Om ledarskap som teaterföreställning
För ett tag sedan reagerade jag över mitt sätt att falla för "gruppens" åsikt. Det kändes så konstigt för det var inget jag ens tyckt innan. Det som blev intressant nu är att eftersom jag la märke till mitt eget sätt att reagera betyder det att jag kan se på gruppen ur ett annat perspektiv och den fortsatta utvecklingen. Jag har alltid varit fascinerad över ledarskap och hur det fungerar.
Jag tror att det beror på att den här nya ledaren har kommit in i gruppen och lagt till sina värderingar på den tid som varit och inte hur den vill lägga upp framtiden. Fram tills nu är det två av de som haft ledarskapsposition i förhållande till mig som jag ansett varit bra. Jag har alltid undrat över varför jag ansåg/anser att de här två personerna har varit bra.
Den ena har jag konstaterat alltid talat om för mig först vad som gäller och aldrig kommit och klagat på det som varit. Den andra tror jag helt enkelt är den naturliga ledaren för gruppen. Den informerar också alltid resten av gruppen vad som komma skall och det insåg jag var ovanligt när jag tänkte efter lite. Jag undrar nämligen vad som gör en bra ledare.
Jag tror att det är svårt att göra alla nöjda, men en god början är att respektera alla inklusive deras fel och brister, för det har vi alla, men att sedan skapa en grupp av människor till en helhet som fungerar ihop. Det blir lite som en tårtbit och det gäller att få alla bitar ihop så att tårtan kan bli rund och utan hål, och den måste inkludera alla i gruppen. Sedan tror jag också, precis som jag alldeles nyss skrev att det är viktigt att tala om vad som gäller från och med nu och inte ta upp det som varit. Det som varit kan man konstatera eller ta upp som exempel på hur framtiden inte får se ut, men det verkar vara svårt att göra så.
Jag har själv fått klagomål på sådant som jag inte visste gällde och det är jävligt surt och man har inte haft en chans att göra rätt, men det var länge sedan nu. De flesta vi har runt omkring oss är så förbannades konflikträdda och det ska tisslas och tasslas hela tiden. Rak kommunikation. Alltså, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att säga. Så här är det nu. Information, enkel, tydlig. Man behöver inte vara otrevlig heller.
Jag tycker också om den här biten när någon börjar utgöra ett "hot" mot någon annans position och hur den agerar då den inser att den har konkurrens. Det ser man ju lite nu och då, här och var. Jag fattar det inte, å andra sidan har jag ingen ambition med att ta någons plats någonstans. Jag är helt nöjd med min egen position som jag har. Lite chef över mig själv liksom och ingen som kan sätta sig på mig.
Nu ska jag iaf se den fortsatta utvecklingen och det ska bli som en liten tv-serie eller teaterföreställning för mig. Riktiga livet är faktiskt intressant. Jag tycker absolut inte illa om någon person elller något annat, det här är bara ett konstaterande för mig att de var så här och som jag skrev i början. Jag förvånade mig själv över att jag höll på att falla för grupptrycket, eller att grupptrycket skulle få mig till en åsikt jag inte har/hade. Nu kanske det är någon som läser det här och tänker oj, det här handlar om XXX, men jag kan säga att mitt liv innehåller mer än ett ställe och antagligen är det inte det.
