Känslan av medvetslöshet
När jag låg inne på sjukhuset i vad de kallades medvetslöshet fick jag en strålande idé. Det är nämligen inte som ni tror att man bara behöver ligga där och vara helt borta. Jag kan nämligen höra OCH hjärnan har full aktivitet. Istället för att prata med er och ha en massa idéer pratar den helt enkelt bara med sig själv.
I det lilla rummet hjärnan finns det utrymme för mycket tankar. Betänk sedan att det enda man faktiskt kan göra är att tänka. Jag ligger där, ser ljuset från lamporna i taket genom ögonlocken och hör någon gå från höger till vänster. Det kommer en till från vänster, men fortsätter in i rummet längre bort till höger. Jag antar att det är ett rum där också för det pratas där.
Någon kommer och pratar med mig. Det kliar i ansiktet, men hur vad fan ska jag göra. Jag kan inte röra armarna och jag kan inte be någon. Jag får helt enkelt vänta ut lidandet. Personen som pratade med mig är färdig. Hon ger mig knappen och säger att om det är något finns de i rummet bredvid till höger.
Jag bestämmer mig för att det här ska räcka. Jag tänker att nu kliver jag upp och ropar högt skrattandes: JAG LURADE ER ALLA! DET VAR BARA ETT TEST! JAG ÄR FRISK! Jag bestämmer mig – jag gör det. Inget händer. Jag ligger kvar stilla. Kroppen rör sig inte, inget ljud kommer från munnen. Fan, inte ens det gick. Jag bestämde mig ju. Varför händer inget?
Det är väl lika bra att bara vänta ut. Hjärnan funderar lite över hur det skulle vara att ligga så här länge. Den undrar hur lång tid det skulle ta innan jag blev galen. Jag bestämmer mig för att vänta lite och fundera på villka de som går förbi är. Redan efter den här lilla stunden, inte för att jag vet hur lång tid som har gått, känner jag igen fotstegen från hon som hela tiden kommer fram och pratar med mig.
Hjärnan tänker en sak och jag tänker en annan. Hjärnan funderar fortfarande på hur lång tid det tar innan någon blir galen av att ligga så här. Fullt medveten, men samtidigt helt avskärmad från omvärlden. Jag tänker att det kommer inte att hända den här gången. Jag är snart frisk igen. Det är ju samma procedur, fast bara i lite olika skepnad varje gång. Den här gången var det den här skepnaden. Inte röra och inte prata. Jag känner ändå att jag snart, om en liten stund, kommer att kunna röra på mig, men talet, ja, det är lite osäkrare.
I det lilla rummet hjärnan finns det utrymme för mycket tankar. Betänk sedan att det enda man faktiskt kan göra är att tänka. Jag ligger där, ser ljuset från lamporna i taket genom ögonlocken och hör någon gå från höger till vänster. Det kommer en till från vänster, men fortsätter in i rummet längre bort till höger. Jag antar att det är ett rum där också för det pratas där.
Någon kommer och pratar med mig. Det kliar i ansiktet, men hur vad fan ska jag göra. Jag kan inte röra armarna och jag kan inte be någon. Jag får helt enkelt vänta ut lidandet. Personen som pratade med mig är färdig. Hon ger mig knappen och säger att om det är något finns de i rummet bredvid till höger.
Jag bestämmer mig för att det här ska räcka. Jag tänker att nu kliver jag upp och ropar högt skrattandes: JAG LURADE ER ALLA! DET VAR BARA ETT TEST! JAG ÄR FRISK! Jag bestämmer mig – jag gör det. Inget händer. Jag ligger kvar stilla. Kroppen rör sig inte, inget ljud kommer från munnen. Fan, inte ens det gick. Jag bestämde mig ju. Varför händer inget?
Det är väl lika bra att bara vänta ut. Hjärnan funderar lite över hur det skulle vara att ligga så här länge. Den undrar hur lång tid det skulle ta innan jag blev galen. Jag bestämmer mig för att vänta lite och fundera på villka de som går förbi är. Redan efter den här lilla stunden, inte för att jag vet hur lång tid som har gått, känner jag igen fotstegen från hon som hela tiden kommer fram och pratar med mig.
Hjärnan tänker en sak och jag tänker en annan. Hjärnan funderar fortfarande på hur lång tid det tar innan någon blir galen av att ligga så här. Fullt medveten, men samtidigt helt avskärmad från omvärlden. Jag tänker att det kommer inte att hända den här gången. Jag är snart frisk igen. Det är ju samma procedur, fast bara i lite olika skepnad varje gång. Den här gången var det den här skepnaden. Inte röra och inte prata. Jag känner ändå att jag snart, om en liten stund, kommer att kunna röra på mig, men talet, ja, det är lite osäkrare.
