Real Time Analytics

Livet På En Kant

Tänkte mig ett normalt inlägg nu

Publicerad 2011-03-18 21:21:10 i Tankar om att ha Livet På En Kant,

Alldeles nyss blev jag riktigt glad. Jag gjorde ett konto, eller vad det nu kan kallas på bloglovin.com, där jag konstaterade att det finns en där som följer min blogg. Det var riktigt roligt! Kändes kul att jag hade en "prenumerant". Ja, det är ju bara en, men ändå, en är en och jag blev lite glad. Egentligen har jag ingen ambition med det här, men jag har ju insett att de som läser vill läsa mer och är in ganska ofta och kollar. Bäst tyckte jag det var när jag jobbade förra helgen och jag ändå hade samma besökare som gick in och kollade på bloggen flera gånger under dagen trots att jag inte hade möjlighet att blogga.

Idag blev jag irriterad på mig själv igen. Varför ska jag vara en sån förbannades mupp? Jag vet inte riktigt vilken av mupparna jag skulle kalla mig för. Miss Piggy känner jag mig inte som, även om jag ibland känner att kroppshyddan känns som det. Kermit, njae, jag vet inte. Alltså jag vet inte, jag är nog bara en mupp. Lite är det så här att ibland är man rädd för att mista något som man känner att man har och då blir det så att man inte vågar öppna nästa dörr. Problemet när man öppnar den här dörren är att den är stängd bakåt. Det nya kan antingen vara fantastiskt eller så är det absolut inte alls som man hade tänkt sig överhuvudtaget.

Jag vet inte hur jag framstår som person gentemot andra. Hur det nu än är så har jag vissa områden som jag är väldigt osäker inom. Det blir lite svårt. Det är i det här lägena som det är lättare om någon annan öppnar dörren för då blir det som att man aldrig behöver kliva igenom utan kan stå kvar och bara ta en snabbkik liksom. Det låter lite flummigt nu känner jag, men lite så fungerar väl livet. Grejen är att jag tror att vi är här för att lära oss något. Vi lever varje liv för att lära oss något. Nu är det nästan som att det här är något jag måste lära mig. Jag vågar aldrig öppna dörren. Jag är rädd för att förlora något jag inte har.

En gång öppnade en annan dörren. Det jag såg var inte fantastiskt, men jag klev igenom ändå. Det blev inte så bra faktiskt. Jag vill att mitt liv ska vara fantastiskt och jag vill våga ta chansen, men jag vet inte hur.

Om jag känner mig rätt brukar jag öppna dörren till slut. Problemet är att jag då gör det som en elefant och det brukar bli lite brutalt och klumpigt och risken är överhängande att den som står på andra sidan blir rädd. Nu vill jag inte att den person blir rädd, utan tvärtom jag vill ju att den som står på andra sidan vill ett, komma in och två, känna sig tillfreds med min entré.

Jag vet inte om ni fattar, men jag vill, eller vågar, inte skriva det mer exakt här eftersom jag har en känsla av vilka som läser ibland.

Vi kan sammanfatta så ni förstår vad det handlar om. Det finns bara en person som jag skulle vilja spendera min kväll med, men eftersom jag inte öppnat dörren blidde det inget och då sitter jag hellre själv. Så, då var det avklarat. Den här personen gör mig glad och på bra humör utan att den ens vet om det, men den kanske fattar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Livet På En Kant

Bloggen handlar om mina sjuka idéer och konstiga tankar. Min fritid avhandlar jag med mina hästar och Vson. Ibland gästbloggar Vson. Jag är inte normal, men det är bara att läsa några inlägg så har du snart fattat konceptet.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela