Livet På En Kant

Bara av att läsa rubriken har ni ett, fått idéer om vad det är, två, ni undrar om jag blivit utsatt för det.

Nu är det så här att liten-snopp-syndromet är något som förföljer vissa män genom livet. Personligen vet jag inte om det egentligen har något med "storleken" att göra och jag är inte beredd att se om det är så det förhåller sig heller. Det lämnar jag till andra att ta reda på. Att fråga rakt ut skulle kunna vara ett alternativ, men jag tror tyvärr att svaret skulle kunna bli missvisande, då sanningshalten skulle kunna vara låg.

Liten-snopp-syndromet märks mer i personens attityd och bekräftelsebehov. Vanligt förekommande är att personen som lider av det måste hävda sin bekräftelse gentemot andra män som inte lider av syndromet och som dessutom är mer manliga. Det är här man kan ställa sig frågan: Har de studerat den andra mannens? Ett annat symptom är att de genom grupptryck och skitsnack får en annan man att se sämre ut, alternativt ha större liten-snopp-syndrom. Det är också viktigt för den här personen att gömma undan sitt liten-snopp-syndrom och att visa sig manlig gentemot det kvinnliga könet. Ni kanske också känner någon som lider av det här.

Svaret på fråga två är: Ja, jag har blivit utsatt för det, idag faktiskt, även tidigare också. Nu sitter jag och funderar på hur jag ska tackla det här. Det känns lite svårt och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Personligen tror jag att i fallet jag pratar om just nu skulle någon form av terapi vara behjälplig. Jag tror att jag ska hjälpa till och det är nästan så att jag kan tänka mig att dela med mig här på bloggen om min taktik och mitt upplägg. Att gå fram och fråga om personen lider av liten-snopp-syndromet känns fel och det gör det även om man går fram och säger att en penisförlängning kanske kan hjälpa. Alltså jag vet inte riktigt, men på något sätt måste jag ändå lyckas hjälpa till.

Ni får gärna komma med tips och idéer för det här är något nytt som jag inte hållt på med förut. Nämner igen - "...och jag är inte beredd att se om det är så det förhåller sig heller." innan ni kommer med tips och jag bara antar att ni fattar vad som menas med det. Jag kan tillägga att det är samma person nu som jag kallade tönt för någon dag sedan.

Nu har jag varit i stallet. Ikväll var första gången på länge som jag faktistk tyckte det var skönt att åka dit. Jag kände lycka i stallet. Lite less på promenaderna till och från börjar jag dock bli, men det är nog bara latheten som talar. Idag tog jag bussen dit och sedan fick jag skjuts av två superstallkompisar till stationen. Det var skönt för imorgon är det ganska mycket jobb på jobbet.

Ikväll fixade jag lite med Antes hovar. Även om hovslagaren ska komma ut kan jag fixa lite så de ser lite snyggare ut. Jag gjorde lite annat också. Norton såg nästintill tävlingsfärdig ut när jag var färdig med honom. Jag fuskade stort med pälsglansen(, från min superstora flaska.) Det var ett internskämt och några kommer att skratta nu. Jag kollade faktiskt hur mycket som var kvar och det lilla jag använde den idag och i förrgår så syns det på nivån på det som är kvar. Det var till och med så, att Norton blev så snygg att jag blev ridsugen. När jag mockade kom jag också på att nu när det är plusgrader kan man sätta på "sommarstigbyglarna", eller rättare sagt ta av de äckliga vinterstigbyglarna sätta på de riktiga. Jag kanske helt enkelt är en sommarryttare.

Ante blev också lite friserad, men precis när jag höll på med honom kom de och sa att jag kunde få skjuts och då stressade jag bara på med det sista. Skönt var det att vara där idag även om jag kom dit sent. Det skulle vara roligt att hitta lite glädje i stallet igen. Grejen är ju att jag inte vet var jag ska leta efter den. Det utvecklar sig nog till något bra i slutändan ändå.

Nu ska jag faktiskt gå och lägga mig för jag är sådär skönt trött. Hunden har inte varit ut och kunnat göra en grusmatta så jag behöver inte få huden avskavd när jag lägger mig ikväll.

Idag blev det inte alls som jag tänkt mig. Dagen började med skit rent ut sagt och jag kände att allt bara var dåligt, tråkigt och jag själv kände mig allmänt nere och deprimerad. Det var förjävligt på ren svenska.

Jag hade ingen lust att åka till stallet. Det har jag nästan aldrig numer för den delen och jag hade ingen lust att göra något över huvudtaget. Till slut tog jag mig iaf i kragen och ringde Fanny för att höra om jag åtminstone kunde få skjuts tillbaka sedan. Tack och lov kunde jag det så det var bara att klä på sig och åka iväg.

Fixade färdigt med allt i stallet och det blev ganska lagom tills Sara och Fanny också var färdiga. Precis innan vi skulle åka kom Micke och fixade lite med Olke, Fannys hästs box så vi blev kvar lite längre. De skulle tydligen åka och äta och jag hade visserligen ätit precis innan jag åkte till stallet, men vafan, jag måste börja umgås med lite människor och tänkte att jag kan ta en dricka och sitta där som sällskap. Micke var en sån schysting att han bjöd på mat och då kunde jag ju inte säga nej utan åt den där supergoda rostbiffsalladen som de har på det stället.

Vi pratade och de båda är så trevliga och nu är jag på sådär bra humör igen. Bara på nästa vecka med samma glada humör som jag haft de senaste dagarna. Tänk vad lite trevligt sällskap kan göra. Jag är så glad att jag i största möjliga mån försöker undvika skitsnack och bara köra mitt eget race nu. Det blir så mycket bättre i slutändan och man mår så mycket bättre själv. Eller så kanske det är tvärtom - jag mår bättre=mindre skitsnack. Vilket som är det som en befrielse att tänka i mer positiva banor nu.

Helt appropå något helt annat är det en sak som jag känner mig väldigt smickrad över, men det är bara jag som vet om det. Jag ska dela med mig, men inte idag.

Det mesta brukar alltid lösa sig som jag har tänkt mig, men det finns en sak som bara inte funkar för mig i dagsläget. Jag fattar inte vad det beror på. Oftast känns det som att det finns en mening med allt, men just nu känns det här helt fel. Det är fel som det är nu och jag ser ingen lösning på problemet heller. Ofta brukar man kunna få en lösning i huvudet och sedan blir det så, men jag ser inte ens den framför mig.

Dessutom har jag ett annat dilemma inom samma område och det kanske är där haken sitter. Vill jag fortsätta eller lägga ner? Jag har haft dippar förut, men nu vet jag inte om jag orkar fortsätta den här gången. Jag vet heller inte hur jag gör om jag ska lägga ner alltihop. Allt känns som att det bara är ett enda stort kaos i huvudet när det handlar om det här. Jag kanske helt enkelt ska ta en paus bara, men då återstår ju frågan: Hur tar man en paus?

Är det meningen att något annat ska hända? Det här kommer att låta helt sjukt, men ibland när jag behöver hjälp inom ett visst område brukar jag be Norton om hjälp, jag vet, jag är knäpp, men han liksom på något sätt löser mina problem med det då. Som en skänk från ovan liksom. Ibland undrar jag om han bär på en förbannelse också, för alla som ägt honom har råkat ut för samma typ av problem. Är det priset man betalar för att äga en sådan häst? Jag vet inte, jag vet ingenting just nu tror jag. Det här blev bara flummigt.

Nu har jag varit tillräckligt flummig här. Jag får nog helt enkelt ta och be Norton om hjälp igen. Han kanske kan hjälpa till även med det här andra problemet. Vi har "pratat" om det förut och jag har en stark känlsa av att jag helt enkelt måste anpassa mig efter hans regler. Om det är något som jag lärt mig under dessa år med djur är det att har dem en åsikt är det bara att anpassa sig. Det känns som att de hittar på djävulskap och sätter käppar i hjulen för en annars.

Det är tur att jag har något att se framemot, men det dröjer några dagar. Det är väl bara att härda ut så länge.

Alldeles nyss blev jag riktigt glad. Jag gjorde ett konto, eller vad det nu kan kallas på bloglovin.com, där jag konstaterade att det finns en där som följer min blogg. Det var riktigt roligt! Kändes kul att jag hade en "prenumerant". Ja, det är ju bara en, men ändå, en är en och jag blev lite glad. Egentligen har jag ingen ambition med det här, men jag har ju insett att de som läser vill läsa mer och är in ganska ofta och kollar. Bäst tyckte jag det var när jag jobbade förra helgen och jag ändå hade samma besökare som gick in och kollade på bloggen flera gånger under dagen trots att jag inte hade möjlighet att blogga.

Idag blev jag irriterad på mig själv igen. Varför ska jag vara en sån förbannades mupp? Jag vet inte riktigt vilken av mupparna jag skulle kalla mig för. Miss Piggy känner jag mig inte som, även om jag ibland känner att kroppshyddan känns som det. Kermit, njae, jag vet inte. Alltså jag vet inte, jag är nog bara en mupp. Lite är det så här att ibland är man rädd för att mista något som man känner att man har och då blir det så att man inte vågar öppna nästa dörr. Problemet när man öppnar den här dörren är att den är stängd bakåt. Det nya kan antingen vara fantastiskt eller så är det absolut inte alls som man hade tänkt sig överhuvudtaget.

Jag vet inte hur jag framstår som person gentemot andra. Hur det nu än är så har jag vissa områden som jag är väldigt osäker inom. Det blir lite svårt. Det är i det här lägena som det är lättare om någon annan öppnar dörren för då blir det som att man aldrig behöver kliva igenom utan kan stå kvar och bara ta en snabbkik liksom. Det låter lite flummigt nu känner jag, men lite så fungerar väl livet. Grejen är att jag tror att vi är här för att lära oss något. Vi lever varje liv för att lära oss något. Nu är det nästan som att det här är något jag måste lära mig. Jag vågar aldrig öppna dörren. Jag är rädd för att förlora något jag inte har.

En gång öppnade en annan dörren. Det jag såg var inte fantastiskt, men jag klev igenom ändå. Det blev inte så bra faktiskt. Jag vill att mitt liv ska vara fantastiskt och jag vill våga ta chansen, men jag vet inte hur.

Om jag känner mig rätt brukar jag öppna dörren till slut. Problemet är att jag då gör det som en elefant och det brukar bli lite brutalt och klumpigt och risken är överhängande att den som står på andra sidan blir rädd. Nu vill jag inte att den person blir rädd, utan tvärtom jag vill ju att den som står på andra sidan vill ett, komma in och två, känna sig tillfreds med min entré.

Jag vet inte om ni fattar, men jag vill, eller vågar, inte skriva det mer exakt här eftersom jag har en känsla av vilka som läser ibland.

Vi kan sammanfatta så ni förstår vad det handlar om. Det finns bara en person som jag skulle vilja spendera min kväll med, men eftersom jag inte öppnat dörren blidde det inget och då sitter jag hellre själv. Så, då var det avklarat. Den här personen gör mig glad och på bra humör utan att den ens vet om det, men den kanske fattar.

Nu kommer det här. Informationen om mitt nya jobb. Efter att ha jobbat länge på det jobb som jag nu har, har jag efter lite betänketid bestämt mig för att skaffa ett nytt. För några veckor sedan blev jag erbjuden ett nytt och sa att jag skulle fundera lite på det innan jag bestämde mig. Jag har nu tagit ett beslut om det.

Nu är det så att jag inte ska ha det jobbet utan ett annat. Jag vill konsulta och har kommit fram till vad min största potential är inom konsulterande. Efter en liten analys har jag kommit på att min hjärna inte är som andra, ja, jag vet. Ní har redan konstaterat det och vetat det ett tag, men jag är ju lite seg. Det är nu så att min hjärna fungerar mer som en mans än en kvinnas. Jag behöver väldigt tydligt språk och har svårt att förstå inlindade saker eller saker som inte består av en rak fråga. Det är inte så att jag inte fattar alls, utan efter en stund inser jag. Min hjärna är alltså en blandning mellan en mans och en kvinnas.

Det här betyder att jag borde kunna slå igenom stort på att vara förmedlare mellan män och kvinnor, med viss fördröjnnig då. Egentligen är jag ingen expert på det här med mans och kvinnoförhållanden utan den biten får min kunder ha lite överseende med. Jag får ju helt enkelt fungera lite mer som en tolk annars kan det bli lite tokigt och så att jag förstör mer än jag tillför.

Och bara så ni vet till nästa gång - rak kommunikation, tack! Annars fattar jag noll och ingenting och vi är tillbaka på det här stadiet som jag så ofta återkommer till vara-korkad.