanske kunde vara något.
Jag kanske behöver en omröstning på det här. Och nej, jag ser inte vilka som röstar vad!
...vissa dagar på att ni verkar ha annat för er än att läsa min blogg. Alltså har ni ett liv? Jag förstår inte. Jag som trodde att läsa min blogg var nummer ett för de flesta i deras liv och dagens viktigaste sak. Idag var det sol och besökarantalet minskar drastiskt då. Nu vet inte jag var det var för väder på andra håll i Sverige.
Nej, det är bara att konstatera att vi kan hoppas att vi börjar få något i stil med orkanenIrene hit. Det borde ju kunna locka en del läsare. Sol är ju inte bra för min blogg. Nu ska jag väl inte klaga. Tack vare denna lilla såpa har ju antalet besökare ökat kraftigt den senaste tiden.
Fast det här med läsarna får mig lite att fundera över jordens mittpunkt. Jag har alltid varit övertygad om att det är jag. Måste jag tänka om nu? Är det solen jorden går runt? I sådana fall undrar jag hur det går till när jag egentligen är solen, men jorden inte kretsar runt mig. Imorgon kanske jag har svaret. En ny vecka framför mig kräver lite vila och det var det den här helgen var till för.
Ska bli väldigt roligt att se vad en person har att säga sedan har jag kommit på. Spänningen fortsätter och jag lovar att dela med mig av fortsättningen.
Ante är faktiskt inte en normalt funtad häst. Idag mockade jag hagen och hade en kratta och en grep. Det gick rätt bra. Norton tyckte att det var suveränt med sällskap i hagen och ville hellre att vi skulle ha mysstund. Ante har lite mer cool stil och kikade på lite på sidan.
Jag ledsnade på dem efter en stund och jagade iväg dem. Istället fortsatte jag att arbeta och kastade lite boll med hunden i hagen. Efter typ tio-tjugo minuter kom mongoliderna tillbaka och jag började bli lite trött. Bestämde mig för att kolla hagen istället och ställde ifrån mig redskapen - utanför hagen såklart. Jag känner mina hästar.
Jag, Vson och Norton knallar ner och Ante står kvar som en gammal kossa och tittar på oss. Jaja, tänker jag han får väl damp och kommer efter i full galopp snart. Vi andra går iväg. När vi är längst ner i hagen tittar jag upp igen och ser mongolidapan stå där jag ställt redskapen och tro fan, han hade krattjäveln i munnen och gick runt med den. Alltså jag blir galen på den hästen. Hur kul tror ni att det är att ha en häst som går runt med en kratta som man ställt utanför för att han inte ska kunna ta den? Inte alls kan jag säga. Jag vrålade till honom - och han sket totalt i mig. Istället kommer han ner till oss andra och släpper krattan på vägen.
När vi är på väg upp igen börjar han och hunden leka. Jag fattar mig inte riktigt på deras lek, men någon form är det iaf. De har alltid lekt de två. De är dessutom ganska gulliga när de gör det.
Precis haft ett långt och förtroligt samtal med någon. Vill inte tala om vem faktiskt, eller jo, det vill jag, men jag tänker inte göra det.
Väldigt intressant var samtalet iaf vi har analyserat Mr X och Akinorev, dvs min stalker. Vi har analyserat dem var för sig alltså. Hela det här fenomenet är verkligen intressant. Vi kom ju fram till vissa slutsatser, men det kanske är dumt att skriva dem här. Då skriver ju jag om andra igen. Om det dessutom bara är framanalyserat material är det ju katastrof att skriva något om någon annan då. Det får helt enkelt stanna mellan mig och den andra parten.
Ikväll blir det ingen utegång. Jag ska stanna hemma, har redan korkat upp och börjar faktiskt känna tröttheten komma. Till skillnad från igår ska jag faktiskt sätta på tvn idag. Tydligen var det ingen karaoke den här helgen och då finns det ju ingen anledning för mig att gå ut heller.
Jag tror att jag har två andra som ska få gå in och gästblogga. De har tillräckligt bra historier för att jag skulle kunna tycka att det är intressant att de skriver här. Den ena kom jag på själv idag och har inte hunnit fråga ännu. Det var nämligen så att jag var tvungen att fråga en person en grej på fb då det florerade en del rykten och den här personen lite halvt om halvt var inblandad. Nu är jag indirekt också inblandad i det här som var ett triangeldrama och jag känner lite att det är bloggens nya inriktning. Den andra hade en dröm om mig och jag tyckte att det kan nog passa in på bloggen. Fast jag hörde några ord som personen i fråga vill byta ut om inlägget skulle ligga på den här bloggen och inte min andra och det behövs nog faktiskt. Den har ju precis fått inriktningen dramor och vi kan inte helt plötsligt bara hoppa över till porr sedan. Det funkar inte. Läsarna kan ju bli förvirrade.
Funderar på hur jag ska göra med kvällen. Det är ju fint väder och allt. Jag har några alternativ i form av grilla, gå ut eller vara en tråk och stanna hemma. Grejen är den att det var så roligt att sjunga förra helgen, så det skulle vara lite kul att gå dit igen. Hmm....måste fundera lite.
Nu är jag i stallet och det ska bli otroligt skönt att vara här själv och poa på. Idag måste jag packa ihop lite saker på loftet typ vintertäcken och sånt. Sedan ska borsta lite på hästarna och fixa lite med dem.
Norton måste jag ta en funderare på vad jag ska hitta på med. Jag har ju försökt ta ut skilsmässa hur länge som helst nu, men han stenvägrar. Det är skitjobbigt faktiskt. Ibland känner jag bara att jag skjuter hästjäveln, men det känns ju fel det också. En fullt frisk häst som kan ALLT du kan tänka dig att en häst ska kunna. Byten i varje, piaff, passage whatever you want liksom. Nu är ju jag hoppryttare och har inte direkt tränat på de här sakerna, men med lite dressyrande sitter det på nolltid igen. Någon vettig människa borde ju vilja ha hästen.
Jaja, inte idag ska jag fundera över det. På onsdag är det den sista och jag måste ha hunnit packa innan dess så det är väl bara att sätta fart. Mycket grejer blir det om man har många hästar. Jag ska ta in en låda som jag har som vattenbalja också för det finns lock till den och den är bra att ha täcken i.
Nu ska jag sätta fart och vi hörs senare. Dagens middag lär bestå av kakor. Det ingår i min diet!
Jag måste bara säga det här. Hela historien känns bara så absurd. Nu kanske det bara är ur mitt perspektiv det är absurdt, men det är ju det enda perspektiv jag har. Nu har ju visserligen Stalkern skrivit från sitt perspektiv och jag är ju korkad, naiv och dum och så jag utgår helt enkelt från att det stämmer.
Nu då till denna "nya" blogg. Från mitt perspektiv igen då. Jag gör det enbart som en rolig grej. Det finns många kvinnor som är ute efter någon hämnd eller på annat sätt att förstöra. Jag fungerar inte så. Historien är så sjuk att det bara är en rolig grej. Från min sida sett har det inget med denna Mr X att göra längre. Ett tag kände jag att han kanske borde tillfrågas eller något, men sedan tänkte jag att han får fan skylla sig själv. Är man så jävla dum att man lämnar ut en bloggadress tillhörande en person man precis träffat och dejtat till sitt ex. Vad tror man? Det är klart att denna fortsätter läsa. Eller? Det är faktiskt lite dumt när jag talat om att jag ser vilka som är inne och läser. Det han kanske inte visste är mitt extremt logiska sinne och speciellt då att se mönster och saker som avviker från det normala. Han visste ju inte heller då att jag minst tillhör 7% topp i Sverige gällande intelligenta människor. Jag orkade ju inte göra hela intelligenstestet så jag vet inte den exakta siffran.
Jag själv kände till slut att jag var tvungen att fråga denna Mr Big. Han kan vara totalt rak och ärlig mot mig och säger nej om han anser att det kan vara till skada. Eftersom han tyckte att jag skulle köra, så kör jag.
Jag stör mig som fan just nu på att det står att jag haft två besökare mer här på blogg.ses statistik än det gör på de andra två ställena. Ibland överlappar någon besökare tolvslaget på natten, men så var det inte nu. Det var ju ett tag sedan jag insåg att de här statistikmätarna ibland missar besökare och med två trodde jag att jag hade helgarderat mig. Uppenbarligen inte. Sjukt störd på detta kan jag säga.
Nåväl, nu ska jag duscha. Jag är väldigt förväntansfull inför hur svart det vattnet kommer att vara. Håret brukar det bli en svart rand efter. Nu har jag visserligen haft keps på mig när jag jobbat så det borde inte vara fullt så skitigt. Och svaret på eran fråga nu: Nej, jag tänker inte ta kort!
Japp, så blir det. Jag kan ju inte lägga ner den här. Den är ju min egen. Däremot ska vi pröva att köra på att dela en. Alltså det är helt galet sjukt, men samtidigt tillräckligt galet för att jag ska kunna göra det. Jag har inte tid att göra tråkiga och ogalna saker. Då blir man ju bitter och gammal på en gång. Det har jag inte tid med. Bitter är man ju ändå vissa dagar och det är tillräckligt illa. Jag vill ju inte bli som hängpattsdamen. Nu har ju inte jag kupa A, fast det är klart, jag skulle istället se ut som en riktigt gammal kossa. Usch, det går ju inte!
Imorse när jag vaknade, efter att ha legat i sängen 13 timmar, hade jag fruktansvärt ont i kroppen. Det blir till att ta det lugnt den här helgen och vila den stackars kroppen. Veckan som jag precis jobbat är min tyngsta och det innebär att det bara kan bli bättre. Fast det är inte konstigt om jag är trött heller. Hon som berättade det här om hjärtat om man ligger i tolv dagar låg stilla sex veckor. Hon sa att det är bara att bita ihop och kämpa på. Lite hårdare virke i den människan, men det är klart hon rider i landslaget också och då kan man nog inte vara en mes.
Jag har obeskrivligt ont i benen, kroppen känns som på en 80-åring, fötterna både skaver och värker. Hjärnan har givit upp för länge sedan och hjärtat är tydligen för litet nu. Den krassa sanningen om min kropp. Helt enkelt, det känns som att jag ska dö. Därför ska jag nu gå och lägga mig. Jag har inte planerat att dö nu. Jag är ju mitt uppe i massor.
Det enda jag var tvungen att göra efter att jag kommit hem var att gå upp på affären och handla lite grejer. Alternativet hade varit imorgon, men utan kaffe hade det kunnat bli katastrof, för det var en av sakerna jag skulle inhandla. När jag kommer in i affären kommer jag på mig själv med att powerwalka. Alltså seriöst, vad är det för fel. Hade jag inte kunnat gå som en 80-åring när jag ändå känner mig som en? Nej, nej, jag går som om det vore OS-final. Alltså hjälp!
I veckan pratade jag med en om min fysik för tillfället. Jag beskrev hur slut jag kände mig och att jag vilade på helgen - för då går jag bara en mil om dagen. Hallå, hallå? Vila=en mil om dagen. Jaa, så ser det ut just nu för mig. Jag klagar på att jag inte orkar rida och att jag är i dålig kondition för tillfället, men, det måste jag nästan tillägga här. En mil är som att vila för mig. Jag måste tvinga mig själv att inte gå mer. Det är helt sjukt, men så ligger det till. Snart tänkte jag börja springa också, men inte förrän min fot är i bättre skick, egentligen skulle jag vilja simma lite också, men det blir så knaggligt att ta sig till en simhall just nu. Det får vänta. Undra förresten hur det skulle se ut om jag skulle simma nu då vänster sida inte fungerar som den ska. Finns det snedvridet grodsim som stil?
Jag vet inte vad det är som händer. Jag försöker vara normal och det går sådär. Idag kan jag säga - jag har gjort det igen! En sådan där grej som man bara gör om man har livet på en kant, precis som jag. Det tog mig väldigt många år i livet innan jag insåg att alla inte är som jag. Att det inte är normalt helt enkelt. Tydligen avviker jag från normerna. Om det skulle finnas en bipacksedel för att vara människa skulle jag tillhöra biverkningarna som är "förekommer hos färre än 1 av 10000 patienter", fast det skulle nog mer vara åt hållet "förekommer hos färre än 1 av 8 999 999 999" patienter". Jag har nu kommit fram till att jag är den felande länken.
Idag pratade jag med Mr Big, eller egentligen får jag inte kalla honom det förrän jag har tagit fram något att måtta med och konstaterat att jag tycker att "det" är big, men jag gör det ändå. Det var när jag satt på bussen på vägen hem. Han och jag tror jag pratar om allt. Nu brukar vi inte komma fram till så mycket mer än att vi bara kommer till att prata om sex, så även denna bussresa.
Vi pratar även lite facebook och helt plötsligt säger jag: Jag känner en som jobbar som hora. Hon råkade lägga ut en av sina annonsbilder som profilbild en gång på fb. Han hör ju naturligtvis inte, så jag måste skrika åt honom: HON JOBBAR SOM HORA! Shit, tänker jag genast och inser att jag sitter på en buss. Satan också. Det där tillhör en av de saker man enligt normen inte ska skrika ut på en buss. Tittar mig omkring, ingen reaktion hos övriga, andas ut. Samtalet fortlöper, han frågar hur jag vet det och beskriver lite kortfattat att jag även sett hennes annons. Han frågar var och jag svarar. Han hör inte, så jag får återigen skrika ut. Denna gång var hon lägger ut annonserna plus hennes namn faktiskt. Åhh, jag sitter ju på bussfan fortfarande. Hur dum är jag egentligen?
Samtalet fortsätter och Mr Big är intresserad av att veta mer. Det här är ju sådant man normalt sett inte talar om med andra. Det är ju hysch hysch. Han frågar om hon är billig. Här kan man ju ställa sig frågan - vad trodde han - hon jobbar ju som hora, men jag svarar. Det stod 800:- för en avsugning i annonsen, det är väl billigt. Återigen - han hör inte varpå jag än en gång skriker ut i bussen: HON TAR 800:- FÖR EN AVSUGNING! Sedan kliver jag av bussen.
Äntligen helg säger bara jag. Den här veckan har ju varit helskum alltså. Omröstningen pågår ju fortfarande och just nu ser det ut som att ja-sidan vinner. Då ska jag bara kontakta den andra parten och höra om hon faktiskt är med på det eller om det bara var något hon skrev. Innerst inne vet jag att jag borde hålla mig borta helt från båda de två, men jag tycker ju att det här är lite roligt. Jag beslutade igår att omröstningen skulle avslutas ikväll och så kommer det att bli.
Nu har ju några röstat iaf. Det kanske är så att bara en bråkdel vågar rösta. Någon klagade på alternativen också, men det förstår jag inte. Det finns ju bara ja eller nej att välja på.
Människan är uppenbarligen intresserad av sådana här sliskiga historier, för min besökarstatistik har gått upp rejält. Det är tur att historierna letar upp mig, för inte har jag tid att leta upp dem. Jag är lite som en svamp för sjuka grejer. Sedan till skillnad från alla er andra så delar ju jag med mig av sjukligheterna.
Nej, nu måste jag åka och jobba. Jag ser det som en första seger att ha orkat jobba heltid en hel vecka! Hur trött jag nu än kommer att vara i helgen så har jag vunnit det här.
Jag skulle ju skriva ett inlägg om mig själv igår, men jag kom hem så sent. Sedan lade jag ju ut det andra inlägget också. Det kanske inte var en bra idé. En sida av mig säger mig att jag borde hålla mig så långt bort som möjligt från båda två. Samtidigt tycker jag verkligen att det är underhållande.
Äh, vi får väl se. Jag körde ju på "fråga publiken". Å andra sidan vet jag inte om människan ens vill dela. Allt hon gjorde var att svara på min kommentar. Detär iaf två till som röstat och några som skulle fundera och återkomma. Igår var jag nästan lite sugen på att rida. Jag hann åtminstone borsta och frisera Ante lite. Hatar hästar som ser skabbiga ut. Eller det där med borstningen får jag ta tillbaka. Jag han spraya pälsglans och skulle börja när jag fick ett telefonsamtal att jag fick skjuts och vi skulle åka och äta. Borstningen uteblev alltså.
Åter till inlägget jag skulle skriva om mig själv. Nu kanske det aldrig blir av. Jag har lust att skriva det, men det är svårare att skriva på beställning än att bara skriva rätt upp och ner just här och nu. Det kanske blir på rasten, men det är svårt att skriva bra inlägg på mobilen för det är jobbigt att korrekturläsa.
Fick en förklaring till varför det inte röstats i omröstningen. Tydligen gick det inte med iPhone. Det var första gången jag la in en omröstning så jag får väl se över det hela.
Jag kan iaf bara meddela att jag fått skavsår på ALLA tår utom stortån. Antagligen har jag fått någon form av elefantskinn där sedan i vintras då jag hade skavsår i typ en och en halv månad på den. Jag kan meddela att skavsår på alla tår gör j-vligt ont! Jobbigt när mitt arbete består i att gå ca 2 mil per dag. Suck och stön. Känns som att även det här kan bli en följetong.
Så många som gick in och läste och bara två som röstade. Jag är faktiskt lite besviken. Vad är då meningen med en omröstning? Nä, ut med hunden och sedan in och kolla om det är någon som röstat senare då.
Lite stör jag mig också på att jag inte kan se vem som röstat. Det var det här med paranoian.
Efter att ha blivit stalkad i typ tre månader nu har jag spårat ur totalt. Någonstans på vägen körde jag lite fel kan man säga. Jag vet, jag är inte normal. När jag tänker på vad jag ska skriva nedan för mig själv känner jag att jag är en enda stor psykos, men det är klart. Det är ju vad "vi" kallat min stalker för hela tiden så det här kanske helt enkelt passar ihop.
Idag skrev jag ett inlägg om att jag skulle skriva en bok om hela den här historien. Då kommenterade stalkern, psykosen, ja, vad ni nu vill kalla personen. Jag antar bara att personen inte tar illa upp för då är det här kört redan från början. Eller så får den väl be mig att vara lite snällare!?
Iaf skrev jag lite skämtsamt tillbaka att vi kanske ska dela på en blogg. Ja, jag vet. Ni vet hela historien, jag vet hela historien och hon vet hela historien. Det sjuka är - jag kan inte tycka illa om människan. Jag har aldrig ens träffat personen(och enligt mina principer ska jag ju då inte ha någon åsikt). Så vad säger ni nu då gott folk. Ska jag dela en blogg med denna människa? Va?
Jag tror faktiskt, helt seriöst att det skulle kunna gå bra. Det spelar ju i princip ingen roll vad vi skriver. Alltihop är ju helt galet sjukt bara som det är. Jag känner mig faktiskt lite på.
Just nu så skiter jag i den här Mr X. Han är ju uppenbarligen en psykos han också. Just här och nu handlar det ju inte om honom över huvudtaget så det har inget med honom att göra från min sida sett. Jag behöver ju underhållning i mitt liv och jag ser ju inte på tv och dela blogg kanske är något för mig. Jag lägger ju inte ner den här. Det kommer jag nog aldrig att kunna göra.
Så, rösta på, för ni bestämmer fortsättningen! (Jag har öppnat så om ni vill kommentera är det bara att kommentera på)
Sitter här och väntar på att ett möte ska börja och tänkte att jag skulle skriva lite. Jag har faktiskt aldrig haft någon längtan efter att blogga för bloggandets skull. Jag tycker heller inte om att läsa andras. Det intresserar inte mig. Jag förstår inte varför ni vill läsa min heller. Ibland undrar jag till och med varför jag själv skriver, men som jag sa igår kan jag inte tänka mig att sluta nu. Det har blivit som ett gift. Ju mer jag skriver desto mer vill jag berätta mer om mig själv och undrar hur långt jag egentligen vågar gå. Hur mycket vågar jag berätta? Igår kväll kom jag på att jag fick lust att skriva om något som jag sällan pratar om med andra. Uppenbarligen får vi gåvor i livet och jag ska berätta om en av mina. Jag vet inte om det är så smart egentligen för det kan få mig att framstå som konstig, men det är jag ju redan så vad blir skillnaden? Andra säger att man inte ska berätta sådana här saker, men det skiter jag i nu. Jag tänker berätta och tyck vad fan ni vill säger bara jag.
Alltså jag har kommit på att hela den här störda historien skulle passa bra i Harlequinbok. Jag kanske borde ta och skriva den. Det är nästan så att jag kan garantera att alla jag nu berättat det här sjuka för kommer garanterat att läsa boken. Ärligt talat är jag fortfarande förstummad över det hela. Jag ska skriva ett inlägg till om det här. Om jag lägger ut det nu eller lägger det i utkast och lägger ut senare har jag inte bestämt mig för ännu.
Om ett halvår skrattar jag nog åt det här med min "stalker". I min självbiografi kommer det nog till och med att få ett eget kapitel. Just nu måste jag nog tänka på det här en vecka och sedan är jag färdig, men en vecka brukar det ta för mig att tänka. Tyvärr så lär nog mina inlägg handla om det här under den tiden också. Jag förstår att ni vill läsa om mer intressanta saker, men sorry, ni får helt enkelt stå ut, eller inte läsa. Jag måste ju bara analysera sönder det här också. Det är så jag fungerar. Sedan är jag färdig.
Just nu sitter jag och funderar över det helt sjuka i det hela och de enda som inte tycker det är de två huvudpersonerna i storyn. Jag skrattar faktiskt redan nu. Thank god liksom att jag sa något. Jag måste se till att bli en bättre personkännare och hålla mig undan från alla knäppskallar. Jag vet, de är svårt när det gäller män, för då finns det ju bara en promille kvar, fast det borde ju gå och urskilja dem också.
Nej, det var allt för just nu. Idag tror jag att jag måste skriva ett inlägg på våran första rast som hon som är chef kallar för kafferast, vi fika- eller halvtiorasten. Om sanningen ska fram äter vi faktiskt mat. Vi är uppenbarligen hungriga människor. Ofta är det någon som äter en Billys panpizza då faktiskt. Vi är inte nyttiga och skulle Anna Skipper komma skulle hon seriöst dö på kuppen. Jag blir lite ledsen varje gång för jag glömmer alltid att ta med mig kakor, och det är för att jag glömt att köpa. =)
Det sjukaste av alltihop är nog att jag nu inte ens vill att stalkern slutar läsa. Haha, jag kanske är den sjukaste av alla ändå, men JAG är åtminstone ärlig.
Jag skulle lägga mig, men insåg precis en sak. Jag har inte rätt att döma någon annan. Hade någon bara sagt till mig vad 'som pågick' hade jag tyckt att det var ok. Jag accepterar alla för vad de är och hur de väljer att leva sina liv. Tacksam är jag, om ni kan acceptera mitt, men det är inget jag någonsin kräver. Jag accepterar fortfarande er. Nu är jag nöjd, för jag tror att det här är min slutgiltiga åsikt. Imorgon ska jag berätta en rolig sak som inte många av er tror på. Jag skiter i vad ni tror. Jag tror egentligen inte på det, men det funkar. Jag vet inte hur. Det bara gör det. Det är en rolig personlig sak alltså. Sov gott kära vänner och läsare!
Jag måste återgå till mina principer igen. Det var inte bra att släppa på dem. Jag har varit slarvig och blivit slapp med att följa dem vartefter tiden har gått. Nu är det bara ett som gäller och de här ska jag börja med omgående.
*Lita inte på någon - ingen vill någon annan väl annat än när den behöver något av dig. *Var paranoid och tro inte gott om någon - människan är inte god av naturen. *Var alltid misstänksam och se till att kontrollera att allt blir rätt gjort själv. *Tro inte att någon annan gör något åt dig. *Sätt dig aldrig så att du blir satt i tacksamhetsskuld. Den går inte att betala tillbaka. Betala med pengar eller gör vad det nu är själv.
Jag tror att det bara var dem, men ni fattar vad jag är ute efter. Ni kanske tycker det är löjligt och det är det nog också, men det här har jag kommit fram till alldeles själv. Det är alltså vad min erfarenhet av andra säger.
..ska jag titta på en eventuell plats att ställa Hoppan på. Förresten kanske jag inte vill kalla henne Hoppan sen. Hon kanske också måste heta något med Bitch, som sin mamma alltså. Jag vill ju gärna tro att namnet har lite med personligheten att göra och Hoppan kändes ok. Hennes riktiga namn har jag ju beskrivit för er förut.
På tal om förra inlägget, ni vet det där med lögner och så, tänker jag inte berätta var det är jag ska åka och kolla. Det kan jag berätta i efterhand. Iofs tror jag att just i det här fallet skulle det nog kvitta. Det var det där med att skapa sig en egen uppfattning....
Jag tänkte lägga till lite mer här nu, men det får bli i nästa inlägg. Går inte att samköra de två grejerna.
Ni som följt bloggen senaste tiden, vilket är betydligt fler än vanligt, har kunnat läsa samma historia från två personer. Den ena i gästblogginlägget - Gästbloggare - Stalkers och den andra i mitt inlägg - Straight from the heart. I gästblogginlägget är det bara delen om hur personen började läsa bloggen och varför den fortsatte som är delen i historien. Det andra är som en form av presentation av personen i fråga.
Egentligen vet jag inte hur lite eller mycket det här har med de här historierna att göra, men jag har en poäng.
Varje dag läser vi tidningar, vi ser på TV, vi läser bloggar och en massa annat om andra människor runt omkring oss. Vi läser artiklar om människor som misslyckats och vi skrattar åt dem. Vi ser på TV-program som förnedrar andra och vi skrattar åt dem. Vi skrattar kanske inte åt alla, men någon form av känsla av att de "suger" och någonstans tror jag att det är känslan av att vara bättre än någon annan vi är ute efter. Jag har faktiskt svårt att komma ihåg vad det var jag kände vid de här tillfällena för det var så länge sedan jag gjorde det.
En dag hände det nämligen att jag var den som stod på andra sidan. Jag var den som blev produkten. Jag har den hårda vägen fått lära mig att en enskild människa är bara en produkt i denna penningstinna värld. Jag blev hånad och förnedrad. Lögner präglade alltihop och det tragiska - (nästan) alla andra trodde på det. Jag stod kvar ensam och utblottad på andra sidan. Naken inför omvärlden och helt i händerna på vad som visade sig vara Djävulen.
När Djävulen fått vad den ville ha gick den och lämnade mig kvar. Fylld av rädsla, skam och den stora rädslan av vad alla andra nu skulle tycka. Först var jag rädd, även för Djävulen, men sedan blev jag förbannad. Djävulen gjorde samma sak mot andra. ENSAM hittade jag övriga och trots hot om vite på varje punkt jag berättade om vad Djävulen ljugit om och gjort ställde jag mig emot och berättade sanningen. Jag hade inte längre något att förlora. Allt var redan borta. Tyvärr trodde nu de flesta på vad Djävulen hade sagt. Det enda jag lyckades gör var att låta Djävulen skada andra i framtiden.
Det enda jag vill säga med det här är. Ibland glömmer vi att det finns någon på andra sidan. Det finns någon bakom artikeln när du sitter och känner hånfulla känslor inför vad du läser. Det finns någon bakom tv-rutan när du sitter där och skrattar. Det finns någon även bakom denna blogg - och det är jag. Allt jag vill ha är den respekt jag anser att jag förtjänar som individ och inget annat. Jag vill inte bli förd bakom ljuset på något sätt. Jag är ingen krånglig människa och jag om någon kan förstå mer om varför saker kan se konstiga ut fast de inte är det. Jag bildar mig alltid en egen uppfattning innan jag skapar en åsikt och jag ger ALLA en ärlig chans att visa vem dem är oavsett vad som sägs innan.
Jag vet för av alla de lögner som spritts om mig vet jag att ingenting stämmer och jag vet att jag kan kliva upp varje morgon och tycka om den jag ser i spegeln.
På vägen hem idag kom jag på vad kvällens inlägg ska handla om. Jag har funderat lite under dagen på varför jag egentligen blev besviken i allt det här och jag ska berätta varför. Det handlar om en sak som hände för länge sedan nu. Det händer fortfarande andra idag, men, tyvärr ska jag väl säga, har det åtminstone blivit bättre för många andra. Jag fick betala ett dyrt pris för det bland annat genom ett antal hotbrev. Det gör inget. Jag har aldrig varit rädd. Den som har förlorat allt inklusive allt mänskligt värde en gång, vet att man kliver upp och går igen.
Det jag skrev igår var i kanten och nallade på det, men absolut inte på samma sätt. Jag hoppas ni förstår när jag skriver. Inlägget kommer först och främst ändå att handla om allt det andra som hände förut.
Jag funderade för ett tag sedan på om jag inte skulle lägga ner bloggen, men jag har kommit fram till att jag inte kan det. Jag tycker om att skriva och just skrivandet är en av de saker jag faktiskt längtar till. Många har sagt att jag borde skriva en bok eller krönikor och det kanske är sant. Bloggen kommer att finnas kvar om mather what. Jag kan inte sluta skriva, även om jag bara hade en enda läsare och det var någons ex, skulle jag fortsätta. Jag skriver ändå för min egen skull och jag vet att det jag skriver är bra.
Usch, egentligen tycker jag att jag skrev för mycket igår. Jag kanske inte skulle ha skrivit något alls, men nu har jag gjort det. Jag tycker inte om att bjuder ut mig så mycket. Det som är bra med att skriva för mig är att så fort det är printat är det klart. Finito liksom!
Man ska aldrig ge mer än man är beredd att förlora då blir man aldrig sårad. Nu tycker nog jag att jag gav lite för mycket i texten, men det är ju inget jag kan bli sårad av heller. Jag berättade ju bara min historia. Fast jag lät nog helt jävla störd jag också. Jaja, det var ju ingen nyhet.
Den här veckan lär ni inte få så roliga inlägg att läsa för jag tror inte att jag kommer att orka skriva några. Om jag ska vara helt ärlig känner jag mig inte alls kry. Varje vaken sekund har jag ont i kroppen. Från det att jag vaknar till det att jag lägger mig. Det känns inte alls bra. Jag började inse det i måndags och igår när jag la mig började jag nästan gråta. Jag vill inte erkänna mig som en krympling. Jag vill inte vara sjuk. Sjukdom ser jag som det enda man inte kan påverka själv och därför började jag gråta. Alltså jag pallar inte. Idag går ansökningstiden ut för mina kurser och jag vet inte ens om jag kommer att kunna läsa något nu. Jag pallar verkligen inte.
Igår pratade jag med en människa som varit med om liknande. Hon sa att det är bara att kämpa på. Hon hade varit sängliggande i sex veckor och sa att musklerna var nere på noll efter tolv dagar. Jag låg i sex dagar. Sedan när jag kom hem kunde jag ändå knappt röra mig så jag vet inte. Det kanske bara är det och inget annat.
Sedan ska jag avsluta med en annan sak. En klok vän sa till mig en gång: Det är ingen som tackar dig för att du är snäll i slutändan ändå och det är fan jävligt sant. Tänk efter själv! Själv slet jag som ett djur här i sommar och fick jag ett tack. Nej, nej, tacksam över vad jag "slapp" göra skulle jag vara och se var står jag idag? Jag hoppas att jag kan fortsätta jobba på som vanligt nu. Det är ändå ingen som kommer att tacka mig i slutändan.
Jag har hört, och förstått, att jag är en sådan människa som aldrig går obemärkt förbi. Folk kommer ihåg mig oavsett vad jag gör eller inte gör. Det verkar helt enkelt bara vara så. Det är sådan jag är. Dessvärre är det svårt att göra märken i mig. Jag imponeras inte av mycket och jag vet att ingen någonsin är outbytlig. Inte ens jag. Ibland däremot, dyker det upp någon som lyckas göra ett märke även i mig.
Ni som har följt bloggen har också läst om lappen jag satte upp på en garagedörr och när jag, och den vi nu kan kalla Mr X, var ut på date. Efter det här talade Mr X om för mig att han tyckte det räckte med en helg och att han inte ville mer. Lite senare kom det sig ändå så att vi var ut igen och det var en grej han gjorde som jag tyckte var så konstig. Det känns fel att gå in på detaljer, men någonstans insåg jag att det inte var jag som person som var problemet utan något annat.
Sedan blev jag sjuk och låg inne på sjukhus, den historien känner ni också till. När jag var inne på sjukhuset såg jag att jag började få besökare från Kalmar läns landsting. Just då trodde jag att det berodde på att jag skrev om sjukhusvistelsen på bloggen och att de såg det på sitt intranät. Företag och myndigheter har så att det kommer upp om man bloggar om dem.
Jag och Mr X var ut igen när jag kommit hem och blivit lite bättre. Jag brukar inte skriva om det här på bloggen för jag tycker inte om att skriva om andra. Iaf var vi ut och sedan hände inget mer. Samtidigt blir jag mer och mer konfunderad över dessa besök från en ort där jag inte känner någon. Jag skriver inlägg riktade till den här personen - som jag då har räknat ut skulle kunna vara hans ex. Först trodde jag naturligtvis att jag var paranoid. Seriöst liksom - hans ex!
Besöken från denna fortsätter och jag blir naturligtvis lite fascinerad samtidigt som jag tycker det är helt sjukt. Jag hör av mig till honom, men han vill inte vara annat än bara vänner. Fine liksom! Besöken på bloggen fortsätter - och de är många. Till slut skriver jag ett inlägg att det inte är något mellan mig och honom i hopp om att besöken ska upphöra. Det gör dem inte.
Till slut, efter ett tredje inlägg om att jag blir stalkad kommenterar människan ett inlägg - och det är hon! What? Eller ska jag säga hjälp? Jag fattar ingenting, förutom att jag inte är galet paranoid. Nästa gång jag träffar honom går jag fram och frågar varför hans ex har besökt min blogg 120 ggr och som mest upp till 6 ggr på en dag. I förhållande till när hon började gå in är det mycket jämfört med mina övriga besökare. Han skrattade och sa att han skulle fråga varför. Inget mer med det.
Nu till denna Mr X. Det är sällan jag faller för någon, men nu gjorde jag det. Han har varit rak hela tiden och aldrig försökt föra mig bakom ljuset med vad han velat och jag har godkänt det. Spelat med i spelreglerna. Jag har inte varit kär i honom, men jag har heller aldrig känt så här för någon annan. Varje dag när jag kommer till stallet och han inte är där blir någon del av mig besviken, trots att jag vet att det inte är något mellan oss. Varje gång jag har träffat honom lider en del av mig när vi säger hejdå. Och då menar jag verkligen lider. Det gör ont, fruktansvärt ont. Sista gången vi träffades klarade jag knappt av att titta på honom. Jag vet inte vad som har fått mig sådan, men han har verkligen lyckats göra ett märke. Det som är nästintill omöjligt!
När han sa att han ville att vi skulle vara vänner blev jag såklart besviken, men jag tror på den fria viljan hos en människa och är det så han vill ha det, så är det så. Däremot vet jag inte vad jag ska tro om att han ger sitt ex min bloggadress efter första gången vi träffats. Jag tror seriöst att jag anser att det är helt jävla stört, psykotiskt och ett sjukt beteende. Sedan sitter hon och nitiskt följer bloggen. Alltså jag orkar inte ens tänka längre. Ni fattar ju själva. Nu skrev hon anledningen till att hon läser i sitt blogginlägg, men jag vet inte. Jag tror ingenting längre.
Idag när jag kom till stallet var första gången som jag hoppades att han inte skulle vara där. Faktiskt! Nu när jag skrivit den här texten inser jag ändå att jag skulle vilja ha någon form av förklaring. Alltihop känns så galet sjukt ur mitt perspektiv.
Jag har levt tillräckligt länge för att veta att det bara är att gå vidare. Det enklaste för mig är att aldrig se honom igen, fast det vill jag ju inte heller. Jag tror inte på det där med vänner för min erfarenhet säger mig att det är något man säger för att slippa en annan människa, men faktum är att jag nog faktiskt vill ha honom som vän. Jag tycker om att prata med honom för vi har pratat om saker som jag inte pratar med andra om. Väldigt ofta har han slagit huvudet på spiken och typ, ja, jag vet inte, men sett rakt igenom min så annars vattentäta fasad. Det gör mig rädd att någon skulle kunna bräcka muren, men jag tror att vi behöver sådana också.
Hur jag än försöker fixa till texten i det här inlägget kommer jag aldrig att bli nöjd. Jag kan inte riktigt med ord beskriva vissa saker. En del känslor går det helt enkelt inte att finna ord för och det kanske är så att de bara ska vara känslor, och aldrig bli till ord.
Nu ska jag alltså skriva det här inlägget. Jag brukar inte skriva den här typen av inlägg för den innefattar andra människor, men just nu känner jag att jag måste det. Jag vet inte om det tar en kvart eller hela kvällen att skriva, men ett inlägg kommer så håll till godo.
Idag fick jag mail från ett av de här ställena jag berättar om ibland. Jag började nästan gråta av lycka. Sedan kom tankarna in på - vad ska jag göra om alla mina stora problem försvinner? Jag är lycklig. Innerst inne alltså. Jag vet inte var jag hittat den lyckan. Den är få förunnad att hitta i livet tror jag. Lyckan inom en alltså. Små problem gör kanske att den börjar tyna? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag till varje pris inte vill tappa den. Tänk om det är sant det som står i mailet. Om och när det sker vet jag inte hur jag kommer att reagera. Det tar nog några dagar att komma ur chocken.
Idag har jag funderat en del över inlägget jag tänker skriva ikväll. Jag är rätt säker på hur det kommer att se ut, för det kommer att komma direkt ur hjärtat. Det är definitivt inte den typen av inlägg som jag brukar skriva, men jag känner att jag behöver skriva det nu - bara för min egen skull!
Jag måste först bara göra ett förtydligande gällande igår, med att försvinna menade jag naturligtvis att jag bara försvinner någon annanstans. Jag går upp i rök liksom, försvinner ut ur ens liv. Några som läser här vet vad jag menar och det är lite svårt att förklara på annat sätt. Jag menar inte att jag skulle ta livet av mig eller något, jag bara försvinner helt enkelt.
Nu när jag vaknade på morgonen kände jag att jag bara måste skriva ett inlägg. Det kommer att vara ärligt och rakt från min sida sett och även innehålla denna Mr X. När jag skrivit det inlägget kommer ni att förstå hur jag sett på saken. Från min sida har det hela sett helt sjukt ut. Jag har inte tid nu utan kommer att skriva det när jag kommer hem ikväll. Jag vet faktiskt inte hur det ser ut just här och nu, men jag tror att det kommer att klarna även för mig när jag skriver inlägget
Igår somnade jag kl 19 när jag bara skulle vila lite och sedan gå på affären - det blev ingen affär. Jag vaknade nämligen till kl 23 och somnade om igen. Det här är inte bra och jag börjar inse det själv. Det har varit en sjukt jobbig sommar och någonstans skulle jag sagt nej tydligare så jag hade fått en ärligare chans till återhämtning. För som jag sagt förut och säger igen: Det är ingen som tackar dig i slutändan. Dessutom verkar det vara så att man ska utnyttja andra till max och slita ut dem innan det.
Jag ska berätta en sak för er. Ibland undrar jag var jag får mina sjuka idéer ifrån. Grejen är den att jag tror att alla har sådana här idéer. Det är bara det att ni inte vågar skriva och dela med er av dem.
Sedan ibland, då inser jag att ni inte alls har sådana här idéer i era hjärnor utan att det är jag som är ett freak. Det är ok. Jag insåg redan i tidig ålder att jag var unik. Inte som alla andra. Jag var inte tvungen att leka med andra barn. Jag kunde sitta själv hemma och leka med mina leksaker.
Det fanns en stor skillnad mellan mig och de flesta andra - jag lekte tyst. Ibland knackade min mamma på dörren och frågade vad jag gjorde. Då tittade jag bara på henne med mina bruna små hundögon och svarade - leker. Ni förstår i min värld, pratade leksakerna i min hjärna. Jag behövde aldrig låta gubbarna prata högt. Konversationen pågick förfullt i min hjärna. Jag förstår att ni förstår nu hur det här hänger ihop. Med mig alltså.
Innan jag avslutar vill jag bara tala om för er att jag hör inga leksaksgubbar prata i min hjärna längre, inga hästar som gnäggar där inne och inga hundar som voffar. Det är helt lugnt. Det enda som är kvar idag är Djävulen och Ängeln. Ni vet, mina schizofrena sidor. Tack och lov är de bara två. Det hade blivit jobbigt om jag hade varit tvungen att lyssna på den uppsjö av gubbar jag hade när jag var liten.
Satt precis och fnulade på ett inlägg, men jag kom inte riktigt på hur jag vill ha det. Det har med gårdagens gästblogginlägg att göra, typ. Antagligen lär jag aldrig skriva just det inlägget, om jag nu mot all förmodan inte får till det bra, vilket jag betvivlar. Det måste kännas rätt när jag skriver det också.
Jag hade som redan bestämt mig innan om en sak i "fallet" och nu när jag sovit lite på saken är det så det ser ut fortsättningsvis också. Känns bra, men jag vet inte om jag kan hålla det gentemot mig själv. Man kan inte både ha kakan och äta den. Det säger ju sig självt att den tar slut då.
Har ni tänkt på en sak förresten, ibland när man pratar med människor är det som att de ställer en fråga indirekt när de pratar med en fast de bara säger saken, utan att ställa frågan alltså. Det finns en person som jag pratade med för någon dag sedan där jag alltid får den uppfattningen, men jag är ju trög, och om man inte ställer frågan till mig kan jag naturligtvis inte att svara på den.
Jag bjuder heller inte in mig själv för jag utgår alltid ifrån att jag inte är "bjuden". Sista gången det hände var det ungefär som att personen mitt i "frågan" sa att "det finns en plats för dig också". Jag vet inte. Jag kanske inbillar mig.
Återigen till kakan som snart är uppäten. Jag tror att vi är inne på smulorna nu och snart är även dem slut och då är det som kört. När kakan jag är slut. Då försvinner jag - för alltid. De som känner mig vet att det stämmer. Jag försvinner. Jag är dessutom duktig på det - att försvinna alltså. Men, säger jag bara, smulorna är kvar, jag är kvar och då finns det faktiskt hopp och tro kvar.
Idag har jag konstaterat ett antal saker. Det första var att det regnar. Sedan undrar jag om jag inte ska gå och be om högrisktillägg alternativt pansarutrustning. Mycket ofta nu som två hovar pendlar framför näsan på mig. Nej, nu måste jag fundera vidare på mina två hästar som nog vill gå in i det regniga vädret och torka lite.
Gästbloggsinlägget blev väldigt populärt och det var många som läste. Jag fick en bild också, men eftersom den här datorn har damp fick jag inte upp den. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för jag är galet trött. Kunde liksom inte somna, fast det kändes som att jag sov fast jag var vaken, eller något i den stilen.
Texten i blogginlägget tyckte jag var fin. Jag kände mig seriöst förföljd faktiskt, men efter att ha fått den texten är det ok. Den känslan som försvann.. Jag har andra som är inne minsta lika mycket och jag har på senaste tiden fått ett antal stalkers. Grejen är den att det är ok. De är ju mina vänner från stallet, mina grannar, släktingar eller har på annat sätt anknytning till mig.
Nu ska jag alldeles strax åka iväg till jobbet. Den här veckan är tack och lov normal. Allt är tillbaka i sin normala ordning. Om jag ska vara ärlig känns inte kroppen helt ok, men jag orkar inte bry mig. Dör jag så dör jag liksom. Varje morgon när jag vaknar nu har jag ont i kroppen och det är lite bättre måndag morgon, men jag vägrar vara en krympling och tror att om jag inte känner efter kommer det att gå över av sig själv.
Förutom att jag har svart bälte i verbal judo, är proffstyckare, kofreak, ponnynörd, psykiatrisjuksköterska och ensamstående tvåbarnsmorsa läser jag alldeles för många bloggar. På jobbet, som syrra på ett litet sjukhus i södra Sverige, ägnar jag stor del av tiden till telefonrådgivning. Eftersom jag är kvinna har jag en medfödd förmåga att göra flera saker samtidigt till exempel andas, prata, lyssna, dela medicin, skriva journal på den jag pratar med OCH skumma igenom 25 bloggar samtidigt. Detta har gjort att jag även fått titeln stalkers. Ofta hinner jag bara läsa första inlägget innan jag måste öppna en ny sida eller innan blir det krig utanför och jag måste springa och ta reda på vad det är och då stänger jag ner sidan.. Vilket medför flera inloggningar per dag…
När jag har varvat internet till det tar slut, lämnat över telefonen, matat alla patienter med ordinerad medicin och checkat ut från landstinget förflyttar jag min förslappade kropp till en skitig ladugård. Där drar på mig knähöga gummistövlar, fristadsbrallorna och mjölkar 200 kossor. Åtminstone har senaste två veckorna resulterat i jobb mellan 6.30-23.00.
Någonstans i tidsutrymmet därefter kollar jag till att min ponny lever. Min sagokaka strövar med cirka 60 stycken kor som är avsinade och väntar på nästa kalv. Ofta tänker jag att den personal som kollat till korna borde säga till mig om ponnyn ligger död, alltså hoppas jag över kiket väldigt ofta…
Kärlek är att vara så trött att man inte orkar andas, förmågan att lyfta armarna över huvudet är noll, man är så skitig att vem som helst skulle snorka på näsan. Då lommar jag in i mitt röda hus med vita knutar som ligger dolt ismåländska skogarna, skyddad från storstadsproblematik och all mänsklig civilisation.
Anledningen att jag hamnade på Kantens blogg var att en Mr X sa att han träffat en böna och att jag kunde titta på hennes blogg för att se vem det var. Mr X är min lycka, mitt syre, världens vackraste bästis och den snyggaste killen jag känner. Han kan hantera min rörelseproblematik, inspirerar mig till att göra bra saker av livet och står mig närmast. Han är min kissimissis helt enkelt. Det som inte är enkelt är att jag älskar friheten i obyggden, har stor kärlek till kossorna och kan aldrig kan tänka mig ett annat alternativ i livet. Emellanåt är det säkert dumt tänkt; ty störst av allt är kärleken; men vilken av dem?
Jag känner ingen avundsjuka till Kanten, eller vill kolla upp vem hon träffar. Det är inte därför jag läser bloggen. När man känner svartsjuka tror jag att man är ledsen över något man inte har. Jag tycker om hennes texter. Människor som delar med sig av sig själva får mycket tillbaka. Ett öppet hjärta är en öppen dörr. Dock; ty vem ser den öppna dörren i ett hus vid skogens slut?
Jag hade egentligen tänkt skriva ett inlägg nu om paranoia, bilder på facebook och feta rövar. Jo, en det finns en röd tråd mellan de tre sakerna. Det är bara det att ni inte ser sammanhanget på samma sätt som jag gör. Nu måste jag nog tvätta färdigt. Egentligen är maskinerna färdiga, men jag har inte orkat gå ner igen.
Jag blev galet trött nu och imorgon ska jag jobba. Funderar på att bara hämta de kläderna, tvätta jeansen imorgon och sedan lägga mig. Risken är ju annars att mina kläder blir inlåsta i tvättstugan när jag somnat. Den är ju inte heller upplåst när jag åker till jobbet och risken känns överhängande att någon stulit kläderna sedan.
Om man går ut i Väsby behöver man inte oroa sig för att sitta ensammen iaf. Jag träffade tre stycken som jag arbetat med. Ett gammalt ragg sedan typ 12 år tillbaka, ni vet, en av dem som var fem samtidigt. Om jag inte missminner mig var han en av dem som fick mindre tid, men det är ju förståeligt då han faktiskt såg ut som en dvärg.
Och jo, han försökte få ögonkontakt, men, jag undvek naturligtvis det. Jag kan ju inte ha någon som ser ut som en dvärg. Dessutom var han inte särskilt snygg nu. Han verkar ju träna för muskler hade han, men jag tycker heller inte om spännisar. Nej, han får nog ta och växa lite. Sedan måste han ta och skaffa sig fulare kompisar om han vill prata med mig för så vitt jag kunde urskilja var ju han den fulaste i gänget och det är definitivt inte min stil. Om jag åtminstone hade kunnat komma ihåg om det var Patrik eller Johan han hette, men nu är jag lite osäker på om han ens hette det.
Till dem som jag då arbetade med förut. Ja, först till hängpattsdamen, för det är så vi ska kalla henne nu. Seriöst! Hur fan kan man ha bröst i typ storlek kupa A och ändå få brösten att hänga vid armbågarna? Allvarligt! Det var det dem gjorde. Det såg på ren svenska förjävligt ut. Jag kanske skulle gått fram och sagt att hon borde reklamera sin BH då den inte verkar fylla någon funktion. Om jag inte missminner mig tror jag att hon är gift och om hennes man är otrogen kan jag faktiskt förstå honom. Han måste ju minst ha lampan släckt. Två bröst som hänger så långt ner och är så små måste ju se ut som kospenor. Fast det är klart, han kanske tänder på det. Medans hon var ute kanske han satt och värmde upp hemma till en bild på en kossa.
Sedan till nästa. Honom var det väldigt länge sedan jag jobbade med, men han kom fram och sa hej. Jag är ju inte den som hälsar på andra som jag känt tidigare. Han kom fram och frågade om jag kände igen honom, men det var efter att hans flickvän stirrat på mig väldigt länge. Typ i tio minuter eller något. Och det är då min pranoida sida slår in. Är hon ute efter en trekant eller? Ja, då kan jag ju svara er att då får nog båda två ta och piffa till sig lite. Hon var grönjävligt bitter och det kan ju bara bero på att han måste vara väldigt dålig i sängen, eller alternativt att han är PLÄP. Vissa av er vet inte vad PLÄP är, men då kan ni ju ta och ta reda på det. Vad ska jag med de två till då?
Roligt var det iaf att sjunga, för det gjorde jag. Fantasi, och tydligen var vi bra.
Jag pratade precis med min Syster Yster och det var mycket trevligt, men jag vet inte om det var så bra för er andra för jag fick lite idéer och funderingar nu. Hon sa att hon var Djävulen idag, eller på djävulshumör, eller vad hon nu kallade det för. Hon beställde iaf en film när jag sjunger karaoke ikväll, för sjunga ska jag, och självklart älskade syster ska du få det. Ska jag kryptera på något sätt för att undvika konspirationer? (Inbördes skämt)
Det här med djävulshumöret gjorde att jag fick tankar och idéer om saker. Elaka saker. Det kanske är bättre om jag skriver om det i min andra blogg. Eller kanske inte.
Sedan undrar jag ju också om stalkern är inne och gör research inför kommande gästblogginlägg. Hon kanske inte håller samma standard som jag på texterna. Jag kan förstå att man kan få ångest över det. Jag är ju en enastående skrivare. Egentligen kanske jag skulle ge henne min andra bloggadress för där är det riktigt bra texter. Eller jag vet inte. Jag väntar fortfarande på ett svar gällande gästbloggandet och tänkte kanske lägga ut en liten omröstning och en halv presentation av personen i fråga, men då måste jag ju först göra en Sherlock Holmes och googla, så jag har något att presentera alltså. Jag känner ju inte personen i fråga. Förresten vet jag inte om frågan har kommit fram till personen i fråga ännu. Jag är faktiskt tacksam över att jag får sådan underhållning i livet. Jag har ju faktiskt roligt!
Det är tur att jag har så lite att göra att jag har tid med sådana här viktiga saker i livet. Tänk om man hade U-landsproblem. Snacka om att livet skulle vara jobbigt!
Nu verkar det bli kara-åke ikväll. Synd för de andra för jag lär ju vilja sjunga. Man kan bara hoppas att det är PRO som är ute ikväll och att de kan stänga av sin hörapparat. Jag föredrar faktiskt att sjunga Singstar för då kan man skylla på att man ville vinna. Ni vet det är ju inte direkt så att man måste hålla tonen jättebra på läget easy i Singstar.
Nej, när det är the real shit har man inget att skylla på. Jag får väl köra på charm helt enkelt. Min engelska är tack och lov bättre än tågvärden i morse som sa "präss dä bättån to åpen dä dår". Han hade dessutom lite klätschig dialekt på det och jag höll seriöst på att garva ihjäl mig på tåget.
Igår hade jag ju inga problem med charmen då minst fem, jag räknade faktiskt inte, män vände sig om och omgående började ragga. Min tanke då, det är ju att jag lyckats med sminkningen. Tyvärr har jag konstaterat att ju mer horaktig man ser ut, desto fler som glor. Fast det är bra. Då kan man sålla rejält. Tyvärr hann jag ju inte ens gå fram till den jag spanade in då han hann försvinna. Jag kände faktiskt igen flera i det gänget han satt med, men de kom tydligen från Bro. Antagligen någon jag jobbat med då.
Jag tänkte lyckas med sminkningen ikväll med för jag tycker om när människor glor. Inte för att jag tycker att jag ser särskilt bra ut egentligen för det bryr jag mig inte så mycket om. Jag kör bara mitt race som jag har lust.
Det är ingen som kommenterar längre. Förra veckan hade jag ju flera som kommenterade inläggen.
Jag har precis klivit upp efter att ha sovit och det var galet skönt. Sjukt ont i kroppen har jag också numer, men jag inbillar mig att det är sen jag var sjuk. Om det är så det är kommer jag att bli bättre igen.
Igår var det riktigt trevligt. Idag är jag ju trött och orkar nog inte vara ute lika länge. Det blir nog bara en kortsväng idag, om jag ens åker iväg något. En ny arbetsvecka väntar ju och det känns att jag börjar bli gammal. =P
Egentligen kanske man skulle ha suttit i någons soffa bara. Det kanske hade varit mer lagom.
Ikväll vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Något lär det ju bli, men jag orkar inte fundera över det just nu. Jag vet inte vad som hänt med mig sista tiden.
Just för sekunden har jag migrän, vilket verkar vara min nya grej, men jag orkar inte göra så stor affär av det. Tur att jag får migräntabletterna på recept. Väldigt smidigt. Nu behöver jag inte mer än typ 20 st på ett år och migränanfallen känns inte som något större problem.
Jag tror att jag kör på "den som bokar mig först" ikväll. Det verkar som det rimliga, men nu ska jag sova en stund. Kom hem lite väl sent igår, eller natt kanske jag ska säga. Mitt "ragg" försvann ju medans jag kände mig tvungen att sitta och vara trevlig med ett nötarsel. Han var asdryg och skittråkig. Sedan började han prata om min pojkvän och jag är så trög så jag fattar ju inget. Ett nötarsel helt enkelt, och ni som inte vet vad det är kan jag tala om att det bara är kvinnor som kan se det och det sitter på män. Min pojkvän finns ju inte, om det inte är Mållgan då, men det verkar vara fler och fler som har honom som pojkvän. Han måste vara en populär man!
Idag var det en och provred Norton. Det kändes riktigt bra. Hon tar Norton för vad han är och lär så småningom även upptäcka att han har 101 nortiner i följe. Nortinerna dyker bara upp ibland.
Exempelvis var det de som kom på att han skulle galoppera ut ur sin box när jag satt och lindade benen medans han åt kraftfoder. Ni som känner Norton vet att om han kommer lös leker vi kom-och-ta-mig-om-du-kan-leken och till slut och med hjälp av en havrehink fick jag tag på honom. Utan havrehinken hade vi lekt än idag.
När jag väl ställt in honom tog jag nästa linda och medan jag vände ryggen till och tog upp den, ja, jag hade ju inte tänkt på att kanske stänga dörren igen, så han tog helt enkelt och tog ännu en galopptur. Den här gången tyckte han att gräset såg gott ut mellan trädgårdsmöblerna och att havrehinken inte var så god trots allt. Ja, ni som känner farbror kan nog tänka er hur det såg ut. Det tog längre tid än gång ett innan han var tillbaka i boxen.
Den här som provade idag tror jag kan uppskatta hans sinne för humor. Det är väl det man kan kalla det för och ha roligt med honom. Han förtjänar det eftersom han är en sådan fantastisk häst. Hon red honom också bra och han kunde arbeta på ett bra sätt.
Hon ska komma tillbaka i veckan och prova igen. Det blir nog bra.
Alltså jag undrar en sak från gårdagen. I "gänget" fanns en man och en kvinna som tidigare varit gifta. Det jag fascinerades över var hur hunsad mannen fortfarande var av sin kvinna. Det var så väldigt tydligt över hur han inte alls kunde göra vad han hade lust med utan han kollade hela tiden så att han fått ett godkännande. Sedan kom kvinnan på att hon skulle åka hem, jamen, då klev mannen bara upp och följde lydigt med som en väluppfostrad hund. Hade det inte varit lättare för dem att fortsätta vara gifta?
Jag började skriva ett annat inlägg här, men jag blev lite rädd att jag skulle skrämma iväg någon läsare då. Det jag egentligen vill säga här är att jag gjort en inbjudan till en av mina mest frekventa läsare att göra ett gästblogginlägg. Jag tror att det kan göra bloggen mer intressant att läsa om hur, när och varför den här personen läser min blogg.
Jag är ju hedrad liksom. Nu var jag tvungen att fråga en tredje part för att få fram förfrågan. Svaret kommer så småningom om personen ställer upp eller inte. Vi kan ju hoppas att den gör det.
Nu är jag färdig med dagens sysslor och ska åka iväg på nya äventyr. Han med bilen jag hoppas kunna åka med i veckan kan ju dyka upp. Han är så sjukt rolig. Jag önskar att jag vore lite som honom, fast ändå inte. Jag vet inte om jag skulle klara av att leva så. Jag hoppas att jag ska kunna åka med då. Problemet är väl ifall jag jobbar, men jag kanske kan snirkla till det så att jag hinner ändå.
En dusch nu för jag är äckligt skitig och sedan lite snygga kläder. Jag tror att det blir de nya Espritjeansen och något snyggt linne till det. Jacka vet jag ännu inte, det behövs idag för det regnar. Alla mina jackor som passar ikväll ligger nerpackade på annan ort.
Jag får bara inte glömma nu att ta ut pengar till högubben och att jag ska upp ganska tidigt imorgon.
Bilturen blir flyttad till nästa vecka istället. Tyvärr jobbar ju jag då så jag vet inte om jag kan följa med. Sabla regn! Jag tycker ju om att åka bil, speciellt fina bilar som går fort. Helst vill jag ju köra själv, men åka går ju bra det också om jag nu inte får köra.
Nu ska jag lägga mig för imorgon är det arbeit igen. Jag behövde verkligen en ledig dag nu. Sista veckorna har varit riktigt tunga. På lördag kommer det en och provrider Norton. Precis där den här meningen står har jag lust att skriva en sak, men jag ska låta bli. Det skulle kunna missuppfattas. Jag tänker skriva det, men i ett annat sammanhang senare.
Nu blir det alltså sängen. Idag satt jag och tittade på lite nya mobiler. Tyvärr stod det slut i lager på de jag ville ha. Prövar igen nästa vecka. De hade öppet till kl 20 där jag tänkte köpa den så jag hinner ju även om jag jobbar en dag.
Det regnar jättemycket idag. Inte hela tiden, men tillräckligt. Vem vill åka cab då? Nej, just det. Suger stenhårt. Jag som sett framemot det här i flera dagar nu. Tydligen ösregnar de emellanåt. Just här har det varit sol så jag fattade först ingenting, men nu har det börjat här också fast solen skiner samtidigt. Suck, alltså! Tråkigt. Nu måste jag ju göra något nyttigt istället.
Fick för mig att göra ett personlighetstörningstest idag och jo, jag verkar störd!
I tabellen är siffrorna till höger medevärdet och siffrorna till vänster mina. Det är ju bara att konstatera. Paranoid - ja, uppenbarligen kraftigt, men det har jag ju redan talat om för er. Sedan är jag tydligen också väldigt antisocial, men det betydde tydligen att jag inte inte vill träffa människor utan något annat. Jag är ju tydligen lika narcissistisk som jag är paranoid. I övrigt ser det väl rätt ok ut. Så störd verkar jag ju ändå inte vara. Jag är åtminstone inte 100% av något. Det är ju alltid något.
Som jag skrev innan upptäckte jag precis att jag blivit lurad på 25 000:-. Jag blev skaplitg irriterad. Nu är ju jag van vid det här att bli lurad och då var det ju betydligt mer än 25 000:-. Typ 10 gånger mer eller något i den stilen. Det var ju det jag berättade om för en månad sedan ungefär. Nu var det ju de 25 vi pratade om här.
Jag är som sagt lite less på att bli lurad nu. De här 25 var i samband med de övriga och den här fula fisken passade som väl på när jag låg och kravlade på botten, men man ska aldrig slå på någon som redan ligger. Vet ni varför? Ja, inte är det för att det är lättare. För i det avseendet är det mycket lättare att slå på den som ligger för sannolikheten att den skulle slå tillbaka just då är betydligt mindre än om man slår på någon som inte ligger. Nej, det är inte därför. Det är för att när den som ligger väl rest sig är den betydligt starkare än innan. Och när den slår tillbaka. Ja, då blir det jävligt hårt. Så även i detta fall.
Tyvärr visade det sig att den här personen ofta slår på andra och kör fulfisk spel. Därför kan det bli svårt att få tillbaka mina 25, men det betyder inte att jag inte tänker försöka. Som tur är var jag ju inte ensam om att bli lurad så jag skickade fram stora stygga farbrorn istället dvs företaget som levererar åt honom (som han korkat nog lurade) och som inte alls tyckte det här lät särskilt roligt. Tror ni att han är deras favoritkund nu??? Inte. Det gör faktiskt inte jag heller. För att det skulle bli ännu lite bättre gjorde jag en liten undersökning innan. Jag tror ju att den som har mest kunskap vinner. Undersökningen fick även fram att han bla till mig(jävligt klantigt av mig) sålt varor utan att ha en F-skattsedel och sedan anlitat det andra företag som finansiär.
Vad tycker ni? Personligen hoppas jag på att få tillbaka mina 25, men de trodde det kunde vara svårt eftersom han gjort två konkurser tydligen. Suck! Lärde han sig inget första gången? Vi kan ju alltid hoppas. Om inte annat kan ha ju ha svårt att få en finansiär för sina fortsatta affärer.
....för idag insåg jag nämligen en sak. För tre år sedan hände en sak som de flesta av er redan vet. Idag insåg jag dessutom att jag blivit blåst på 25 000:- ytterliggare. Det kändes inte särskilt kul.
Just i fallet med de här 25 000:- finns det en bra sak och det är att en part till blev lite blåst. Dessutom har den som blåste "oss" inte rent mjöl i påsen och är beroende av den andra parten. Det här kan ju bli riktigt bra! Sitter just nu och försöker få tag på rätt person som kan åtgärda detta. Det som är bra med pengar är att alla vill ha och det blir bra drivkraft av det.
Jag råkade nämna att den här andra personen körde utan F-skattsedel under tiden det här skedde. Ful får man vara men inte dum! och Alla sätt är bra utom de dåliga!.
En bit på vägen tycker jag ändå att jag har kommit nu. Jag har åtminstone slutat hålla gratislektioner för folk som frågar. Istället brukar jag bara titta på när de gör en miljon fel hela tiden.
Betten rycker i munnen, av misstag alltså, för att ryttaren har noll kolla på handen. De får plats med halva världen mellan händerna för att de håller så brett isär. Sitsen är katastrofal, de kan inte sitta ner utan skumpar runt runt i trav och då är det ganska meningslöst. Sedan drar de lite i tygeln för att hästen ska böja på nacken. Vissa håller den bakom lodplan för det tycker ser fint ut i andras ögon, andra tror att de är Guds gåva till hästen och låter den gå bättre form, men har fortfarande ingen sits. Skänkeln fladdrar runt, hackar in lite nu och då mot hästens sida, så den omöjligt kan veta om det var en hjälp eller vanligt fladder. Sedan undrar ryttaren varför den är halvt skänkeldöd. Jag förstår inte riktigt. Har ni ingen självinsikt? Nu finns det ju vissa som inser det här och har lite ödmjukhet. Sedan finns det en grupp som inte fattar något och anser att de rider asbra. Värst tycker jag nästan är gruppen som anser sig rida akademiskt, men som inte har fattat halvsju. De klankar dessutom konstant ner på de som rider på annat sätt, men jag har sett riktiga katastroffall inom just den gruppen. I vissa fall har det dessutom varit nästintill djurplågeri när de red. Varför? Jo, ryttare som knappt kan skritta sin häst har satt på ett exremskarpt bett och hästen går i katastrofal form. Jag vet inte vem dem tränade för, men jag vet att det var samma tränare.
Var någonstans gick det fel? Oavsett ridning eller ridstil är vi i princip ute efter samma sak lösgjordhet, bärighet bla bla bla. Ja, ni vet. Varför kan ni inte bara lära er att sitta ordentligt i sadeln. Alla som rider vet att sitsen är A och O. Den är grunden till alla ridning. Jag är inget jävla proffs jag heller. Jag har ingen perfekt sits. Jag rider inte perfekt. Jag har slutat med att försöka ha någon "stil". Jag vill bara ha roligt. Rida mina hästar på det sättet jag tycker är roligt.
Jag fattar inte att ni bara inte inser att om tränar eran sits slipper ni sitta som krattor med händerna, skumpa runt som en rutten varm på potatis på en smörklick i sadeln och skänklarna slipper se ut som elvispar i sidorna. Om inte annat bara för att visa hästen lite ödmjukhet.
Jag har nu varit och införskaffat föda. Helt plötsligt inne på affären var jag inte sugen på glass. Vad har hänt? Det här är ju total katastrof. Inte sugen på glass liksom. Ja, jag var helt enkelt tvungen att kontra kroppen med att köpa en påse godis, kex och ost. Hoppas att det kan kompensera för intagsbortfallet. Det här var ju inte alls bra.
Har kroppen blivit förgiftad av den nyttiga maten idag? Just nu känns det som det mest troliga. Imorgom måste jag äta kebab och pommes frites igen. Jag har ju kommit helt ur balans nu. Tänk om det inte finns någon ände var det här ska sluta? Hjälp säger jag bara.
Om jag inte kan uppnå mitt mål med att vara den fete, antar att det är vid BMI 30-35, måste jag satsa på att bli den sluskige. Det känns som att det är närmast min personlighet.
Imorgon ska jag åka brumbrum bil och det kommer bli asakul. Han som äger bilen är galet rolig och jag höll på att skratta ihjäl mig förra gången jag träffade honom. Nu hoppas jag bara att jag hinner allt jag tänkt göra innan det är dags för avfärd. Jag är orolig att tiden inte kommer att räcka till. Dessutom har jag hunden, men jag får knåpa ihop dagen så att det funkar helt enkelt. Det är mycket jag måste hinna göra.
Nu ska jag gå till affären och köpa glass för det bara måste jag ha. Klockan 21 börjar det nämligen en superrolig film som jag iofs redan sett två gånger, men jag bara måste se den. Den är så galet rolig. Familj på väg heter den och den är med Robin Williams. Hans familj ska semestra och allt blir såklart helt galet(han ljuger dessutom lite för sin fru). Glass är ett måste till film.
Imorse hade jag värsta träningsvärken i benen och det ska bli skönt att vara ledig imorgon. På lördag gör jag ett nytt försök att få till en "date" med en människa som ska pröva Norton. Jag har ju lovat att berätta om galningen som var där i måndags. Hon var fan inte riktigt klok alltså. Det var hon som pratade om att göda hästen, alltså göda, seriöst. Satsar hon på att han ska ligga som julskinka på tallriken eller? Jag tror inte att häst och griskött ser likadant ut direkt. Nu kör jag på ett säkrare kort, via någon jag känner.
(Blden har jag stulit och det är inte riktigt så här bilen ser ut förutom färgen då.)
Vi ska glida inne i Sthlm och tyvärr sägs det att det ska bli regn, men det får väl gå ändå då. Lär ju bli fler tillfällen senare om inte annat.
Jag gjorde en fanpage för ett tag sedan till min blogg, men kom på nu att bästa sättet att marknadsföra den måste ju vara här på bloggen. Fattar inte att jag inte tänkt på det tidigare. Nu klickade det till iaf. Alla är välkomna att vara med på sidan.
Imorgon behöver jag verkligen vara ledig. Det ska bli välbehövligt. De här senaste veckorna har varit riktigt jobbiga och eftersom jag inte ens var frisk när de började har jag aldrig riktigt fått återhämta mig och det kommer nog ta lång tid innan jag kommer att känna mig pigg igen. Jag skulle behöva semester.
Egentligen kan jag inte klaga. Jag har valt att ha häst och då är det bara att åka dit och fodra. Det är inte bara att åka på semester och utgå ifrån att någon ska ta hand om hästen. Jag har fortfarande det yttersta ansvaret och måste ha en likvärdig ersättare för mig. Om jag hade stått på ett fullinackorderingsstall hade det sett annorlunda ut. Då är det i princip bara att åka och meddela.Givetvis är det bra med en hästpassare där också, men där jag står finns ingen personal som tar hand om hästen. Det är skillnaden.
Nej, nu ska jag åka till jobbet. Jag får hoppas att jag piggnar till under dagen.
Alltså jag har funderat lite på att göra en liten följetong här på bloggen. Jag ser ju att det är samma personer inne som läser nästan hela tiden och då tänkte jag. Oftast får jag ju gissa mig till vilka ni är, men de flesta av er vet jag vilka det är. Speciellt eftersom jag kan relatera, till exempel som nu när jag får besök från Spanien och jag vet vem som är i Spanien. Den var ju lätt. Jag tycker att det är mer intressant när man måste använda hjärnan och måste luska lite. Jag är ju smart och mitt jobb just nu kräver inte särskilt mycket av hjärnan.
Då tänkte jag att jag kan göra en liten följetong om er. Ni bloggläsare. Inget elakt eller så, men tex vet jag ju när ni jobbar. Det är odiskret att gå in från jobbet. Där syns det oftast. Jag tycker om att ni använder eran värdefulla tid på jobbet till att läsa min blogg. =) Det är hedrande, att jag är viktigare än erat jobb. Är det för att mitt liv är så OTROLIGT intressant? Det är ju bara att konstatera, utifrån statistiken, att det är så. Det kallas för Jennys marknadsundersökning.
Sedan märker jag ju också när ni är på semester. Om ni jobbar natt, skift dagtid. Kan surfa mycket på jobbet, eller om ni måste smyga med mobil, iPhone eller Android. Jag måste bara tillägga här att någon form av hjärnskada har jag då jag har ett extremt sifferminne och det är nog anledningen till att jag måste göra "marknadsundersökningar" via mina statistikverktyg.
Jag märker också om ni är intresserad av mina sjuka inlägg, sex, manshistorier, hästarna, mig själv eller hunden. Det är olika. Ni som läser just nu är bara självupptagna jävlar för det här handlar ju bara om er.
Tänk vad intressant det skulle kunna bli. Tror ni att ni kommer att känna igen er?
Kommunikation är A och O i allt. Så vitt jag vet är ingen telepatisk (inteensjag) och därför krävs det att vi kommunicerar. Uppenbarligen är det svårt. Män och kvinnor emellan är ännu svårare och det beror helt enkelt på att vi är från olika planeter. De flesta män kommer från Mars och vissa har vi konstaterat kommer från Pluto. Jag vill bara tillägga att det är kvinnor som konstaterat det där med Pluto. Det var ju en man som kom på det här med Mars och Venus. Det innebär att vi kvinnor bara gjort ett tillägg i det.
Ett exempel är: Jag har bestämt träff med en person. Skickar när jag vet vilken tid jag kommer ett sms med följande text: Jag kommer vara där till kl 13. Kvinnan svarar: Bra, då möter jag upp dig då. Mannen svarar: (Inte alls faktiskt) Ren information för honom att du kommer att vara där till klockan 13. Du ställde ju inte en fråga vilken tid han kommer dit.
Åter till kommunikationen med telepati. De flesta människor idag pratar ändå olika språk. Detta leder oftast till ett antal missförstånd. Det som oftast händer är att någon glömmer bisatsen. Bisatsen som är beskrivande i vad kommunikationen går ut på.
Personligen föredrar jag rak kommunikation där bisatsen är tydlig. I alla sammanhang. Jag tål kritik och kan ta skit.
Jag tycker om när det är tydligt uppstaplat vad som gäller. Helst skrivet på papper för jag har svårt att ta till information som folk säger till mig och glömmer lätt bort det.
Tydlig, rak och enkel manskommunikation. Den är lättare att förstå. Män är inte så komplicerade, men betänk att det måste gå till en grotta för att funera. Själv kan jag fundera precis var som helst. Betyder det att mannen inte utvecklats sedan grottiden? Personligen undrar jag hur det ser ut i en grotta när en man funderar. Det skulle vara intressant att besöka en.
Jag måste bara tillägga också. Männen från Pluto - många av dem går inte att förstå överhuvudtaget. Vilket ju egentligen inkluderar de flesta. Även männen från Pluto besöker en grotta, men den vill vi inte veta hur den ser ut.
Jag ska berätta lite kort om gårdagen nu. Tydligen ska hästen ha ett fettlager som man ska sitta på när man rider. Ja, ni som känner Norton vet ju att han inte har något och aldrig kommer att få något för den delen heller. Nu vet jag att det finns många som verkar vilja ha det på sina hästar för många hästar ute i stallen ser faktiskt ut som välgödda julegrisar. Nu tycker jag varken att hästar ska vara feta eller smala utan lagom. Det är skillnad på att vara fet och välmusklad. Jag ska berätta mer när jag kommer hem senare. Nu ska jag ta hand om mina hästar.
På torsdag ska jag boka in en tid för "mina studier". Jag vågar knappt gå in på min utbildnings hemsida längre för jag är rädd att de ska ha skrivit ett datum för sista ansökningsdag. Idag gjorde jag det iaf och det har inte kommit upp något sådant.
Den här veckan ska jag försöka att motionera mina hästar lite. Jag har inte så stora förhoppningar för jag är så jävla less på allt vad stall och hästar heter just nu att jag nästan är beredd att skjuta dem båda rakt av. Det är inte roligt längre. Grejen är den att jag bara har EN stallplats där jag fått plats och det är lite trångt att klämma in båda där. Hade det inte varit för något annat än det hade jag bara packat mina saker och flyttat.
Jag hade gjort en liten tabbe den här veckan gällande mitt jobb och det var en bra tabbe. Jag hade missat vilken vecka vi är på schemat så jag trodde att jag hade tre tidiga dagar, men jag hade alla normala utom torsdag då jag är ledig. Passar egentligen bättre eftersom jag ska göra annat torsdag kväll. Sedan ska jag också in för mina studier då. Allt kanske ordnar sig ändå. Annars får jag planera för min framtida flytt.
Mailet jag skickade till min kära vän har jag ju inte fått svar på, men han är ju en man och då kan man inte ställa så höga krav. Det visste ni kanske redan. De har någon 12-, 18-, 24-timmars regel när det gäller att svara. Något i den stilen iaf.
Ja, idag skulle ju en rolig grej hända och jag lovade att berätta vad. Nu är det så att det inte alls blev som jag hade tänkt. Varken bra eller dåligt.
Det har gjort att jag måste sova på saker och fundera lite innan jag berättar vad. Egentligen är det väl bra oavsett. Om man blir överbegeistrad över något brukar det alltid sluta med att man blir besviken. Det är bättre att det bara är lite mer ordinärt i början och att det blir bättre.
Jag ska sova på saken och sedan berätta. Innan jag berättar för någon annan måste jag verkligen ta mig en allvarligt funderare för det är fler än mig det handlar om i det här läget.
Ikväll var det ju ni skulle hålla tummarna för mig. Vi hoppas att det här ska gå bra. Om det blir så kan jag börja planera för mitt perfekta liv. =P
Njae, kanske inte exakt så, men jag kan gå vidare lite. Jag hoppas också höra något om lägenheten jag ska flytta till. Jag har ju inte sett den, men den skulle bara hyras ut ett tag. I mitt fall just nu har den ett perfekt läge. Nära både till stall, jobb och pendeltåg.
Tankarna går fortfarande åt att jag inte ska ha en enda häst kvar. Är så satans less på det alltså. Det är verkligen inte roligt längre. September lär ju inte bli någon rolig månad heller, men jag hoppas att Norton åker och att jag kan flytta Ante till det nya stallet omg. Då får jag ju iaf inte katastrofalt med fodringar vilket jag antar att det kommer att bli annars eftersom det inte är fler hästägare i stallet.
Vi får helt enkelt hoppas att Norton hinner flytta. Det löser ju alla problem för mig.
Nu är det snart dags för jobbet. Jag har ju superschemat den här veckan. Tänk om man kunde ha det varje vecka. Då skulle livet vara lätt.
Idag har jag mycket ondare i foten än jag haft på länge. Det var dumt att prova att gå igår, men när det bara är två som fodrar går det inte att göra på annat sätt. På lördagen hade jag skjuts, men då blev det så tidigt att de andra ändå var tvungen att åka ut en gång till. Får så dåligt samvete när jag inte hjälpt till min del. Jaja, det kanske jag inte ska ha. Det har ändå gått förhållandevis bra. Ett kollektiv är ju ett kollektiv och bygger ändå på att varje hästägare verkligen bidrar med sin del.
Det blir nog att vi fortsätter köra i samma anda nu till veckan att de tar morgonen och jag tar eftermiddagen. Verkar enklast. Hoppas bara att det funkar för dem, för jag kan omöjligt ta morgonen. Det blir nog bra.
Jag måste ju berätta något roligt också. Blev inbjuden att åka finbil på torsdag. Inget mindre än en Mustang. Bilar verkar ha blivit min grej nu. Jag skulle hellre ha kört, men ni vet, män och bilar.....
Kul lär det ju bli iaf och med bästabästa sällskapet också! =) Happy me!
Idag skulle jag gå till stallet på eftermiddagen och det gick inte så bra som jag tänkt mig. Har fortfarande galet ont i foten. Det börjar bli sjukt jobbigt faktiskt. Idag var det extra jobbigt eftersom det inte går några bussar och jag blev tvungen att gå. Vilket ju inte gick såklart. Jaja, inget att klaga över. Bara att bita ihop. Imorgon är det arbete och då måste foten funka så är det bara.
Idag bestämde jag mig nästintill för att så fort Norton har flyttat flyttar jag även Ante. Det är ingen idé att hålla på så här. Antes box är ändå ledig och allt jag behöver göra är att tacka ja. Får jag också lägenheten som jag hoppas på blir det här riktigt bra. Perfekt faktiskt! Grymt bra hyra och läge är det också på den. Hoppas den är ledig fortfarande bara. Jag får reda på det imorgon.
Jag har märkt på senare tid att besökarantalet ökat. Det har dessutom börjat komma "nya" människor från ingenstans. Visserligen hade jag tydligen öppen logg på fb där jag lägger ut mina inlägg så egentligen vet jag ju inte om det är mina vänner eller om det är någon annan som kommer in på bloggen.
Det konstiga i det hela är att jag har relativt mycket besökare jämfört med vad andra har och då har jag ändå bara skrivit i ett halvår och har typ inga bilder utlagda. Vilket brukar locka fler läsare.
Grejen är, tror jag, att jag skriver inlägg som är lite öppnare och blottar mig lite mer. De flesta skriver bara inlägg om vad de gjort under dagen. Jag brukar försöka göra det också, men jag tycker inte det är så kul.
Det är väl roligare att läsa om hur dagen varit utifrån mitt perspektiv och vad jag haft för tankar om det än att mackan jag åt till frukost var med ost på och just då hade jag en rosa tröja på mig. Nej, jag läser nog hellre om att jag med en annan "sjuk jävel" kom in på att diskutera att man kunde få uppemot 3000:- för sin använda trosor.
Nej, jag vet inte. Läsarantalet har iaf ökat, jag ser det speciellt nu när semestrarna börjar vara slut och allt återgår till sitt normala.
Tänkte gå ner och kolla om det finns möjlighet att tvätta en maskin klockan elva. Har jag tur gör det det. Stallet blir väl på em någon gång. Jag börjar vara jävligt less där just nu och efter att ha stått där nu under juli och augusti så är det bara att konstatera att jag inte kan stå kvar.
Jag orkar inte hålla på så här, men jag tänkte att det blir väl enkelt om jag jag har lust att åka på semester i oktober för det är väl bara att anta att någon ger min häst mat, vatten och mockar. Ja, ingen lämnar väl en annan häst utan mat, eller vatten har ju varit slut en par gånger och då var hästarna väldigt törstiga. (Inte i min hage dock, för där fyller ju jag). Sedan kan jag flytta.
Stallet blir iaf på em. Ni lär ju inte vara så intresserade av att höra på mitt gnäll. Arbetsveckan som kommer är min bästa. Egentligen är det inte minst timmar, men det är galet sköna dagar jag har.
Jag ska gå in på biblioteket också och se om de har boken till kursen jag ska läsa, eller ja, nu blev det ju till att göra prövning på kurserna. Grejen är den att jag redan äger en sådan bok, men den är inte här utan nerpackad i ett förråd och det känns som en principsak då att inte köpa en ny. Ja, finns den inte måste jag göra det.
Funderar på att byta ut till den här designen. Självklart tänkte jag byta ut bilderna här uppe, men tänkte höra lite vad ni tycker? Är den här bättre?
Färger och så kan jag ju också byta ut om jag har lust. Den här känns ju lite mer proffesionell än min andra. Jag vet inte om de hjälper mig. Själv känner jag mig inte proffesionell och det är väl kanske inte ledordet på den här bloggen heller. =)
Alltså jag börjar bli otroligt trött på det här med min vikt. Det bekymrar mig enormt. Jag anstränger mig och äter. Regelbundna tider och maten är anpassad efter dieten och allt. Ändå ska det bara inte fungera.
Idag blev det iofs lite tokigt för jag gick klockan halv nio till affären för att köpa middag eftersom jag kom hem lite sent. Jag måste ju ändå äta mina måltider.
Har ni några råd? Jag anstränger mig verkligen nu. Jag försöker och försöker, men det går åt fel håll. Ni vet ångesten som kommer också med viktproblem, den är inte rolig.
Snälla, hjälp mig nu. För någon vecka sedan ringde det och frågade efter en annan som jobbar på mitt jobb och frågade om hon var "den smale". Nu tänkte jag att jag också vill ha en titel och kom på att den fete är inte taget. Hur jag än gör verkar det som så blir jag bara mindre och mindre. Nu hade jag gått ner ett kilo till. Det går ju åt fel håll. Jag fattar inte heller hur det kan gå åt det hållet när en av de saker som inte var helt ok på mina prover var ämnesomsättningen som var för låg(det är den ju iofs alltid). Vad ska jag göra?
Idag har dieten bestått av ett halvt paket Bragokex, mycket Cola, nu pommesfrites och kebab till middag och sedan har jag köpt glass. Är det något jag behöver ändra på tror ni? Jag tar tacksamt emot förslag. Kommer inte på vad jag ska ha för titel om jag inte är den fete? Ja, just det köpte en godisbit och åt på hemvägen också. Den var jättegod!
Skickade precis ett meddelande till en av mina bästa vänner. Jag saknar honom så innerligt. En av de få vänner som jag tycker så sjukt mycket om. Jag skulle ha hört av mig för länge sedan, men jag kom av mig lite när jag blev dålig i juni.
Det är så konstigt också att man kan tycka så sjukt mycket om en annan människa utan att ha minsta kärlekskänslor för den. Fast när jag tänker efter har jag nog fler riktiga vänner som är män än som är kvinnor. Just i det här fallet känner jag mig helt heartbreaked utan honom. Nu tog jag iaf första steget och hörde av mig. Jag bara måste träffa honom.
Om jag inte kommer in på min utbildning, vilket känns sjukt långt bort just nu eftersom allting jävlas med mina kurser så tror jag seriöst att jag invaderar hos honom och flyttar dit. Jag vet inte om jag orkar kämpa igen allt som jag kommer att behöva göra här. Det kanske är enklare att bara fly. Det blir ju inte riktigt som att fly heller, utan bara skapa en framtid mer. Bara ett tag. Typ tre-fyra år har jag räknat ut räcker. Det är ungefär vad jag har spenderat nu på precis ingenting.
Men såklart....först ska jag försöka komma in på utbildningen. Det sista jag insåg var att det lättaste för mig är att bara skriva prövning på de där tre kurserna.
Jag tror att vi måste gå ut med en efterlysning för en 08:a som befinner sig någonstans i Norrland. Oklart om läget då de enda ledtrådar jag kunde få via personens status på Facebook var att den badade i Bottenviken utanför Alnön. Nu förstår jag om alla ni söder om Gävle inte tycker att det verkar konstigt, men faktum är att den nordligaste delen av Bottenviken befinner sig 65 mil från Alnön. Om det var Alnön i Sundsvall personen menade.
Kan vi ugå från att personen verkar vilse då det är Bottenhavet som ligger utanför Sundsvall? Återigen, ni som kommer söder om Gävle. Skillnaden är väl ungefär som att man skulle säga att "idag har vi badat i Öresund utanför Stockholm." Då kanske även ni förstår att vi kanske måste gå ut med en varning om att en stockholmare är lös.
På måndag händer en rolig grej. För första gången känns det helt 100% bra!(Än så länge iaf) Det här är något jag faktiskt tror på och jag hoppas att det ska gå vägen.
Det känns som att allt passar perfekt och att det är en bra lösning. Nu ska bara alla inblandade parter komma överens också. Ni får helt enkelt hoppas med mig. Jag vill inte skriva vad det är för det verkar som att det är de gångerna det inte funkar.
Jobbigt! Jag som skulle åka bort ikväll. Typiskt att mitt sällskap för kvällen hade magsjuka. =(
Jaja, sånt som händer. Jag vill inte bli sjuk så det bidde till att stanna hemma istället. Det är lugnt jag blev ändå uppbokad på annat. Fast det är ju bra om man får veta tiden för det man ska göra. En dusch ska det bli iaf och sedan lite nya rena kläder. Som det ser ut just nu skulle jag kunna tjäna 44 000:- på min använda trosor. Det jag egentligen vill säga med det är att jag behöver tvätta också. =)
Det är förjävligt att tvättmaskninen är trasig för det innebär att enda alternativet som är kvar är tvättstugan och det är så drygt att gå dit och tvätta. Fast det är klart. Sist såg jag ju värsta ragget där, men egentligen är det bara något jag vill titta på. Titta kan man alltid göra. Se men inte röra liksom. Nu får jag ju röra, men objektet såg inte intressant ut för det. Bara titta!
Jaha, nu ringde ju "det som jag skulle göra" så det är bara att knalla tillbaka till bilen och styra iväg igen då.
Jag känner att jag nog måste göra ett litet förtydligande här. Igår skrev jag ett inlägg om att hänga ut en annan person. Det är egentligen inte en person utan något en person utsatt mig för. Första gången var i mars tror jag och sedan var andra gången i slutet på maj. Nu är det nog både en person och ett företag om jag ska specificera det ytterligare. Ingen som läser här idag behöver vara orolig att det skulle vara just du. Jag är ingen elak människa och skulle aldrig medvetet göra något personangrepp. Jag tror inte på att förnedra eller på något annat sätt förstöra för någon. Vad tjänar jag på det? Alltså ALLA som läser här idag kan känna sig helt lugna. Det är inte någon av er det handlar om.
Nu ska jag återgå till mitt normala jag. Jag orkar inte hålla på så här.
Det är ju bara att inse att det tog mig ca en vecka att inse hur det förhöll sig med en sak. Tragiskt? Ja, inte att det tog mig en vecka, men stackars människa.
Nu skulle jag vilja skriva en sak här om mig, men jag vet inte om det passar sig. Eller kanske förresten, måste fundera lite på saken.
Det är ju bara att inse att man mognar med åldern tror jag. Nu anser inte jag mig särskilt mogen på alla plan, men jag ser definitivt skillnad på mig nu och då. Jag kan också se vissa skillnader på andra som är lite yngre och att de kanske mognar med åldern de också.
Jag kom faktiskt precis på ett exempel.
Förhållandet jag hade tog ju slut för ett år sedan ungefär. Han flyttade x antal mil bort. För mig var det faktiskt en befrielse. Han flyttade till en gård där en vän och hans flickvän bodde. Jag tog bort de han flyttade till från min vänlista på fb då jag inte ansåg oss vara vänner. Hon skickade sedan en ny vänförfrågan, jag suckade, fattar hon inte piken liksom men bekräftade den ändå.
Det går ett tag och efter någon månad ser jag ett litet konstigt inlägg från henne om att hon och mitt ex är tillsammans. Öhh, ok, deras val. Jag hade redan dolt henne och ärligt talat. Jag skiter fullständigt i vad båda gör. Hon var dold hela tiden. Ok, jag ska erkänna. Jag kollade någon gång på hennes logg. Nu har jag tagit bort henne. Vi har liksom inte varit vänner på bra länge och jag är inte ett dugg intresserad av vad de håller på med. Det jag ledsnade till slut på var att så fort jag skrivit en status på fb talade hon om det för honom och han ringde upp mig. Hur normalt är det på en skala?
Hade det här varit för något år sedan hade jag nog blivit lite mer besatt av dem två, men nu orkar jag inte bry mig. Faktiskt!
Jag vet inte riktigt vad som hände här, men helt plötsligt när jag tänkte lägga ner bloggen börjar det ju komma besökare.
Ja, jag får väl fundera lite vidare. Egentligen har jag inte tid för det här. Inte lust heller. Så jag vet faktiskt inte varför jag skriver.
Däremot har jag ett mycket viktigt inlägg att skriva. Det här inlägget betyder ett litet problem dock och det är att jag inte får bli en förlorare på det. Det är jävligt lätt hänt att jag kryder i avgrunden efteråt. Samtidigt vill jag inte hänga ut någon här, men nu är jag nog så illa tvungen faktiskt. Det här går bara inte längre.
Så jävla lågt liksom. Redan första gången borde jag fattat, eller det gjorde jag, men jag är uppenbarligen ett nördo. Det är ju det där med att sjunka till samma nivå också. Det vill jag inte heller.
Allt lutar åt att jag kommer att hänga ut en person här. Tyvärr, men jag känner mig illa tvungen bara. Jag vet att en tredje person kommer att ta lite illa vid sig, men nu blir det så.
Det var roligt igår för då fick jag lite feedback på mina inlägg. Så roligt när andra som jag inte vet vilka det är kommenterar också. Oftast skriver och skriver man och så är det aldrig någon som kommenterar. Jag tar gärna kritik.
Så, då var helgen helt räddad eller hur man nu ska se på saken. Imorgon efter jobbet blir det Uppsala. Det ska bli kul. Var ju ett tag sedan nu. Får berätta mer om det sen om jag kommer ihåg. Brukar ju alltid komma på något annat att skriva om.
Slutar snart och nu vet jag inte vad jag ska göra med resten av dagen. Jaja, får väl helt enkelt ta och hitta på något. Tur att jag har stora i-landsproblem.
Jag har ju berättat om min andra blogg. Det är faktiskt ganska skönt att ha en blogg där man kan skriva ordentligt, mer detaljerat och sakligt. Nu är det bara klubben för inbördes beundran som har fått den adressen och än så länge består den bara i AE, CF, EA och ja, två till tror jag att det är. Alla de tycker att den är mycket bättre än den här, men jag kan inte offentliggöra den. Inte än iaf. Nu skriver jag dessutom, vad jag personligen anser, är, jävligt elaka inlägg. Ni behöver inte vara oroliga. Jag skriver inte om någon och inte heller elaka peresonangrepp eller liknande, of course.
De inläggen är dessutom sarkastiska, har en poäng och är galet roliga att läsa. Igår skrev jag inget där. Jag var lite trött.
I helgen händer det väldigt roliga saker iaf och jag imorgon ska jag på date. Först ska jag till stallet efter jobbet, men jag får väl skynda mig lite helt enkelt. På lördag ska jag också träffa någon. Nu kanske det inte är date i datens bemärkelse utan ja, äh, jag vet inte. Jag kan ändå bara ha en åt gången. Jag känner mig fan otrogen annars. Det upptäckte jag för typ en månad sedan. Dessutom har jag bytt, ja, då kommer ju aldrig någon annan tillbaka. Man kan inte byta och sedan gå tillbaka, nej, det är fan äckligt. Det är konstigt för jag har dessutom märkt att jag inte är svartsjuk vilket jag alltid trott, men det är väl för att jag är så naiv att jag inte tror att någon annan skulle vara otrogen mot mig. Jag vet inte. Skönt är det ändå att vara själv.
Nej, nu ska jag ta och åka till jobbet. Inte har jag bokat tiden för i eftermiddag heller. Ni vet den jag skulle boka för några dagar sedan.
Synd att det kostar pengar att annonsera här på blogg.se. Jag tänkte göra en liten provannons nämligen, men jag har inte lust att betala för något jag bara ska provannonsera.
De flesta av er vet ju sedan tidigare att jag är en människa som tycker om att föra statistik och analysera, därav provannonsen. Nu har jag hört att man ska få väldigt bra betalt för använda trosor och ja, istället för att tvätta dem kan man väl lika gärna sälja de använda och köpa nya för de pengarna. Både ni och jag kan ju se fördelarna i det här. 1. Slippa tvätta 2. Tjäna pengar på det 3. Nya fräscha kläder hela tiden.
Nu känns det sådär att sälja dem offentligt. Jag vill ju inte att någon ska sitta och runka med mina använda trosor tittandes på min blogg. Det känns disgusting! Nej, det är inte hållbart, men det är lugnt. Jag fick tips om var man kan sälja dem anonymt. Tydligen finns det en sida som heter Knullkontakt.se. Här måste jag ju ändå få inflika. Varför heter det inte Knullkontakt.nu? Det känns som ett mycket mer passande namn. Jaja, vi pratade ju trosor. Inget annat. Vad tror ni?
Just det. Idag fick jag även en ny stallplats där jag i princip kan flytta in imorgon. Nu är bara frågan ska jag tacka ja, eller inte?
Om jag svarar inte. Var ska jag istället? Ska sova på saken. Erbjudandet var BRA och jag borde ta det, men det är utomstående saker som avgör nu. Måste som sagt sova på saken.
Jaha, ja, hon som skulle komma och prova Norton dök ju inte upp. Fick ett meddelande på dagen där hon ville boka om. Seriöst! Jag orkar inte hålla på på den nivån. Är det inte viktigare än så får det vara.
Någonstans måste jag börja säga ifrån. No more nice Jenny! Från och med nu är det nytt som gäller. Jag har ingen lust att vara "snäll" längre. Det har passerat gränsen för när det går ut över mig själv. Det finns andra.
Så enkelt är det. Allt är utbytbart. Vänner, män, hästar, saker. Allt! Jag är också utbytbar och passar inte den nya Jenny så fine. Byt ut mig då! I don´t give a shit. Är jag inte mer värd för er än att jag kommer i första hand för mig själv då behöver vi väl inte fundera mer, eller?
Har kommit på världens affärsidé! Jag vet redan var kundunderlaget finns. Produkten har jag på lager redan. Och det bästa av allt är att påslaget är ca 3000-5000%. Slå det om ni kan? Jag berättar mer senare när jag kommer hem ikväll. Puss och ha det gott kära vänner!
Ja, idag kommer det en som ska prova Norton efter att jag jobbat. Jag hoppas det är något bra, eller det tror jag att det är. Det är väl bara att det ska fungera alla parter emellan. Jag hoppas att det ska fungera så det känns som att det löser något.
I det här stycket skulle jag vilja skriva en sak, men det kan jag inte för det skulle inte se bra ut. Vi kan bara konstatera att jag återigen har gjort samma misstag. Blir så förbannades trött på mig själv ibland. Var hittar jag dessa? Nej, det måste bli ändring från och med nu. Jag kan inte hålla på så här längre.
Idag måste jag komma ihåg att ringa och boka tid för mina kommande studier också. Fast om jag ska vara ärlig lockar det återigen att flytta och dra. Det var så tungt att ro den här ekan och jag gör det helt själv. Det känns som att det vore lättare att bara ge upp istället. Med ge upp menar jag naturligtvis att flytta härifrån och fly från allt.
Vi är alla rädda för något. Ingen som läser här nu kan nog påstå att det inte finns något den inte är rädd för. Stora saker, och små saker. Det är bara vi själva som sätter gränsen för vad vi är rädd för.
Den absolut största rädslan hos oss alla är att vi ska misslyckas. I allt! Precis allt kan vi misslyckas med. Det är så.
Faktum är att vi alla är en stor bunt misslyckade jävlar. Jag är det. Du är det. Allihop! Ingen går att räkna bort i det stora misslyckandet. Sorry, för att jag nu talar om för dig att du inte är unik gällande att vara misslyckad i något.
Grejen är att det är Du som anser att Du är misslyckad. Inte jag. Bara du. Jag har inte samma rädsla för att misslyckas med just exakt den saken som du är så förbannades rädd att misslyckas med. Den största rädslan att misslyckas handlar om barn och pengar, mest barn. Det är de farligaste sakerna att ha att göra med. Sorry igen, men båda de sakerna upplever de flesta personer förr eller senare i sitt liv. Våra liv ser aldrig likadana ut och så kommer det alltid att vara.
Jag tror inte att de flesta som känner mig anser mig som misslyckad, men det gör jag. På Ett plan. Inte flera. I övrigt anser jag mig vara en ganska lyckad människa, som tyvärr tog ett snedsteg en gång i livet. Stukningen efter det lever kvar. Likaså jag. Men med en skillnad.
Det "misslyckandet" gjorde mig till vad Jag anser är en bättre människa. Är jag då misslyckad? Egentligen inte, det inser jag själv, men jag anser mig fortfarande misslyckad. Det finns garanterat något i ditt liv som du tänker på just nu som är ditt eget misslyckande.
En del känner till mitt misslyckande, men jag tror att ni inte anser mig vara en sämre människa för det. Och jag hoppas innerligt att jag har rätt.
Jag tror att när jag är vän med mitt misslyckande och har accepterat att då är jag beredd att resa vidare med det nedpackat i bagaget. Jag kommer att möta nya misslyckanden efter det, men det ingår i att leva ett liv på den här jorden. Vänd på saker och se det ur den som står mitt emot dig. Hur skulle du se på dig om du var den? Just det. Där har du alltid ditt svar.
Jag har funderat lite på om jag inte ska ta och lägga ner den här bloggen. Visserligen vet jag att det är flera som kommer att tycka att det inte är någon bra idé. Samtidigt känner jag mig stalkad och jag kan inte skriva exakt det jag vill.
Nu har ju jag, som några av er vet, en annan blogg(eller två egentligen). Grejen är att på en av dem kan jag skriva texter som jag vill skriva texter. Det språk och den sarkasm jag vill använda. Nu vet jag att det inte är ok att skriva sådana saker på en vanlig blogg, eller så börjar jag skriva som jag vill skriva.
På den andra bloggen kan jag skriva om ett ämne jag är intresserad av och har haft ett besökarantal som är betydligt mycket högre än den här lilla privata bloggen.
Ja, jag vet inte. Jag kanske behöver lite tips på det här. Lite feedback.
Ska jag skriva texter som jag vill skriva dem på den här bloggen? På mitt sätt. Det kan blir känsligt för vissa läsare. Dessutom definitivt inte rumsrent för fem öre. Tanken med den här bloggen var att jag skulle kunna känna mig mindre missförstådd. Blir jag det om jag skriver sådana inlägg? Sådant som jag nästan inte kan stå för.
Fast jag skulle ju uppenbarligen fortfarande bli stalkad om jag fortsatte blogga på den här adressen och det känns lite obehagligt att bli stalkad. Kanske ska jag skriva ut ip-numret och be denna person sluta stalka alternativt tillkännage sig och varför den är så besatt. Det skulle ju lösa problemen. Men lägger man ut andras ip-nummer så? Jag skulle inte klaga om det inte vore så att det är en av mina överlägset mest frekventa läsare, om den bara var inne ibland.
Nu är ännu en arbetsdag till ända. Det har gått förvånansvärt bra. Jag är inte så trött som jag trodde att jag skulle vara, men det känns att jag varit dålig. Nu har jag ju valt att lägga allt på att komma tillbaka till jobbet och satt mina hästar åt sidan under tiden. Lite tråkigt att inte hinna med och orka med sina egna. Det är ju inte direkt så att det är gratis, men ibland blir det väl så helt enkelt. Nu ska jag fixa färdigt och se till att jag kommer hem lite tidigare. Igår orkade jag inte göra middag så det blev macklunch idag.
Sådär! Skönt att ha körkort igen säger bara jag. Ja, alltså det har varit lite jobbigt att vara utan, det kan jag lugnt säga. Jag ville heller inte säga något till er andra om att jag tappat mitt. Det är faktiskt lite pinsamt.
Ni kommer ihåg min golf? Eller dum fråga. Once you´ve seen it you´ll never forget. Passande beskrivning på den bilen. Ja, alltså jag gjorde en liten tabbe när jag var ute och körde den. Förstå gången polisen stoppade mig gick bra. Bilen var ju "ren" så att säga, alltså det fanns inget som inte var ok med den.(förutom utseendet då) men gång två vet jag inte vad som hände. Jag fick för mig att jag skulle gasa när polisen ville att jag skulle stanna. Ja, alltså fråga mig inte varför. Det bara hände liksom. Ni fattar väl att jag inte hade någon chans?
Allt gick ju bra ändå. Jag kom på att idén var dum. Polisen blev putt-och-kant-smurfen. Tips om ni blir stoppade någon gång. Nämn inte att putt-och-kant-smurfen passar in på dem med tanke på att bilen är vit och blå - det var INTE populärt! Nog om detta. Jag tycker fortfarande att de är pinsamt. Och förutom den "lilla smitningen" och att jag i samma veva körde för fort var jag helt grön.
I helgen har jag haft bil igen och det var väldigt roligt att köra. Fort gick det också. Det är så bra att köra på vägar där polisen inte håller till för då gäller fri-hastighet.
Ha det gött kära vänner och se upp på vägarna imorgon för jag är lös igen!
Sitter i stallet nu efter första hela arbetsdagen. Det har gått ganska bra idag. Jag kände mig väl inte på topp direkt, men jag lyckades göra allt som skulle göras. Nu sitter jag och funderar lite på vad jag ska hitta på. Tror att jag ska titta på lite stallplatsannonser och jag kommer hem iaf. Måste komma på något sätt att hitta tillbaka. På torsdag ska jag försöka få till en tid för att planera mina studier. Jag slutar nämligen lite tidigare då. Skulle vara bra med lite uppstyrning på den punkten och ett möte sitter nog fint.
Den här veckan är första veckan som jag inte är sjukskriven och jag bara hoppas att det kommer att gå bra att arbeta. Visserligen känner jag mig mycket bättre. Nu känner jag mig inte sjuk längre. Några dagar har det verkligen varit så att kroppen har känts sjuk och inte bara trött.
Nu tycker jag att det har vänt lite och kroppen känns frisk, men lite trött emellanåt. Bara jag blir bättre och till slut i normalkondition är jag nöjd.
Nu ska jag åka till stallet. Hästarna går utan täcke. Det är bättre att det är lite blöta än att de har täcken kvar till imorgon och står i värsta solhettan om den skulle skina imorgon.
Blöta hästar och en hund som kommer att vara blöt. Inte hela världen. Måste hitta på något med hunden också. Vill inte gå så långt på min fot som blivit mycket bättre idag efter att den fick lite vila igår.
Det minsta han kommer att få är lite lek i stallet. Synd bara att det är så ensamt där annars hade vi kunnat vara där lite längre. Det är faktsikt en som jag saknar mest att prata med där, men nu är det så och det är väl bara att acceptera läget. Jag tänker inte sjunka längre än jag gjort.
Hemligheten ligger i att aldrig ge mer än man är beredd att förlora.
Det här blir väl som vanligt - ett av mina bättre inlägg och ingen som läser. Läste en annan som det blev likadant för och det förvånar en lite. Djupare inlägg med eftertanke=ingen som läser. Ytliga inlägg=läsare kommer. Konstigt, men sant tydligen. Och det här med ytligt, ja, det är det inlägget ska handla om tänkte jag.
Igår satt jag och funderade lite. En person i min närhet upptäckte jag har ett väldigt stort behov av att allt det materialistiska är viktigt. Till saken hör att jag fick extrema mindervärdeskomplex i närheten av den här personen. Det var riktigt jobbigt faktiskt. Samtidigt, just med den här personen, blev det viktigt att mitt materialistiska höll måttet. Det gjorde det inte. Därför valde jag att inte låta personen komma in i mitt hem och hålla den på lite avstånd gällande mitt lite.
Nu är det så att mitt liv var materialistiskt, mitt hem likaså. Förut då alltså. Innan det typ föll ihop. Det var ungefär som ett korthus som ramlade ihop och bara blev till en hög med skräp. Nu i efterhand känns det som att vi kan sammanfatta det materialistiska värdet som att det blir en hög med skräp om det rasar ihop.
Nu har jag byggt upp en annan del av mitt liv med mitt hjärta. Det är mer hållbart i längden och även om den materialistiska delen av mig kommer att falla igen. Det vet jag att den kommer att göra. Det är en del av livet. Kommer jag alltid att ha kvar det jag byggt upp med hjärtat.
Något säger mig att den här andra personen håller på att tappa greppet om sina materialistiska saker och snart ligger där en hög med skräp. Det är jobbigt att se på när andra försöker upprätthålla något som egentligen inte är viktigast. Nu är det så och det är bara att se på när korthuset faller.
Jag har en liten plan med den här bloggen fortsättningsvis. Det är möjligt att innehållet kommer att ändras lite och lite mer provokativt. Jag känner att det behövs nu.
Den har blivit lite mesig, eller dras åt ett håll där nivån blir alldeles för låg. Jag vet inte rikigt hur jag ska lägga upp skrivandet i fortsättningen dock. Samtidigt vill jag inte skriva stötande inlägg. Gränsen däremellan är hårfin och jag måste hålla mig inom ramarna för vad som inte är stötande eller sårande.
Eller, så struntar jag i det och håller kvar nivån som är. Det är bara det att jag börjar tycka att bloggen är lite tråkig.
Nu blir det en tur med hunden ute först. Jag har fortfarande lite ont i foten, men det har blivit bättre. Igår tog jag det medvetet lugnt på grund av den. Efter hundpromenaden blir lite städningen och sedan en tur till stallet och hästarna.
Det var nog tur att det inte blev någon provridning idag. Vädret är verkligen inte roligt. Just nu öser det väl inte ner, men innan det var det värsta störtskuren som kom. Jag ska inte klaga. Det har varit kruttorrt i backen senaste tiden och det behövs verkligen lite regn nu. Dessutom är det nästan skönare att gå i regn än stekande sol med hunen.
Som ni kanske märkt tycker jag glass är väldigt gott. Min absoluta favorit är Gelatellis Strawberry Crisp. Det är som en Magnum vit med jordgubbsglass inuti. Det är bara det att den här är en miljon gånger godare.
Jag har bara hittat dem på Lidl, men de är värda en tripp dit enkom för att köpa glassen. På en skala 1-10 skulle den få betyget 12. Det enda negativa man kan säga om glassen är att den är kraftigt beroendeframkallande. Det är mycket jordgubbssmak och det kanske är mycket E-nummer i den. God är den hursomhelt och oavsett vad den innehåller är den värd att äta.
Det går inte så bra för mig det här med Norton faktiskt. Idag skulle det komma en som skulle provrida och titta på honom. Hon ringde och bokade om tiden. Fast nu tror jag på henne, alltså i bemärkelsen att det känns bra. Jag tror att det här är något som kan passa. Dessutom ringde hon och i princip bad om ursäkt och gav genast nya förslag på tider. Hon skulle liksom jobba till kl 21 idag och det inser ju vilken kotte som helst att det inte passar då. Antagligen kommer hon någon dag måndag till onsdag i veckan istället.
Galet trött nu, men jag kom precis hem. Har skrattat otroligt mycket ikväll och det var riktigt trevligt. Fortfarande är det som gäller 100% som vill ha mig vill inte jag ha och 100% som jag vill ha vill inte ha mig. Måste fundera vidare på det här.
Det kanske är så att jag letar fel typ av person. Flera gånger tidigare har det varit så att den som jag träffat återgått till sitt ex. Det har hänt flera gånger. Inom hästvärlden brukar vi säga: "en gång är ingen gång, två gånger är en vana". Jag kan på rak arm räkna upp två gånger som det har hänt och tänker jag efter lite till har det säkert hänt fler gånger.
Suck! Måste kanske researcha lite bättre på de jag träffar. Nu var det visserligen länge sedan de här två gångerna var, men ändå två gånger. Hmm... Jaja, bäst att sova på saken tror jag. Ikväll var det ju ändå 100% som vill...... ja, just det. Ni fattar! ;o)
Varit en sväng i stallet nu och ska åka tillbaka senare för att ge tottolottosarna mat. Då blir de nog glada. Skönt att ha bil i några dagar. Jag borde ta tag i det här med bil nu. Känns som att allt bara har runnit ur händerna på mig.
Har funderat lite mer på det här med hästarna och som det känns just nu lutar det mest åt att jag kommer att vara utan i fortsättningen. Jag tycker inte att det är roligt längre. Den nivån som blir om jag ska hålla på är inte den nivån som jag vill hålla och då känns det helt onödigt.
Jag har istället börjat fundera lite över vad jag ska göra istället. Det blir ju en del tid och pengar över om jag inte har någon häst. Skulle vara intressant att se hur en vecka för en "vanlig" människa ser ut. Jag har nästan alltid haft häst och vet nästan inte hur man lever ett vanligt liv. Det kommer att bli en intressant upplevelse.
Idag ska jag och Vson åka tillsammans till stallet. Den här veckan är typ ingen hemma så det är ensammast ensamma som gäller där. Det är urtråkigt. Nåväl....det är bara en vecka det är så.
Hästarna vill fortfarande ha mat så det är bara att åka dit ändå. Motion skulle de också vilja ha. Jag var sjukligt trött igår, men om jag tar det lite lugnt under dagen kanske jag kan få till motion på åtminstone en. Norton skulle jag kunna rida en liten sväng för det kommer en och provrider honom imorgon. Hon lät jättebra på telefonen och det är via en jag känner. Det är alltig bättre än att gå via en annons. Dessutom bor hon när och har stall hemma på gården. Kan det bli bättre?
Det skulle vara så skönt att ha en häst mindre att fundera över. Då är det nästan så att jag kommit halvvägs på hästfronten.
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.
Vad tror ni? Är det jag eller? Det jag tycker stämmer mest in på mig är "men blir uttråkade av detaljer". Entusiastisk inför nya idéer är jag ju också, men jag skulle nog mer kalla det för manisk. Många talanger anser jag mig också ha =P
Jag fortsätter i samma anda som igår och här kommer ännu ett erkännande. Det här inlägget skulle kunna plats i min nya katergori knulla, men eftersom jag inte skapat kategorin ännu kan det inte ligga där. Nu undrar ni förstås "hur mycket jag ska våga skriva" och ja, faktum är, det gör jag också.
Ibland är det svårare att göra erkännanden än andra gånger. Jag vet inte hur jag ska klassificera det som jag tänker annonsera här. Jag tror ändå att det klassificeras som hyfsat lätt.
Idag var första gången någonsin som jag läst Blondinbellas blogg. Nej, jag är ingen bloggläsare. Jag tycker det mesta som skriva är ren skit. Idag floddrade jag förbi ett inlägg där rubriken löd: "idag grillade jag. Entrekotte blev det", men hallå liksom. Entrekotte? Hur fan ser det ut? Lär ju riva i käften när man ska tugga den iaf.
Däremot kan jag säga att det jag läste igenom i Blondinbellas blogg var faktiskt trevlig, saklig, rätt grammatisk och rättstavad läsning. (Ok, ett kommatecken fattades) Någonstans tror jag ändå att i slutändan är det texten som räknas och inte alla en miljon bilder man lägger in. Personligen skulle jag vilja ha mer bilder i min blogg och jag ska fixa det. Däremot kan jag inte kompensera någonting whatsoever om jag börjar skirva i klass med att jag äter Entré-kottar. I just fallet entré-kottar tror jag för allas bästa att det är bäst om vi inte lägger ut bilder utan vi låter det vara kvar i fantasins värld. Om jag ville vara provocerande här borde jag lägga ut blogg-länken, men jag är snäll idag. Dessutom kan det vara känsligt. Personen i fråga bor bara 2 km från mig och gemensamma bekanta finns.
Det var nog allt om inlägget första gången. Nu kanske ni undrar hur det här skulle kunna passa ini i kategorin knulla? Jo, ni förstår. Det här är min blogg och om jag anser att det här passar in, ja, då hamnar det väl där. Eller?
Känns bara så bra med helg nu. Det känns dessutom som att jag är mer än värd det.
Jag och Vson ska åka till stallet nu. Det enda som är lite tråkigt där är att det inte är någon annan där utan man får vara själv hela tiden. Jag är ju en social människa och har inte alls någon lust att sitta där och uggla själv. Tror jag ska ta och ringa till Louise och höra om hon redan varit där idag. Om inte kanske jag kan få lite sällis.
Alldeles precis innan skrev jag ett inlägg inom kategorin knulla. Hmm....det kanske man skulle ta och döpa en kategori till nu när jag tänker efter. Det känns lite omoget, men beroende på vad man skriver skulle det faktiskt kunna bli något roligt av det också. Fast då gäller det att man håller ribban högt.
Nej, nu var det ju så att jag nämnde tre personer i det förra inlägget. Snygg-Lasse, Erik och Patrik. Det är riktiga personer, men sannolikheten att de någonsin skulle hitta denna sjuka lilla blogg ligger inte ens på promille-skalan. Ni kan inte heller i eran vildaste fantasi gissa er till vilka det är. I min värld innebär det att det är OK att skriva om dessa personer. Ni måste först läsa förra inlägget för att kunna besvara min fråga. Är det av intresse att veta mer om dessa personer, självklart skrivet på ett roligt och underhållande sätt, eller räcker det inlägget som det är? Ska jag skriva mer personligt?
För mig finns det egentligen inga hinder. Jag har legat på förnedringens botten och skrapat. Det går inte att sjunka längre än jag var. Det innebär att jag personligen nästan kan skriva vad som helst, men det kanske ni har märkt. Jag vill samtidigt inte skriva om någon som kan ta illa upp av det jag skriver heller. Om jag skriver inlägg där andra är relaterade brukar jag försöka skriva det ur mitt perspektiv. Jag hoppas ni förstår vad jag är ute efter. Den egentliga frågan var nog från början. Vill ni ha mer detaljerade inlägg?
Jag har själv svårt att bedöma då jag inte har några spärrar och bara kör, ibland tar jag ju fram ångvälten också, även om jag styr den lite bättre nu när jag blivit äldre. Dock inte felfritt ännu därav några små snedsteg på livsplanet ibland.
Ja, man kan ju fundera över vad det betyder. Jag tror att det är olika i olika fall och olika situationer. I just det här fallet är det en stöld, från en annan blogg som stal det från titeln på en utsällning som sker nu under Pride. Nu kanske det var så att det passade in i just det här inlägget också.
Det här inlägget tänkte jag skulle handla om män och jag hade tänkt ut ett skitbra i min hjärna, men nu när jag sitter här känns den delen av hjärnan helt öde. Det är den också. Mansbiten av hjärnan är helt öde, eller rättare sagt mansdelen i mitt liv är helt öde. Tack och lov blev det självvalt nu. Det blev helt enkelt för mycket.
Jag tror någonstans att man får vad man förtjänar. Om ni visste hur många gånger jag gett män falska förhoppningar. (Jo, jag är en väldigt dålig människa). När jag var uppe i fem(!) samtidigt blev det svårt att sköta logistiken. På veckorna gick det väl någon väg, då dinns det ju fem dagar, men helgerna blev svåra. Speciellt som jag dessutom ville spendera de två dagarna på något uteställe inne i stan, antagligen för att hitta en sjätte man, eftersom om jag känner mig själv rätt, hade jag antagligen ledsnat på nummer ett vid det laget och ville byta ut denna. Ett tag levde jag så här. Det finns dock några som jag till och med kommer ihåg namnen på. Snygg-Lasse, Erik och Patrik.
Nu var det ju det här med att man får vad man förtjänar. Jag var 25 första gången jag blev dissad, och tro mig, det var jobbigt. En helt ny upplevelse. Jag fick ett nej! Det hade aldrig hänt förut. Det var fruktansvärt. Nu överlevde jag ju det och livet gick vidare. Men hjälp, vad det var jobbigt. Jag vet att jag tänkte; vad jag måste ha gjort alla de jag hade samtidigt illa. Jag trodde att det skulle räcka med en gång, men inte det inte.
Det verkar vara så att om jag träffar någon jag tycker om vill inte den ha mig. Män som vill ha mig, verkar det finnas gott om. Problemet är att till, ja, vänta hmmm.....just nu, ja då är det faktiskt 100% av dem som jag inte vill ha och då blir det så att de blir utan mig och jag blir utan dem. Tyvärr är det också så att 100% som jag vill ha vill 100% inte ha mig. Suck och stön! Varför kan det inte bara matcha jämnt?
Mitt "kärleksliv" måste vara som plus och plus. Plus och minus dras ju till varandra. Jag (jo, ni förstår väl varför jag blir plus i exemplet?) är plus och dras automatiskt till plusspoler. Nu blir det så att när man kommer nära varandra dras man automatiskt ifrån varanadra. Det är så mitt "kärleksliv" fungerar. Suck och stön! Lika bra att ge upp eller? Det är jobbigt när man måste börja leta bland minus, och även om det ter sig som att det är plus jag hittar. Visar det sig ändå vara minus i slutändan. Det konstiga är ju att de fortfarande beter sig som att de vore plus.
Jag antar att det är här man ska ge dem en biljett till Nordpolen och säga: Jag är trött på att knulla. Vill du ha en väska?
Sitter och väntar på ett telefonsamtal just nu. Förhoppningsvis ett bra sådant. Jag skulle behöva lite medvind. Idag har det visserligen varit en bra dag, men igår hade jag ju en riktig skitdag.
Något borde börja släppa. Allt känns bara som att det sitter fast just nu. Eller egentligen händer det bra saker också. Jag har lyckats göra MASSOR med framsteg nu under våren och borde nästan ha en eloge för det. Det är bara det att de sakerna jag måste göra nu bara motarbetas.
Ibland tror jag att livet är som en röd tråd. Följer man den röda tråden är det lätt att leva sitt liv. Avviker man däremot blir livet trögt och det jävlas. Är det så att jag är inne på fel spår? Ska jag göra något annat? Eller, är det meningen att det här ska vara svårt och kännas som en prövning?
Något säger mig att det inte kommer att gå min väg så som jag tänkt mig det här. Jag vet vad jag egentligen vill, men det är inom orimlighet. Det här är alternativa vägen och utan den har jag som inget val kvar. Enda sättet att göra det jag verkligen vill det är att hoppas och be på en av mina hemliga grejer.
Foten kändes ju inte direkt bättre idag, men igår blev den bättre och bättre under dagen. Den är åtminstone bättre än den var igår morse.
Idag på em ska jag till stallet, men det blir nog ingen ridning för min del idag heller. Det är nog ingen annan i stallet och jag vill inte rida om jag är där helt själv.
Nu ska jag åka iväg och idag är det fint väder, solen skiner och livet kan inte vara annat än topp.
Jag ska göra ett försök att få till mina kurser idag igen. Igår var den jag skulle prata med inte inne. Om det inte går vägen har jag åtminstone min reservplan nu som jag kan använda mig av. En liten backup är alltid bra att ha.
Idag tänkte jag gå lite kortare för jag har haft lite ont i ena foten idag. Sedan kände jag mig väldigt trött på eftermiddagen. Det slutade med att jag tog en längre runda än jag tänkt mig från början.
Själva rundan blev inte så rolig idag. Först gick jag bort mot Antuna och fortsatte vidare rakt fram mot Väsby istället. Jag kom på precis när jag skulle gå över stora vägen att det nog inte var så smart att gå genom skogen ensam i skymning. Istället vände jag och gick upp bakom Kom Köpcenter och vidare mot Rotsunda Herrgård. Sedan gick jag hem igen. Totalt blev det ca 5,3 km.
Min tanke var först att gå typ 2 km bara för att komma ut en sväng, men när jag väl var ute var det så skönt så jag bara fortsatte. Foten känns inte sämre, tvärtom känns den till och med lite bättre. Jag får väl se hur den känns imorgon. Igår när jag gick med hunden trampade jag snett två gånger med den foten och det gjorde nog det där sista lilla till.
Idag har jag haft en jobbig dag. Ni vet en sådan där som bara är dålig. Den var inte det från början, men sedan blev det som bara lite nedåt. Det var tydligen fler som hade en likadan dag. Blir väl så ibland antar jag. Planeterna ligger väl helt enkelt fel eller något i den stilen.
Jaja, ingen idé att fundera mer över det. Jag tror att jag ska ta och gå en sväng för det brukar hjälpa. Imorgon har planeterna inget val annat än att återgå till bra platser.
Jag har funderat lite och insett att jag varit sjukt klantig på ett plan och nu verkar det vara försent. Livet går vidare och nästa gång får jag väl helt enkelt visa lite mer respekt alternativt sätta ner foten på en gång och visa var skåpet ska stå.
Jag hoppas på ett bra besked från annat håll snart också. Det behövs nu. Jag skulle behöva lite hjälp på traven vissa bitar i mitt liv. Nu har det varit trögt länge och jag vill att det ska börja släppa och gå framåt igen.
En lösning har jag iaf kommit på gällande mina kurs-problem. Det är en ful lösning på problemet, men det löser mitt problem och det är väl huvudsaken. Hur resten av världen ser på det, ja, det skiter jag faktiskt i. Vill man ha något får man ta det annars blir man utan. Jag tänker inte vara utan den här gången.
Funderar seriöst på om jag ska ha en enda häst kvar. Jag orkar inte med en vinter till med fruset vatten och allt vad det innebär. Jag tycker inte om att rida i kalla ridhus.
Hittar jag ingen lösning som passar blir det nog faktiskt så att jag kommer vara helt utan häst. Det är inte roligt längre och jag har inte möjlighet att hålla på på den nivån jag vill. Som det ser ut just nu är det så det ser ut.
Först ska jag ju bli av med Norton och sedan är det väl bara att fortsätta med nästa. Jag får väl helt enkelt hitta på något annat att göra med min tid och mina pengar.
Jag får väl ta och ställa mig frågan en par gånger till, men det lutar åt det här hållet just nu.
Jag och Vovven tog den långa rundan ändå. Det var jätteskönt.
Förra veckan började jag känna mig mycket bättre och nu känns det som att jag blir bättre och bättre hela tiden. Helt plötsligt har jag ju lust att gå ut och gå. Det är till och med så att jag känner att jag är sugen på att springa. Ni ska veta att JAG FULLKOMLIGT HATAR ATT SPRINGA och nu är jag som sugen på det. Vad har hänt?
Jag trodde kroppen var helt väck efter att jag varit sjuk för jag kände mig helt körd i botten fysiskt. Samtidigt när jag kom hem från sjukhuset och inte kunde göra någonting blev jag helt körd i botten gällande psyket också. Nu däremot känner jag mig bättre både fysiskt och psykiskt än jag gjort på år och dar. Fysiken känns som den var när "jag lämnade den" och mentalt känner jag mig laddad inför framtiden. Det här kommer att bli bra.
Jag och hunden har alltså tagit våran 4,4 kms runda. Sist jag mätte den har jag för mig att det var längre. Över 5 km fick jag det till då. Nu drog jag bara sträcken rakt och inte riktigt där vägarna går. Jaja, det var asaskönt med en kvällspromenad.
Nu ska jag gå och sova gott. Imorgon blir det en tidig morgon och vad jag hoppas blir en bra dag.
Sitter nu och funderar på om en extra kvällspromenad med hunden inte skulle vara trevligt. Sedan ska jag också fixa iordning inför imorgon. Jag måste nämligen åka ganska tidigt då kom jag på.
Jag vet inte riktigt vilken runda jag ska ta. Jag funderar på den här idag. Den är trevlig den också. Då går jag en ganska lång bit längs med ån. http://kartor.eniro.se/m/a7rof Igår var det så jobbigt med alla insekter som flög omkring ute vid Sollentunaholm. De kanske jag slipper här. Här är det också lite bra för på ett ställe kan man släppa hunden lös och det tycker han är lite roligt. Med tanke på morgondagen kanske jag egentligen bara skulle ta och gå en kortare sväng för i morse hade jag rätt ont i kroppen efter rundan. Hmm... Bättre att orka med en heldag imorgon istället och en kortare runda med Doggy idag. Jag måste lära mig att vara klok någon gång också, men jag är sugen på Antunarundan nu. Den är ju ändå bara 4,4 km och det är inte så långt. Jag borde vara tillbaka vid 21.15.
Vi får väl se. Jag kanske till och med bjuder på en sunkig bild från min mobilkamera idag. Då blir ni nog imponerade också. =P
Happy me! Idag lyckades jag ta mig upp på Ante. Han var en större skitstövel och ett ännu större mongo än han brukar vara. Det är tur att jag sytt fast mina ridbyxor i sadeln, eller vänta nu, det har jag ju inte gjort. Satt kvar gjorde jag iaf.
Han bara mongoliserade hela ridturen. Det enda jag kan säga var att jag vann. Traven är ungefär samma som att rida en fet liten tjurig B-ponny med enda skillnad att hästen är 165. Galoppen i vänster varv inledde vi med tre galoppsprång och jag sittandes med händerna uppe himlen för att dra upp huvudet. Höger galopp inledde vi lite annorlunda. Där provade vi isället stillastående galopp. Vi kan för att det ska låta lite finare kalla det galopp-piaff. Det är få förunnat att kunna få prova på den svåra rörelsen.
Jo, just det. Jag kom precis ihåg känslan av traven. Det kändes som att vi gjorde voltstart på Solvalla. Han gick utåtställd och kändes som travhästarna gör när de trycker in hela bogen i volten. Han gjorde små hopp också. Hmm.....han kanske inte skulle ha gått med travhästar när han var liten..... han verkar ha missuppfattat det här med travarbete.
Vi avslutade åtminstone passet med att galoppera framåt utan varje sig bockgalopp eller galopp-piaff. Jag tyckte det fick räcka som krav idag. Den här veckan har jag tänkt försöka rida honom lite mer och då hoppas jag att mongofasonerna kommer att börja avta.
Det här övade vi lite på idag, men huvudet var längre ner.
Jag försökte kompensera genom att få till en sån här form, men det gick sådär idag.
Idag har jag ägnat mycket tid åt de här förbannades kurserna jag tänkte läsa. Utan att bli det minsta klokare. Eller jo, lite klokare blev jag. Imorgon ska jag ringa till en av studievägledarna. Det blir nog bra. Min känsla säger mig att jag kommer att slita som ett djur för att klara att skriva prövningarna på de här kurserna - för att allt sedan ska gå åt h-l-ete - och jag helt enkelt inte kommer in på utbildningen jag vill in på.
Jaja, shit happens all the time. Bara att kasta sig in i något annat istället då. Om jag läst kurserna får jag åtminstone äran att bära med mig kunskapen i framtiden. Det är ju alltid något.
Jag hade en vision om att idag var den perfekta dagen för att fixa allting. Uppenbarligen var det inte alls det. Jag har inte fixat en enda sak av de sakerna jag skulle göra. Suck och stön!
Visserligen har inte hela dagen gått ännu, men det känns som ett konstant upptaget i min telefon när jag ska ringa samtalen jag behöver ringa. Det går verkligen inte bra för mig.
Om ett tag ska jag åka med några till stallet. Idag hinner jag nog göra något med mupphästarna iaf. Bara det inte är så varmt för jag har fortfarande problem med att vara ute i värmen sedan jag var sjuk.
Jag ringde också om ett nytt boende, för mig då alltså. Jag skulle återkomma till vad som känns som en evighet, men det är det egentligen inte. Ni vet ju vid det här laget att jag vill att allt ske precis här och nu och så funkar ju inte riktigt livet.
Nu när jag läser boende låter det ju som att jag ska bo på ett gruppboende eller så, men så är det ju inte. Jag vill bara ha någonstans att bo tills, vad jag hoppas, är min utbildningsstart till våren. Den går ju på annan ort. Jag kollade igår på GoogleMaps och jag fick fan lappsjuka. Det ligger ju mitt ute i ingenstans. Fullt så illa kanske det inte är, men det kändes som det just då. Det är åtminstone i Skåne och där är det ju nära till det mesta ändå. Värre hade varit någonstans långt uppe i de svenska fjällen. Det hade nog aldrig gått.
Kollade lite mer igår inför mina kommande studier, inte för att jag har kommit in än men, man kan få merkostnadslån. Det innebär att jag inte behöver spara 8750:- varje månad fram tills utbildningen startar. Jag kan spara en del, men kan andas ut lite. Jag kanske inte har berättat det innan, men den utbildningen är det lite annat man måste betala och jag visste inte det här med csn innan.
Det innebär också att jag kan göra lite annat det här året som är än att bara spara ihop de pengarna.
Igår fick jag sms om de som skulle låna Norton. Jag har hört runt lite och det finns ett ställe jag hellre vill att han kommer till, men jag väntar på svar. Det här andra stället känns inte helt 100. Jag hoppas på ett positivt svar från den andra familjen snart. De andra kunde ta honom från den 17:e.
Nu ska jag försöka få tag på skolan som inte verkar vilja svara i telefon så jag kan läsa kurserna så att jag överhuvudtaget kan söka in till utbildningen.
Bloggen handlar om mina sjuka idéer och konstiga tankar. Min fritid avhandlar jag med mina hästar och Vson. Ibland gästbloggar Vson. Jag är inte normal, men det är bara att läsa några inlägg så har du snart fattat konceptet.
