En stor hjärtestjärtepresent
Idag har det varit lite lättare att jobba. Det kändes som att allt gick mycket smidigare. Jag slutade typ samma tid som igår, men idag kändes allt mycket lättare bara.
Sedan var det också en sak som jag upptäckte tidigare idag som gjorde mig väldigt, väldigt glad. Konstigt hur livet kan te sig ibland. Det är verkligen de små sakerna som gör skillnad.
Jag ska klargöra det här med mitt jobb nu. Jag vet att jag varit lite klurig och Jenny-aktig på den punkten, så därför ska jag tala om för er i klarspråk. Jag har absolut inte tänkt ändra på någonting gällande mitt nuvarande jobb. Däremot är jag schemalagd vissa helger. Inte för att jag fått tiderna ännu, men de kommer väl. Förfrågan kom liksom igår och jag antar att det kan ta några dagar.
Igår hade jag hunden med mig till stallet och han tyckte det var suveränt. Det var väldigt lerigt ute och han lekte på både inne och ute. Sedan promenerade vi längs med vägen hem och det är ju en bit. Jag tänkte inte så mycket på det utan vi kom hem och jag satte mig vid datorn och liksom glömde resten.
Sedan när jag skulle gå och lägga mig gjorde jag som vanligt att jag började ta av mig byxorna, drog ner dem halvvägs och satte mig på sängen. Där någonstans innan "och satte mig på sängen" skulle jag vänt mig om och kollat på sängen. Det förhöll sig nämligen så att en viss Herr V hade passat på att torka sig ren där och ni som har hund, vet vad det innebär. För er som inte vet det kan jag berätta att min rumpa behöver ingen hudbehandling för lång tid framöver. Det kändes bokstavligen som att jag slipade bort all hud med hjälp av mattan av grus som han lämnat efter sig. Det var inte ett lager och det var inte två lager. Det var en tjock, tjock matta. Det var knappt att jag kunde få bort det för att kunna lägga mig. Ni som följt bloggen vet också att jag precis bara för en eller två dagar sedan bytte sängkläder. Suck och stön! Men kan man ens bli arg? Han är liksom glad och lycklig.
Nej, idag blir det stallet själv och jag har mördat ännu ett par hörlurar till mp3-spelaren, den här gången på bara två veckor. Jag vet inte hur jag ska göra för att inte ha sönder dem. Känns helt hopplöst, men men, det är för sjutton bara hörlurar. Livet kunde ha varit värre.
Sedan var det också en sak som jag upptäckte tidigare idag som gjorde mig väldigt, väldigt glad. Konstigt hur livet kan te sig ibland. Det är verkligen de små sakerna som gör skillnad.
Jag ska klargöra det här med mitt jobb nu. Jag vet att jag varit lite klurig och Jenny-aktig på den punkten, så därför ska jag tala om för er i klarspråk. Jag har absolut inte tänkt ändra på någonting gällande mitt nuvarande jobb. Däremot är jag schemalagd vissa helger. Inte för att jag fått tiderna ännu, men de kommer väl. Förfrågan kom liksom igår och jag antar att det kan ta några dagar.
Igår hade jag hunden med mig till stallet och han tyckte det var suveränt. Det var väldigt lerigt ute och han lekte på både inne och ute. Sedan promenerade vi längs med vägen hem och det är ju en bit. Jag tänkte inte så mycket på det utan vi kom hem och jag satte mig vid datorn och liksom glömde resten.
Sedan när jag skulle gå och lägga mig gjorde jag som vanligt att jag började ta av mig byxorna, drog ner dem halvvägs och satte mig på sängen. Där någonstans innan "och satte mig på sängen" skulle jag vänt mig om och kollat på sängen. Det förhöll sig nämligen så att en viss Herr V hade passat på att torka sig ren där och ni som har hund, vet vad det innebär. För er som inte vet det kan jag berätta att min rumpa behöver ingen hudbehandling för lång tid framöver. Det kändes bokstavligen som att jag slipade bort all hud med hjälp av mattan av grus som han lämnat efter sig. Det var inte ett lager och det var inte två lager. Det var en tjock, tjock matta. Det var knappt att jag kunde få bort det för att kunna lägga mig. Ni som följt bloggen vet också att jag precis bara för en eller två dagar sedan bytte sängkläder. Suck och stön! Men kan man ens bli arg? Han är liksom glad och lycklig.
Nej, idag blir det stallet själv och jag har mördat ännu ett par hörlurar till mp3-spelaren, den här gången på bara två veckor. Jag vet inte hur jag ska göra för att inte ha sönder dem. Känns helt hopplöst, men men, det är för sjutton bara hörlurar. Livet kunde ha varit värre.
