Jag tänkte: Jag lägger ned bloggen!
Jag gjorde det idag. Känslan som spred sig i min kropp var obeskrivlig och olyckan som den fört med sig har varit för stor. Ja, nu tänker jag på bloggen. Idag läste jag som ni kanske vet ut 50 sätt att träffa den rätte. I boken uppstår ett dilemma som jag upplevde förra sommaren. Nu kanske inte ni som vill läsa boken vill läsa det här, men så är det. Jag måste bara berätta. I boken blir hon alltså förföljd av en som är ett ex till en som hon dejtar/har dejtat, kommer inte ihåg. Känslan när det beskrevs i boken kändes lika jävla illa som när det hände mig. Vad är det för jävla fel på folk?
Nej, jag vet inte. Jag funderar även ibland på om jag inte vill lägga ned skiten. What´s the point liksom? För vem skriver jag? Mig själv? Om det är mig själv jag ska skriva för skriver jag inte längre det jag vill skriva. Med rädsla för vad andra ska tycka och känna och jag skulle nog bli grymt hatad av andra. Så, vem skriver jag för och vad är meningen för den med att läsa?
Nej, jag vet inte. Jag funderar även ibland på om jag inte vill lägga ned skiten. What´s the point liksom? För vem skriver jag? Mig själv? Om det är mig själv jag ska skriva för skriver jag inte längre det jag vill skriva. Med rädsla för vad andra ska tycka och känna och jag skulle nog bli grymt hatad av andra. Så, vem skriver jag för och vad är meningen för den med att läsa?
