Ödets plats i våra liv
Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv sammanlagt som jag gjort idag tror jag, men det känns faktiskt lite bättre nu.
Jag började gråta redan inne hos läkaren, sedan grät jag när jag tog prover, på vägen ner från VC, på tåget och sedan hela bussresan hem. Jag tror att det är bra att gråta om man är ledsen. Man behöver det liksom. Om man inte tillåter sig själv att gråta kommer man aldrig över det.
Det hände iaf något bra idag. Min nya toppenmedryttare kom och red och jag lyckades ta mod till mig och gå fram och prata med "Han". Det gör ju att livet känns lite mer värt. Idag kom jag ihåg hur mycket jag faktiskt tycker om att prata med honom. Det kändes iaf bättre att stå och prata med honom än att prata med någon annan. Jag vet att det låter lite konstigt, men nu är det bara så. Jag hoppas han kommer tillbaka snart igen. Allt kändes mycket lättare efter jag hade pratat med honom.
Jag fick en fråga idag om jag tror på ödet. Det berodde på att jag ställde en fråga om det var meningen att livet skulle jävlas hela tiden. Självklart tror jag på ödet. Ibland är det som att vissa vägar bara skapas och det så att säga blir fri framfart för det som är meningen. Samtidigt tror jag att man kan välja att kliva av den vägen och välja en annan som är självvald.
Just nu känns det ändå som att jag träffat rätt person i rätt tid som hjälpt mig hitta en annan väg. Ett annat sätt att se på saker. Så jag tror att de här personerna dyker upp i ens liv i rätt tid för att saker som är ödesförutbestämda ska få en chans att ske. Gör de inte det kommer fler chanser. Det har ödet sett till.
Jag skrev någon gång förut att livet är som att följa en röd tråd. Ibland tappar man fotfästet och hamnar på sidan. Då blir ingenting som man vill. Allt motarbetas. Då gäller det att hitta tillbaka till sin livstråd och fortsätta leva som det är meningen. Livet ska liksom flyta framåt av sig själv, inte motarbetas.
Jag började gråta redan inne hos läkaren, sedan grät jag när jag tog prover, på vägen ner från VC, på tåget och sedan hela bussresan hem. Jag tror att det är bra att gråta om man är ledsen. Man behöver det liksom. Om man inte tillåter sig själv att gråta kommer man aldrig över det.
Det hände iaf något bra idag. Min nya toppenmedryttare kom och red och jag lyckades ta mod till mig och gå fram och prata med "Han". Det gör ju att livet känns lite mer värt. Idag kom jag ihåg hur mycket jag faktiskt tycker om att prata med honom. Det kändes iaf bättre att stå och prata med honom än att prata med någon annan. Jag vet att det låter lite konstigt, men nu är det bara så. Jag hoppas han kommer tillbaka snart igen. Allt kändes mycket lättare efter jag hade pratat med honom.
Jag fick en fråga idag om jag tror på ödet. Det berodde på att jag ställde en fråga om det var meningen att livet skulle jävlas hela tiden. Självklart tror jag på ödet. Ibland är det som att vissa vägar bara skapas och det så att säga blir fri framfart för det som är meningen. Samtidigt tror jag att man kan välja att kliva av den vägen och välja en annan som är självvald.
Just nu känns det ändå som att jag träffat rätt person i rätt tid som hjälpt mig hitta en annan väg. Ett annat sätt att se på saker. Så jag tror att de här personerna dyker upp i ens liv i rätt tid för att saker som är ödesförutbestämda ska få en chans att ske. Gör de inte det kommer fler chanser. Det har ödet sett till.
Jag skrev någon gång förut att livet är som att följa en röd tråd. Ibland tappar man fotfästet och hamnar på sidan. Då blir ingenting som man vill. Allt motarbetas. Då gäller det att hitta tillbaka till sin livstråd och fortsätta leva som det är meningen. Livet ska liksom flyta framåt av sig själv, inte motarbetas.
What is meant to be is meant to be!
