Livet På En Kant

Jag la ut en ny annons på Hoppan idag. Det är sjukt trögt att sälja häst kan jag säga. Jag visste att priset var aningens högt i förra annonsen och jag sänkte det till den här nya. Nu får jag se om det är någon som hör av sig. Annars är det ju konstigt faktiskt.

Nåväl, vi får se vad som händer helt enkelt.

Det är lika "farligt" att lyckas som att misslyckas. Har ni tänkt på det någon gång? Vad händer om jag faktiskt lyckas?

Jag har haft en egen count down. En som jag aldrig berättat för er andra. Nu när det börjar te sig mot sitt slut börjar jag bli rädd. Jag har ju kunnat leva i min bubbla. Vad ska jag göra sedan? Kommer jag att kunna lyckas leva utanför. Jag som har kämpat så. Har jag lärt mig något av det här?

Jag tror nämligen att om jag inte lärt mig min "läxa" kommer jag att falla i gropen igen. Har ni aldrig funderat över varför saker händer igen och igen? Det är för att man inte lärt sig förra gången.

På vägen upp nu möter jag motgångar. Det är jobbigt för de blir ifrågasättande för mig själv. Klarar jag det, klarar jag det inte. Båda svaren i sig är lika jobbiga. På något sätt är det för mig så att det känns lika jobbigt att lyckas som att misslyckas med detta. Lyckandet skulle innebära så mycket mer ansvar inom mig och misslyckandet skulle bara visa att "det var sådan jag var". Jag vet att jag är nummer ett. Jag är en fighter in i det sista.

 

Just nu känns allt stiltje och det känns som att jag är och springen längs med kanten av ett stup. Nära att falla i vilken sekund som helst. Ska jag lyckas hålla mig kvar? Ja, det tänker jag. Idag talade jag om för universum att jag är beredd. Det bara ska gå. Jag ska lyckas. Jag är den jag själv anser vara bra.

 

Nu ska jag jobba vidare. 15 min liggandes i soffan gjorde underverk och den här lilla texten gav mig lite fighting spirit tillbaka.

Jag måste se möjligheterna förändringarna skapar och inte hindren. Allt har en mening när det kommer omkring.

Under dagen har jag funderat lite över livet. Hur väljer man att se på saker? I föregående frågeställning är det lätt att byta ut ordet man mot jag, du, han, hon, vi eller de. Har ni någon gång tänkt på att i allt som sker i livet så väljer vi ALLTID. Oavsett om det känns som ett medvetet val eller inte. Vi kanske bara väljer att glida med för att det är bekvämt. Det vi väljer omedvetet kanske bara håller oss inom vår komfortzon.

 

Idag funderade jag iaf på detta och slutsatsen blev att jag senaste tiden har valt att se det mesta som hinder. Det är saker som skett den senaste tiden. Varför har jag varit sådan? Varför har jag inte istället valt att se det som möjligheter som öppnats? Ikväll ska jag ta med mig en lista att ha i väskan jobbtid och jag ska komma på 20 saker som istället är mina möjligheter för dagen. Jag ska välja att bortse från alla eventuella hinder. Hinder är ju ändå något vi själva väljer att ställa upp på vägen. Vad är det som säger att jag inte kan hoppa över det? Jag har klarat högre hinder än så här och idag har jag rutinen och erfarenheten från tidigare hinder. Det är enkelt bara jag slutar se det som hinder som är ivägen och istället väljer att se mål och möjligheter.

 

Jag återkommer med en lista. Du kanske kan göra en likadan. Vad har du för hinder som hindrar dig livet just nu? Tänker du efter har du säkert ett helt gäng som ligger och lurar. Jag kan inte för att...... Det går inte för att..... men tänk om.... Ja, fast det är ju svårt...... Tänk om du inte klarar det. Om du vänder på tidigare meningar vad får du då för svar? Tänk om du faktiskt lyckas. Vad får du då?

Det här är helt sjukt, men jag har jobbat i princip alla dagar i februari. Sedan undrar jag varför jag känner mig mossig i hjärnan. Haha! Jaja, jag får väl ta tag i mitt liv här senare. Nu ska jag iaf ta en ridtur i skogen. Här skiner solen och det är några plusgrader ute så varför vara bitter på något sätt?

Förutom det sitter jag och ska beställa från Kina. Jag måste hitta en ny leverantör då den jag beställde av sist inte längre levererar. Det är alltid jobbigt att beställa från någo ny. Någonstans ligger det en inneboende som säger att det nog är dålig kvalite. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det faktiskt är bättre kvalitet på de sakerna jag beställer och till det priset än om jag handlar i en svensk butik. Det är ju lite fascinerande då man betalar en bråkdel mot i den svenska butiken. Nåväl, ingen idé att fundera så mycket  på det. Det är bättre att bara vara tacksam.

 

Nu är det nya tider och nya mål.

Jag har en hel del att göra. Mycket att fixa som jag skitit i ett tag, men en sak i taget. Jag ska nog lyckas även med det här.

Jag filmade ju Simon häromdagen och ikväll visade jag filmen jag gjorde när han kom och filmen som jag tog häromdagen. Wow! Vilken skillnad! Jag borde bli hästtränare. Ibland känns det som " I´m born to it". Jag måste nog lägga ned mer krut på ridning, träning och tävling framöver. Ni kommer inte att tro era ögon när ni ser filmerna. Det sjukaste är att personligen anser jag att jag gjort ingenting. Det är som att jag har magic fingers.

 

Det är nästan på dagen exakt två månader mellan filmerna.

 

 

Jag borde sätta mig upp och rida Simon. Det känns som att det börjar bli dags. Först tänkte jag anlita någon. För er som inte vet har han varit lite instabil att rida tidigare. För någon vecka sedan kände jag att det var dags att börja rida honom igen.

För er som känt mig länge kommer ni ihåg Ravita. Han påminner mycket om henne. Hon var ju lite speciell som ni kanske kommer ihåg.

 

Nu står här iaf Simon, lika udda och ser lite likadan ut i kroppen faktiskt. Nåväl, jag ska nog lyckas med detta också. =)

Det är intressant ibland att se hur andra människor agerar. Jag har blivit anklagad för att ha stulit av en person. Det är ju intressant för jag ska ha stulit något som jag verkligen har noll intresse av att äga. Jag kan garantera er att jag dessutom är helt oskyldig till "dådet". Jag kanske ska gå och be om kvitto på att den andra personen verkligen ägde sakerna den anklagar mig för att ha stulit. Finare saker brukar man ju spara kvitto på.
Jag lånade faktiskt exakt det som jag skulle ha stulit från en vän en gång och kom fram till att jag inte alls ville ha sådana. Jag insåg att jag hade andra, bättre saker själv att använda så varför kosta på och köpa något som är sämre och dessutom dyrare.

 

Nåväl, sådana här saker brukar straffa den som anklagar i slutändan och faktum är att jag skiter fullständigt i den här personen. VAD har jag gjort för att förtjäna detta? Har jag på något sätt förstört för den här personen? Nä, det är bättre att skita i det. Hade jag på något sätt känt mig bitter över detta hade jag kunnat välja att skriva en hel roman över dåliga saker, som dessutom är sanna, om den personen som nu anklagat mig. Men vet ni: Jag väljer att bibehålla god moral och etik. Jag vet att om jag skulle börja skriva negativa saker om denna skulle jag själv börja må dåligt. Av respekt mot mig själv väljer jag att helt enkelt strunta i det och bara sköta mitt eget. Jag brukar säga att alla gräver sin egen grav och jag har fullt upp med att hålla igen mitt eget hål.

 

Det enda det slutar med är att personen som anklagat mig tappar förtroende i det hon säger i framtiden. För att folk ska tro på vad man säger och gör gäller det att man är saklig i allt. Håll dig till fakta, så exakt som möjligt. Stå för det som blir fel och för allt i världen. Var ALLTID ÄRLIG MOT DIG SJÄLV!  Det är en av hemligheterna till att bli en lycklig människa.

Nu blir det mycket arbete i några dagar.

Jag kanske inte hinner eller orkar uppdatera här. Ikväll ska jag iaf hinna longera Simon och Ante.

Imorgon börjar jag lite specialtid, men jag hoppas att jag hinner rida Ante innan jag börjar jobba. Beror lite på om det finns ork. Jag börjar nämligen 12.30 och slutar inte förrän vid 23. Det blir ett långpass.

 

 

I brist på annat har jag nu hittat ett ställe i skogen att rida på. Hittade inspiration någonstans ifrån som jag inte vet var den kom ifrån. Ridbanan vid stallet är ju verkligen K-A-T-A-S-T-R-O-F-A-L-T dålig.

 

Nåväl, det perfekta underlaget hittade jag här, i en liten skogsdunge. Säger bara <3 tallmo.....

 

....det har sina orsaker.

 

Idag har jag faktiskt spenderat i princip hela dagen med en viss X. Det var asskönt! Vi var iväg en sväng och "shoppade". Eller, jag följde med när han skulle handla lite. Han hittade inte det han skulle ha, men lite annat. Jag fascineras av hur lika vi är. 

Sedan såg vi färdigt filmen och typ sov. Jag fattar inte hur jag kunde vara så trött. Det kan vara så att det var första gången på x antal veckor, dagar, år som jag var helt ledig. Ni anar inte hur skönt det var. Han bjöd på mat också. För första gången i mitt liv har jag ätit äkta korv. Det var sjukt gott! Annars är ju korv något som är uteslutet ur min kost numer, men nu när den inte var processad var den supergod. 

Hade lite planer för kvällen, men jag funderar på att sätta mig i soffan och tycka synd om mig själv. Så jävla less just nu bara. Känns som att ALLT jävlas.

 

Jag ska iaf gå ner och fixa i stallet. Bara måste åka och hämta hö idag. Sedan får jag se. Senaste dagarna har jag varit lite sugen på att börja rida Simon själv. Jag kanske är knäpp, men det känns som att det skulle kunna gå nu. Det är en sjukt fin häst faktiskt.

 

Jag kanske borde åka iväg och träffa "mr Him" ikväll. Han är ju värsta toppenkillen.

 

Först blir det lite skottning av hästbox, sedan blir det att åka och hämta hö (och halm som faktikst är helt slut)

Som genom ett under.... Är det inte så man säger ibland? Det senaste året, eller sedan jag började bli frisk, har jag lärt mig något viktigt. Jag har lärt mig att ALLTID lita på min inre guide. Det gjorde jag även den här gången.

 

Den 10:e januari kom veterinär ut till MB. Vi diskuterade och det såg faktiskt inte så ljust ut för dagen. Det pratades till och med om att ta bort hästen.

Hon fick ordinerad boxvila över helgen och hon behövde också äta upp sig en del. Allmäntillståndet var i princip katastrofalt.

Den 13:e januari kom veterinär på återbesök. Veterinären gjorde en noggrannare undersökning. Nu hade MB en halv grads hälta höger fram initialt. Dvs hon var fortfarande halt.
Pga allmäntillståndet var veterinären tveksam till antiinflammatoriskt. Till slut skrev hon ändå ut det. Hästen skulle äta antiinflammatoriskt i 10 dagar.

Det gick några dagar. Det bar mig emot att hämta ut medlet. Jag tittade på lappen. Något inom mig sa att det var fel. Jag tittade på hästen och såg hennes risiga tillstånd. Vad är lättast att reparera? En hälta som blir bättre eller att förstöra allmäntillståndet ännu mer? Svaret blev hela tiden det första. Hältan kunde vänta. Hästen måste bli "fräschare" först.

I förrgår, den 12:e februari, hade MB, som genom ett under blivit ohalt. Hon gick ett lättare pass på ridbanan och travade bitvis som en gudinna. Hur kunde jag glömma hennes fina trav? Hur har jag kunnat förtränga den fantastiska hästen? Hästen som skulle gå genom eld och vatten och göra precis vad som helst för sin ryttare. Ett under har någonstans på vägen skett. Den intelligentaste av alla intelligenta hästar. Hon hörde, hon förstod och hon tänkte inte alls bli utdömd och ihjälslagen. Jag vet, för hon har bott hos mig tillräckligt länge. Jag känner henne så väl.

Nu blir det fortsatt träning. Hon kommer att komma tillbaka. Hon blir fräschare för varje dag som går och snart är hon tillbaka. Jag tog inga foton före jul. Jag mådde så dåligt, jag trodde hon skulle hämta sig snabbare från sitt lite risiga skick. Snart får ni se bilder igen. Just nu får ni hålla till godo med en gammal.

 

Vad hade hänt om jag inte hade litat på min känsla? Trots allt, behövdes uppenbarligen inte det antiinflammatoriska medlet.

 

Jag tycker det gick bra idag på provridningen. Min "halta" häst såg superfräsch ut. Nu är hon som vanligt. Hon rör sig verkligen trevligt. Det blir kanske en film snart. Det enda man kan se från "hältan" är att hon verkar vara sned i hela ramen. Det går ju att fixa med träningen. Det är bra att titta på ibland för då ser man vad man behöver jobba på. Jag ska sätta in henne på lite tömkörning också. Hon är ju tränad väldigt mycket med det. Ibland bara tömkörning faktiskt.

 

Nej, nu blir det snart jobbet igen. Känns surt att åka och jobba när jag skulle kunna spendera kvällen med vad som mer och mer börjar likna mr perfect. Jag hittar liksom inga fel och jag har redan gått igenom listan en gång. Han är liksom bara bra.

Idag kommer det en medryttare som ska provrida. Jag hoppas naturligtvis att det är något som ska passa. Hon kommer vid 10 och innan det tänkte jag motionera Simon och mocka mina boxar. Eftermiddagen tänkte jag ägna åt att städa lite hemma, vila inför en kväll på jobbet och sedan handla lite mat. Det ekar tomt i kylskåpet nu. Jag har varit så totalt ointresserad av att åka till affären senaste veckan. Det är ju lätt om man har en butik nära, men när man bor på landet gäller det att planera sina inköp.

Ni fattar inte hur ont jag haft de senaste dagarna. Igår hade jag lust att gråta. I morse när jag vaknade och märkte att smärtan inte försvunnit hade jag lust att gråta ännu mer.

 

Nu sitter jag iaf här och mår en miljon gånger bättre. Vet ni vad hemligheten är? Det är mirakelmedlet gröngröt till häst. SÅÅÅ bra!
Jag hade på det vid 12 och nu är smärtan borta. Amazing! Ni får googla för att se vad det är. =)

Det är verkligen roligt med hästarna just nu. En sak jag helt plötsligt slogs av var hur fina hästarna i stallet är just nu. Det är helt otroligt att man kan tappa inspirationen precis när hästmaterialet är på topp. Nu ska det iaf bli ordning på torpet. Simon fick vad som enligt hans mått just nu är ett ordentligt pass. Jag missbedömde arbetet lite. Han är trots allt fem år, inte så mycket tränad, stor som ett hus och därtill lite valpig. Det ska bli superkul att utbilda honom vidare. Jag tror att det finns mycket att plocka fram i den hästen. Idag var jag sugen på att hoppa upp på honom, men det var tomt på medhjälpare i stallet när jag hade den idén. Det blev tömkörning istället.

 

Ante red jag en sväng och oj vad roligt det var. Han var dock stel och kantig. Det får jag ordna. Jag funderar på att fortsätta rida honom utan bett ett tag. Han "skramlar" med bettet i munnen och det är nog bättre att rida honom utan. Han går faktskt till och med bättre utan.

 

Hoppan longerade jag en del och den hästen trav är bara såååå bra. Vad kan det bli av den lilla skruttisen? Jag tror hon kan bli riktigt bra. Om hon travar så bra på våran katastrofalt dåliga ridbana borde hon kunna bli helt suverän på bättre underlag.

 

Jag har ju träffat en man. Jag blev dock lite rädd idag när jag insåg att han planerat betyyyyydligt mer än vad jag har. På ett sätt känns det bra och tryggt, men samtidigt lite skrämmande. Jag vet inte om jag är beredd än. =P

I-landsproblem gone bad!

Kommer till jobbet och schemat ser ut som 1630-2115. Lagom, eftersom jag börjar igen kl 0730. Trodde jag ja! När jag kollar närmre har det blivit något fel och mitt schema har uppdrag fram till kl 2245. Nice! Bara att jobba till dess då.

Hem efter 2245, natta hästar och ta in 2 st. I säng!
Upp lagom så att jag hinner vara på jobbet kl 0730 på morgonen. Komma ihåg att ta med hästtransporten till jobbet på morgonen. Sluta kl 1230, hämta hö som jag bokat in hos bonden kl 13, hem, mocka, rulla ut hö till alla hästar.

Kl 1615, vara på plats på jobbet igen. Jag bör, förutom stallet ha hunnit duscha emellan. Suck!
Jobba till 2115. Hem och dö! Har ni andra förslag på vad jag kan göra när jag kommer hem så meddela mig gärna. 

Puh!
I love these days!

Mitt jobb känns ofta simpelt och enkelt. Allt jag behöver vara är en bra medmänniska. Det är enkelt. Igår blev det dock kaos. Herregud säger jag. Jag jobbade över en timme på kvällen och var inte hemma förrän klockan var efter elva och då skulle jag ändå sluta vid 21.

 

Dagen efter blir lite seg. Nu ligger jag i soffan och tittar på Luck på SvtPlay. Asskönt! Lite mat ska jag snart göra. Ikväll är det jobb igen och jag tror att bananpannkakor blir perfekt till det.

Jag har lite funderingar angående mat också. =)

Ja, ni hörde rätt. Jag ringde på ett stall som jag för ett tag sedan upptäckte står tomt. Det har ridhus, ligger jättebra till med superba träningsmöjligheter och ridvägarna är oändliga. Stället har dessutom gigantiska hagar, sommarbete, fina rasthagar med trästaket osv osv osv.

 

Så, vad var det som inte kändes bra? Jag vet faktiskt inte. Det var lite skumt. Det kanske är någon inneboende rädsla. Jaja, det blir nog bra i slutändan. Det gör ju inget att fortsätta spåna runt. Rätt som det är dyker något som känns asabra upp och då är det ju bara att köra på det. Om jag kommer på vad som inte kändes bra kanske det skulle gå att fixa. Ja, jag vet inte. Nu ska jag iaf gå ner till stallet och motionera två mongomuppar.

 

Förutom det här har jag ju hittat värsta toppenmannen. Han samlar liksom bara poäng. Jag fascineras hela tiden över att han är så himla trevlig. Lite går jag och väntar på att få en käftsmäll, men för första gången kännar jag mig ändå trygg i personen. Han är så äkta och okonstlad på något sätt. Dessutom försöker han inte dölja något. Han bara är och det passar mig perfekt.