Livet På En Kant

Igår delade jag med mig av något som tidigare var väldigt jobbigt för mig. Idag läste jag en annan persons blogg där den, tror jag, hänvisade till delen där jag inte ville att ni ska tycka synd om mig. Jag tänkte att jag kan vidareutveckla gårdagens inlägg lite och samtidigt komma med ett råd, som den här personen efterfrågade.

Länge var det här verkligen svårt för mig. Mest var det svårt att acceptera eftersom det i grunden bottnade sig i att jag blev lurad och bedragen av andra människor. Jag blev utnyttjad delvis pga den som jag är(var) som person och det var fruktansvärt. Blogginlägget jag läste idag gav mig känslan av att personen som skrev det här hade råkat ut för samma typ av svek, men i ett helt annat sammanhang.

När man blivit sviken i själen tar det tid att läka. Man vet inte vilken väg man ska, vilka vänner som är äkta, vad meningen med allt är. Jag tror att man i första steget måste acceptera att man låtit sig själv bli lurad eller bedragen, inte att den andra lurat eller bedragit en, utan helt enkelt att man låtit sig bli det. Sveket mot sig själv, att man låter något sådant hända, att man slutar se, det är större än sveket som någon annan gör mot en.

Ingen kan någonsin bestämma när tiden har kommit för dig att läka. För mig har det kommit nu på slutet, fyra år senare. Det är inget jag har planerat eller försökt att uppnå. Det har bara hänt. Under den här läkningsprocessen, om vi kan kalla det för det, har jag sökt trygghet i saker som vanligtvis inte är trygghet för mig. Saker som inte gör mig lycklig. Det har varit skönt för jag har gömt mig bakom det och använt det som en vägg att luta mig mot och ha som skydd enbart för att kunna få låta min själ läka i fred. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det på ett annat sätt. Den här väggen har formats av något sorts trygghetsideal från samhällets sida och jag har låtit mig falla in i mallen.

Jag har klivit ur den här lilla bubblan nu och jag känner att jag mer och mer återgår till att bli mig själv igen. Den du kände mig som. Ni vet den där som blev lurad och bedragen. Jag trodde att det var fel att vara sådan. Ärligt talat så skiter jag nu i vad som är rätt eller fel att vara. Jag är trött på att försöka vara någon till lags eller vara någon form av ideal. Jag är på väg att bli den jag vill vara igen. Det är allt jag vet. Vi pratar ibland om att man håller sig själv närmast och det är det jag gör nu.

Det enda råd jag kan komma med just nu är att låta det ta tid. Hitta den du vill vara. Ingen annan kan bestämma det åt dig. Vill du vara den du var, eller vill du vara någon annan? Jag valde att vara den jag var, för jag är beredd att betala det dyra priset jag en gång redan betalat, när jag tar risken att bli lurad igen. Kanske kan jag se något tecken och hindra det innan, om inte, är jag beredd att betala vad det kostar. Nu vet jag säkert att jag bedrar inte mig själv för jag har bestämt hur jag vill ha det och så kommer det att bli.

Du som vet att rådet är till dig vet att vi alltid kommer att vara vänner, hur länge det än går mellan att vi ses, är vi fortfarande alltid vänner.

Ibland, eller ganska ofta om jag ska vara ärlig, verkar det hända konstiga saker runt mig. Alldeles nyss värmde jag mat i ugnen. När jag tar ut och ska äta är maten fortfarande iskall inuti och bara lite varm i kanterna. Jag fattar inte, jag hade ju värmt ugnen tillräckligt innan, bytt till dubbelvärme och sedan hade jag dessutom råkat glömma maten lite för länge, vilket nästan alltid brukar hända för den delen och maten blir bränd. Ändå var den iskall. What? Kanske, kanske, kanske finns en minimal möjlighet att jag möjligtvis, eventuellt kan ha missat det där med dubbelvärme och bara klickat i hacket där bara lampan är tänd i ugnen, men bara kanske.... Jag kanske ska vara tacksam att det inte var en sufflé jag gjorde.

Nog om det. Handlade på Systemet idag och tacksamt har jag fått bekräftelse på min enorma ungdomlighet då jag ännu en gång fått visa leg. Jag kommer att dö ung. Snart kanske jag inte behöver legitimera mig vid köp av cigaretter åtminstone, inte för att jag röker själv utan köper ibland åt andra.

Idag har jag lyckas få det mesta gjort som jag hade tänkt. Nya skor har inhandlats och det övriga som jag behövde. Det enda jag känner nu är att jag skulle behöva göra något för mig själv. Något som jag verkligen uppskattar och som bara är till mig och ingen annan. Jag vet vad jag har tänkt och det är inte dyrt, inte krångligt och lätt att få tag på och det är något jag känner att jag verkligen vill göra. Nu återstår bara att ta sig till en affär det här säljs och sedan fixa det. Jag tycker att jag gjort mig förtjänt av det nu.

Jag vet inte varför jag väljer att skriva det här här och jag vet inte varför jag väljer att göra det precis nu. Igår skrev jag att det var en grej jag tänkt dela med mig här och ni får nu en bit av den här. Hela kan jag inte berätta, för hela historien "Jag" är så sjukt tragisk att ibland fattar jag det inte ens själv. Ni kan få en bit av mig bara, mer än så kan jag inte dela med av mig. Det är endast två kanske tre personer som vet hela historien.

Ibland kommer det över mig igen, allt jag fått genomgå och varje gång undrar jag vad jag gjort för ont för att förtjäna det här. Det är inte så att jag på något sätt är "färdiggenomliden" om man nu kan kalla det så. Det enda jag kommit till nu det är att jag önskar någon form av upprättelse. Flera av er tror att ni vet hur det förhåller sig, men tro mig när jag skriver: det gör ni verkligen inte.

Det är när jag tänker efter bara en sak som jag vill dela med mig av idag. Det är en ganska liten sak. Jag vill inte att ni tycker synd om mig heller, för det är det inte, men min blogg är mitt place. Jag ljuger inte, överdriver inte, hittar inte på. This is just me!

Det är nämligen så här att under en period av mitt liv har jag fått hem hotbrev från mer än en advokatbyrå i min brevlåda. Tydligen har Sverige inte yttrandefrihet tror dem. Hot är tydligen ok däremot. Jag har kvar de här breven och kommer att ha det ett bra tag till. Jag förstår att de skickat dessa i något desperat försök i att tysta mig, men det mest tragiska är: I didn´t give a shit! Det skrämmer inte mig. De redan hade tagit tillräckligt av mig, som person och individ, och jag stod ensam med det här. Vad tror de då att ett jävla hotbrev utan grund ska ge? Jag höll ju inte käften ändå. Det sjuka var att det var från mer än ett ställe. En annan ringde bara och grät och bad mig hålla tyst. Som om det skulle hjälpa då.

Tyvärr stannar det inte ens här. Det här var bara några få advokatbyråer. Nej, nu kommer vi in på the real shit. Svenska myndigheter. Ja, ni hörde rätt. Ett fucking jävla hotbrev från en svensk myndighet. Vi lever för sjutton på 2000-talet. Det var inte ens jag som kallade det ett hotbrev utan det var en åklagare. Alltså seriöst. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag kan ju inte ens stjäla ett tuggummi på ICA liksom. Var det bara så att jag var på fel plats vid fel tid? Träffade jag bara på fel personer vid fel tid?

Under en lång tid kändes allt det här som att hela mitt liv var ett enda stort misslyckande att jag var misslyckad, men så känns det inte längre. Jag har kommit på att det här är till min fördel. Jag har genomlevt ett helt helvete och kommit levande ur det och tro mig när jag säger att vissa morgnar funderade jag bara på vilket sätt som skulle vara lättaste sättet att dö på.

Det är nu på senare tid som det kommit fram till mig själv att jag kommit igenom det. Det är inte förrän nu som jag känner att mitt liv är på väg att gå vidare. Om det är så att jag inom mig förlåtit dessa eller att jag själv bearbetat det, det vet jag inte. Ibland undrar jag också om jag verkligen behöver upprättelse. Vem ska den vara för? Det enda en upprättelse kan ge är att bilden av mig till andra blir annorlunda och jag undrar om jag verkligen behöver den. Vad ska jag med dem som inte kan se mig för vem jag är utan upprättelsen till? Jag har tillräckligt med äkta vänner redan nu och något behov av att vara populär har jag ju inte.

Nästa gång ni har någon form av åsikt tänk på det här och tänk på att du kanske känner till en procent av en människas liv. Döm inte så förbannades hårt!

Det kanske kommer lite mer av historien "Jag", men jag vet inte om och när jag får lust att skriva något igen. Som jag skrev i början. Jag hittar inte på, jag ljuger inte och det här är bara sanningar ur mitt perspektiv.

Egentligen kanske jag skulle tacka dem. Idag vet jag vad som är värt att värderas och jag vet hur man känner äkta lycka.

DN SvD M    

För ett tag sedan reagerade jag över mitt sätt att falla för "gruppens" åsikt. Det kändes så konstigt för det var inget jag ens tyckt innan. Det som blev intressant nu är att eftersom jag la märke till mitt eget sätt att reagera betyder det att jag kan se på gruppen ur ett annat perspektiv och den fortsatta utvecklingen. Jag har alltid varit fascinerad över ledarskap och hur det fungerar.

Jag tror att det beror på att den här nya ledaren har kommit in i gruppen och lagt till sina värderingar på den tid som varit och inte hur den vill lägga upp framtiden. Fram tills nu är det två av de som haft ledarskapsposition i förhållande till mig som jag ansett varit bra. Jag har alltid undrat över varför jag ansåg/anser att de här två personerna har varit bra.

Den ena har jag konstaterat alltid talat om för mig först vad som gäller och aldrig kommit och klagat på det som varit. Den andra tror jag helt enkelt är den naturliga ledaren för gruppen. Den informerar också alltid resten av gruppen vad som komma skall och det insåg jag var ovanligt när jag tänkte efter lite. Jag undrar nämligen vad som gör en bra ledare.

Jag tror att det är svårt att göra alla nöjda, men en god början är att respektera alla inklusive deras fel och brister, för det har vi alla, men att sedan skapa en grupp av människor till en helhet som fungerar ihop. Det blir lite som en tårtbit och det gäller att få alla bitar ihop så att tårtan kan bli rund och utan hål, och den måste inkludera alla i gruppen. Sedan tror jag också, precis som jag alldeles nyss skrev att det är viktigt att tala om vad som gäller från och med nu och inte ta upp det som varit. Det som varit kan man konstatera eller ta upp som exempel på hur framtiden inte får se ut, men det verkar vara svårt att göra så.

Jag har själv fått klagomål på sådant som jag inte visste gällde och det är jävligt surt och man har inte haft en chans att göra rätt, men det var länge sedan nu. De flesta vi har runt omkring oss är så förbannades konflikträdda och det ska tisslas och tasslas hela tiden. Rak kommunikation. Alltså, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att säga. Så här är det nu. Information, enkel, tydlig. Man behöver inte vara otrevlig heller.

Jag tycker också om den här biten när någon börjar utgöra ett "hot" mot någon annans position och hur den agerar då den inser att den har konkurrens. Det ser man ju lite nu och då, här och var. Jag fattar det inte, å andra sidan har jag ingen ambition med att ta någons plats någonstans. Jag är helt nöjd med min egen position som jag har. Lite chef över mig själv liksom och ingen som kan sätta sig på mig.

Nu ska jag iaf se den fortsatta utvecklingen och det ska bli som en liten tv-serie eller teaterföreställning för mig. Riktiga livet är faktiskt intressant. Jag tycker absolut inte illa om någon person elller något annat, det här är bara ett konstaterande för mig att de var så här och som jag skrev i början. Jag förvånade mig själv över att jag höll på att falla för grupptrycket, eller att grupptrycket skulle få mig till en åsikt jag inte har/hade. Nu kanske det är någon som läser det här och tänker oj, det här handlar om XXX, men jag kan säga att mitt liv innehåller mer än ett ställe och antagligen är det inte det.

Sitter nu här hemma och dricker vin. Riktigt gott var det. Inget jag skulle rekommendera att dricka till mat kanske, men bara dricka för att dricka lite var det helt ok.

Just nu känns det lite jobbigt att åka och jobba imorgon, men det är nice när lönen kommer in på kontot sedan. Desutom känner jag mig lite trött nu så här kvällen innan och känner hur skönt det skulle vara att ligga kvar i sängen, men, men nu blir det inte så.

Idag blev det inga ridbyxor, inga skor och ingen kamera. Ja, alltså jag hade ju köpt ett kamera på Tradera, men nu är det så att den människan inte har hört av sig och då antar jag liksom att denna har ångrat sig. Det är nog straffet för benskydden jag "sålde" före jul. Jag hade dem ute på annons två gånger och sedan blev de sålda, men då hade jag liksom hunnit ångra mig och kommit på att jag nog ändå behövde dem till Norton. De blev Nortons också. Därför inser jag att jag måste bli straffad för att jag betedde mig som ett svin och därför händer nu samma sak mig med kameran. Livet fungerar så. Vad man ger får man tillbaka, somliga straffar Gud genast osv...finns en hel mängd med varianter på samma.

Faktiskt finns det en hel massa man kan skriva när man druckit lite vin. Jag har inte ens kommit halvvägs på mitt glas, men hjärnan har redan fått en massa idéer. Om vi frågar den vanliga hjärnan säger den; nej, det är dumt att skriva sådana saker här. Det kanske är lite som en djävul på ena sidan och en ängel på den andra. Ängeln styr ju fortfarande som tur är och inga sådana saker kommer att skrivas här.

Har sett ut en film som jag tänkte att jag skulle se vid tillfälle, det innebär att det troligtvis inte kommer att hända, men jag har fortfarande tänkt se filmen, The Adjustment Bureau, Den verkade lite lagom. Nej, jag kanske ska se till att se den. Det är ju bara att 1, fixa sällskap och 2, bestämma tid och datum. Jag vet ju redan att jag lyckats få ledigt nästa fredagkväll så det kanske kunde vara en bra dag. Jag tror att jag ska fixa min första planerade grej på länge då.

Här är vinet jag dricker: Leth Duett

Nu har jag hämtat mitt paket och vad ska jag säga. Tur att ena västen var en storlek större. Kläderna var aningens små, men det är ok. Jag får väl fortsätta tänka på min kosthållning bara. Det funkar ju tydligen bra utan att jag gör det. Om inte annat får jag väl typ töja ut kläderna eller nåt. Snygga var dem iaf. Speciellt den bruna dunvästen. Min nya löööv! Märks faktiskt att det är skillnad på märken och märken. Den västen var av ett annat märke och det syntes faktiskt på den jämfört med de andra kläderna.

Dagen har flutit på bra. Jag slutade ganska tidigt på jobbet och åkte och hämtade ut mitt paket. Egentligen hade jag tänkt åka och köpa skor och ett par ridbyxor, men jag struntar nog i det och åker till stallet i det fina vädret istället. Jag har lagt ner det här med att stressa. Det tar sån tid och kraft, eller tanken med att stressa är väl att spara tid, men jag orkar inte tänka så långt.

Imorgon ska jag ju jobba fram till halv tre och sedan får jag se vad det blir. Jag har egentligen lust att göra en grej, men vet inte om jag har sällskap till det. Jag kanske hittar på något annat. Jag har hunden då också så jag känner mig lite begränsad. Folk är så känsliga när det kommer till hans päls. Själv känner jag ofta att jag också har päls, mest på mina kläder. Vissa fastnar det som en matta på, men när man levt med långhårig katt och hund nästan hela livet orkar man som inte fundera över sådana petitesser längre. Jag säger bara hellre päls än att vara utan.

Enda gången jag faktiskt tycker att det är jobbigt är när det kommit på handduken och man torkar sig i ansiktet efter en dusch, för då fastnar liksom allt hår i huden. Först blir det fullt i ansiktet och när man ska torka bort det med handen istället är det precis lika mycket hår på handen, som fastnar när man torkar av det som fanns där innan. Det leder alltid till samma sak. Massor med hundhår i munnen och när man ska ta bort det med handen, som redan är full med hundhår, kommer det in ännu mer hundhår i munnen. Det är enda gången jag tycker det är jobbigt och det kanske ni kan förstå.

Jag börjar lite senare idag och tänkte gå upp lika tidigt som vanligt, men så blev det ju inte. Ska ta en snabb sväng med hunden ute och sedan åka iväg. Var in på Facebook nu på morgonen och det var högst ointressant. Fan vad folk gnäller. Om de istället för att sitta där och spendera tiden med att skriva töntiga, tråkiga, gnälliga inlägg och istället göra något vettigt kanske de slapp vara så förbannades bittra.

Nej, nu är det som sagt jobbet som gäller. Jag hoppas på en nice dag och det blir det säkert.

Ni ska få en kort liten berättelse om vem jag önskar att jag var egentligen sedan ska jag berätta vad som hände mig idag. Jag är en sån här snäll och vänlig människa. Ni vet, jag lämnar plats åt gamla som vill sitta på bussen, håller upp dörren åt andra som behöver hjälp med det, skjutsar hem fd grannen som jag inte känner så väl eftersom han inte har någon bil när jag skulle samma väg och såna saker. Normal artighet kallar jag det. Jag tycker att det är normalt.

Nu ska jag berättade hur jag önskade att jag var. Jag önskade att jag var lite mer som House, ni vet, huvudpersonen i tv-serien med samma namn. Lite jävla elak liksom. En hagga, bitch, kärring, häxa. Ni ska få ett exempel ur the real life också. Min ena moster, ta inte illa upp att jag använder dig som exempel nu, åkte samma buss, samma tid nästan varje dag. Bussen till och från jobbet. Varje dag åkte en tant med sin dramat(pensionärsväska med hjul). Hon hade tagit för vana att inte vara tant utan mer kärring. Så fort någon kom och skulle gå förbi ställde hon den förbannade väskan ivägen så de artiga människorna som inte våga göra annat än att med försiktighet knövla sig förbi vid sidan. Samma visa varje dag. Min moster satt och studerade. En dag klev hon på bussen efter kärringen. Precis som vanligt ställde kärringen fram väskan precis där moster skulle gå. Det var bara det att hon hade fått nog av kärringen, sätter en fot i sidan på väskan och skickar iväg den genom bussen. Behöver jag säga att det var sista gången?
Jag önskar att jag också kunde göra såna saker.

Idag jobbade jag ju då och jag ville gärna bli färdig så fort som möjligt och kände mig aningens stressad. Mitt på rundan delar man en liten butik. När jag går in i butiken kommer det några och går ut, det enda jag tänker på just då är att det blev lite trångt.  Jag går in och delar min post. När jag kommer ut ser jag en av dem som gick ut precis när jag gick in och jag inser varför det blev trångt. Det var en skröplig gammal tant med rullator. Jag hämtar min post i cykeln, tittar lite snabbt på tanten. Öppnar dörren. Inser då att jag måste hålla upp dörren åt skröplet. Min tanke just då var en stor suck inombords och fan, det kommer att ta tid. Hon var seriöst en snigel jämfört med en sengångare. Ja, ni förstår: Det gick inte fort!

När väl tantan kommit in genom porten går jag fram till hissen. Naturligtvis var den inte nere utan jag måste trycker ner hissen och tantan "kommer ikapp". WTF! Jag tittar på hissdörrsknappen och tantan parkerar bredvid. Jag tänker: bara fanskapet inte trycker på knappen. Jag gjorde det av misstag en gång och hissdörren är öppen en hel evighet. Hissen kommer ner, jag håller upp dörren, svär för mig själv att det tar extratid och jag känner mig jävligt stressad nu. Till slut lyckas hon iaf ta sig in i hissen. Hissen börjar röra sig och jag inser att jag ännu en gång måste hålla dörrfan åt henne. Hissen stannar. Och det är nu jag får tacken: Kärringen krossar nästan min fot när hon tar sin förbannade rullator och styr rätt in i min fot. Det var fan det enda hon gjort med fart. Satan i helvete! Det gjorde så sjukt ont. Samtidigt tittar hon upp på mig och ler ett litet tack. Jävla kärring.

Jag skulle ha slängt rullatorn ner för trappen, men nej, jag ska ju vara så förbannades artig och trevlig hela tiden. Det var bara att fortsätta resten av hissfärden upp, och tro mig hennes tack fanns kvar hela vägen.