Livet På En Kant

Man tänker ofta bara i sin lilla bubbla, men ser man saker i ett större perspektiv kan både få mer förståelse för saker och finna lösningar på saker som kan te sig omöjligt. 

Nu kan tänka lite mer i balansskålen. Vad får man ut av det man ger? 

Jag ska fundera lite. Jag insåg att jag i det här fallet sitter i kungastolen av guld och kan påverka både A och B på ett förträffligt sätt. Jag skulle på något sätt kunna utnyttja någon part, men..... Livet går ut på att man gör saker med hjärtat och att man gör saker på ett sätt som man kan vara stolt över. När jag kliver upp och ser mig själv i spegeln ser jag en vacker människa. 

Har ni tänkt på hur mycket som hänt den senaste tiden? För att inte tala om det senaste året. Jag kan bara säga att det är INGENTING mot vad som hänt inom mig. På många sätt är jag en ny människa och jag är den människa jag VILL VARA på många sätt, men självklart, till perfekt har jag ännu inte nått upp till. 

Den 1 april kommer livet säkert ta mig ännu längre än jag redan kommit. Ibland har jag redan nu lust att sätta mig ner och gråta för att jag är så glad och lycklig. 

Det som kanske fattas är en man, men jag resonerar liksom så att det kommer väl när det passar. Jag har redan hittat en av intresse. Det var länge sedan jag såg människan för första gången och redan då hade jag liksom svårt att slita blicken från honom när vi var i samma rum. Sedan när personen visade intresse blev jag så paff. Hur kunde denna "perfekta" person vara intresserad av mig? Haha! Fatta hur knäpp jag är. Nåväl, jag vette tusan om jag ens är redo mentalt. Jag har ju som varit lite skör innan. Man måste vara rädd om mig annars är det kört. Skillnaden här är att jag känner mig helt lugn och ostressad när det kommer till den här personen. Bäst tycker jag om när han lägger sin hand på min rygg. Do it again, please. Livet tar en dit man vill i exakt rätt tid. Det är så lätt och enkelt, bara man vågar tro på det till 100%. 

Det är snart dags för jobb och jag är så taggad. Även på att jobba. Jag är så tacksam över det här jobbet som gör allt så möjligt för mig i slutändan. 

Hästarna går sååååå bra just nu också. Jag försöker lägga arbetet för dem på en lagom nivå. Risken är att arbetet blir för intensivt för deras fysik för dagen. 

Jag väntar med spänning på vad som skall komma. Simon åker på utbildning den 1:a april om allt går som det ska. Jag pratade precis med personen som ska träna honom. Jag kan inte med ord beskriva hur bra det känns. Det känns liksom bara såååå rätt. Dessutom har vi så lika syn på det mesta när det kommer till hästbiten. Personen tog orden ur munnen på mig och kunde efter vad vi talat om beskriva vad han trodde Simon behöver och det är EXAKT de sakerna jag tänkt att Simon behöver de senaste dagarna. Det kallas att ha bra kommunikation. Personen i fråga är alltid också så trevlig när jag mött den på tävlingar runtom i Sverige. Jag är övertygad om att det här är den perfekta lösningen för alla inblandade parter. Jag vill även att Ante ska tävlas av samma person. Det är bara att inse att min kropp inte håller för den fysiska påfrestningen av att tävla och jag vill att hästarna ska visa vad de går för. 

Ni fattar väl vad den här våren har att bjuda på? Jag är så förväntansfull inför framtiden. 

Det handlar inte om att jag vill jobba i något stall eller bokstavligen ha min proffesion med något som har med hästar att göra. Det handlar helt om något helt annat. 

Simon tömkörs fortfarande och oj vilka framsteg han gör. Vi började passet som vanligt med att bara springa fritt på lina. Det var första gången han var in i ridhuset. Första varvet var han "dum". Han vände och sprang rakt in mot mig vilket är big no no för en häst. Jag som ledare står i mitten och han passerade den osynliga linjen för mitt revir. Varvet efter gjorde han likadant, men höll sig utanför mitt revir. Det var här jag konstaterade att han bara var rädd för spegeln och "den andra hästen" som han såg. I det här läget har du en nanosekund på dig att bestämma dig för vad du ska göra. Mitt val: låt hästen hitta trygghet i det han var rädd för. I det här läget kan du till nästa gång något händer skapa en häst som är mer trygg i sig själv eller i värsta fall, om du tar fel beslut, en häst som rent utav kan bli farlig. Skillnaden är hårfin. 

Nästa läge handlar om att arbeta. Simon är en häst som älskar att arbeta. Han vill göra ett bra jobb. Vi hade vissa problem idag. Han ville inte galoppera. Här kommer nästa beslut: ska jag bli arg? Hästen gör ju fel. Jag säger åt honom att galoppera men han är "lat" och fortsätter trava. Gång på gång. Jag funderar lite en stund och kommer fram till att det antagligen är underlaget. I ridhuset ligger ett underlag med fibersand vilket Simon inte är van vid. Beslut: övertala hästen att galoppera. Var övertydlig med hjälpen. När han väl galopperade gjorde han det utan problem, men alla galoppfattningar Krävde samma övertalning. 

Vi avslutar galopparbetet och går över i trav igen. Simon letar sig till den där perfekta formen som passar honom just nu. Lagom lång, samlad och precis så att han kan arbeta med hela överlinjen. Jag berömmer omgående. Han tappar fokus i några sekunder, men man kan nästan se lyckan skina genom hela hästen av berömmet. Han söker sig direkt tillbaka i rätt form. Jag berömmer igen och han nästan kryper ur skinnet för att göra mig nöjd. Ridpasset är slut. Hästen är mer än lycklig och jag har som tack fått känslan av att känna mig jätteduktig. Känslan motsvarar nog ett OS-guld. Jag känner en enorm inre lycka och tillfredsställelse. 

Jag släpper honom lös medans jag mockar ridhuset, men när jag tittar upp har han lyckats få tyglarna så illa att jag är rädd att han ska fastna. Jag går bort och fixar till det. Simon väljer sedan att följa mig. Helt självmant, på mitt bestämda avstånd. Det är det sanna beviset på att han har valt mig som ledare. Jag har inte valt att ta positionen. Han har valt mig som sin ledare grundat på mina beslut under dagens pass. 

Det är så enkelt, men ändå så svårt. Tänk att beröm skapar att någon väljer en som ledare. Tänk om chefer kunde lära sig detta. De små marginalerna mellan den som är rädd för ledaren mot den som nästan kryper ur skinnet för att vara sin ledare till lags. Jag tillät idag min häst att göra fel. Upprepade gånger under ridpasset. Han var lika rädd från både höger som vänster varv för spegeln, men jag tillät honom att både göra lite fel och vara rädd. Han var ju inte medvetet dum utan fick chansen att tänka. Det är så enkelt......

Hemligheten med hästar är att de alltid ser igenom dina känslor. De ser rakt igenom dig. För att klara dig igenom alla situationer måste du hantera dig själv oavsett vad som händer. 

 

Hjärnan kommer att ha återfunnit sig när  jag fått två en tur i skogen på världens bästa ridkamel. Om det är något som rensar hjärnan bra är det en tur i skogen på en svensk ridkamel. 

Sedan ska jag passa på att njuta av min ledighet och att jag är så fantastiskt bra på många sätt. De är få människor som besitter min intelligens och samtidigt har min sociala förmåga. Det kanske låta stöddigt, men det är så det förhåller sig. Jag vill också tillägga: försök ALDRIG sätta dig på mig. Jag går segrande ur de flesta "strider". Ska jag berätta varför? Jag börjar aldrig slåss tillbaka. Det är ungefär som att jag sätter mig på strömmen åker med och kliver av där det är mindre strömt. Tänk att jag åker på Moses lilla bädd. Vattnet blir liksom klarare när det inte strömmar så förbannat. 

Nej, dags att sluta vara filosofiska och kloka och bara njuta av livet. 

Jag vet att jag kommer att lyckas för någonstans har jag det redan i tanken. Jag ser också på det här med någon form av kärlek och jag älskar att hålla på med det. Flera gånger har jag "misslyckats" redan, men de är bara en del i processen i att lyckas. Jag vet att jag kommer att misslyckas med saker igen, men det är bara att kliva upp igen. Ju förr desto bättre. Ni vet, man skäms ofta över ett misslyckande, men ett misslyckande sitter alltid inom dig och inte hos alla runtomkring. Du måste vara lika modig för att våga lyckas som att våga misslyckas. Vad är dina nästa mål? Höj ribban 10cm den här gången. Du vågar och jag lovar att ditt självförtroende kommer att öka med en mil. 

Själv ska jag sova nu. Stora planer kräver stor planering, stort ansvar och mycket arbete, men jag är beredd att göra precis allt av det. Jag älskar liksom redan de människor jag har och kommer att få med mig på denna spännande resa och jag lovar att ni inom en snar framtid kommer att känna till både mig och mitt affärsmärke.

1. Jag har en framtidsplan för Simon. Den gäller from april och jag lovar mer info framöver. Personligen ser jag fram emot detta med spänning och är väldigt förväntansfull. 

2. Jag har planer för Hugo. De är väl ungefär i samma veva. Första delen av dem iaf. 

3. Jag har planer för verksamheten där jag säljer ridsportartiklar. För det här fattas lite personer. Bla en BRA redovisningsbyrå sedan grej till, men det kommer efter redovisningsbyrån. 

4. Jag har planer för mig själv. Det är dags nu att bli den jag vill och kan bli. Det måste bli så för min egen skull. Jag ska vara den person JAG kan vara stolt över att visa upp, presentera och vara. 

Det här är mina kommande projekt. Vad tror ni? Känns det inte lite roligt? Vad gäller ante ska han fortsätta vara mitt stora hjärta och speciella prins i mitt liv. 

 

Något hände på vägen. Det är ju bara att inse att jag faktiskt älskar min tillverkare. Så tillvida att han är grym på att tillverka. Nu har jag återigen lyckas köpa på mig en massa saker att sälja. Det här blir liksom bara bättre och bättre. Ju mer jag jobbar, desto lyckligare blir jag och desto roligare blir det. Mina kunder sporrar mig till att göra ännu bättre jobb. Hitta ännu roligare saker att sälja. Oh my God - I love this!

Här kommer en del av det senaste paketets innehåll.

Förutom det här kommer det boots, benskydd med bling osv. Life rules!

 

Jag är sjuuuuukt nöjd med Sverige-schabraket. =D

 

 

Jag har redan bestämt mig och eftersom mitt liv just nu går ut på att göra det som känns rätt köra jag på det.

 

En text här på bloggen kan knappast sammanfatta allt, MEN jag ska försöka.

 

Jag åkte hit till Norge i början av juni och hade då kontrakt till den 6:e oktober. Nu i fredags skulle de göra schemat för september och insåg då att de hade för mycket personal. De kollade runt om det fanns någon som ville ha semester, men det var det inte. Den pesron vars kontrakt går ut först är jag och det började då kolla om inte jag ville åka hem lite tidigare. Det kändes både lite som en chock och lite som en lättnad.

 

Problemet som då uppstår är att jag inte har något jobb. Det här skulle ju vara lätt åtgärdat om jag nu skulle åka hem till Sverige. Jag skulle kunna fixa ett jobb, men jag ska ju åka snart igen ner till Holland så varför inte åka dit direkt? Det skulle bespara mig en massa tid och jag kan påbörja det jag ska göra därnere. Risken finns naturligtvis att jag badfailar big time, men what the fuck. Den tropiska ön med kokosnötter finns väl kvar att leva på. Det är min sista back-up plan. Då skiter jag i allt vad Europa och allt heter och tar helt enkelt mitt pick och pack och flyttar till en varm tropisk ö.

 

Alternativet Sverige känns också som att jag sättar mig i fängelse. Jag mår bara dåligt när jag tänker tanken på att bosätta mig där igen. Jag vill verkligen till en annan plats och jag kan samtidigt ärligt talat säga: Jag har inte den blekaste aning ifall jag är på väg mot rätt destination eller inte. Det kan bara livet och att jag prövar utvisa. Vad är det värsta som kan hända? Att det var fel plats? Så må vara.

 

Jag kommer att boka en resa, enkel väg, och den kommer, oavsett vad jag bestämme här och nu, att gå till Amsterdam. För hur det än är hade jag redan bokat in en veckas semester i Holland. Det kan vara så att jag känner efter en vecka att jag hatar skiten, men låt det då vara så.

 

 

Ibland måste man väl för fan få flyga?

 

Nu har jag bara 9 dagar kvar i Norge för den här gången. Det känns sjukt vemodigt och som att jag lämnar en del av mitt hjärta. Hjärtat kanske utvlecklas och blir större med tiden. Allt har sin tid och plats. Jag saknar min Ante så hjärtat håller på att gå i bitar, men vi ses snart igen. Jag vet att jag kommer att lyckas. Jag vet det inom mig, även om jag är så sjukt jävla rädd för att lyckas, mer än att misslyckas faktiskt. Det här bara ska gå. Jag måste bara våga lite mer än jag gjort innan.

 

 

Det är så skönt att ha bestämt sig för hur jag ska göra i framtiden. Det blir som jag tänkt från början. Jag fick en liten svacka, men nu är jag på hugget igen. Jag funderade mycket över vad JAG vill och nu har jag funderat färdigt. Det var av den här anledningen jag kom till Norge och av den här anledningen jag kommer att lämna Norge igen. Inte än på ett tag, men inom sinom tid. Jag har först ett kontrakt här och jag har planer på att förlänga det.
I Sverige har jag noll och ingenting. Lite materiella saker och hästarna såklart. Där kommer jag inte att stanna länge.
Sedan har vi målat. Det handlar helt om hästar. Vore det inte för att Norge är som ett u-land när det gäller hästar hade jag nog stannat här. Målet för vad jag vill är omöjligt att uppnå här. Jag vet liksom vad jag vill.

Jag har tre fantastiska hästar som ska ridas, tränas och tävlas. Det är det JAG vill. Det är det som räknas. Nu är det bara lite småsaker som ska "fixas".

 

Ni ska veta en sak. Ni som tror att allt här går som på en räls. Småsaker som ska fixas betyder fucking everything.Ibland känns det som att jag spelar rysk roulette med mitt liv och det gör jag nog också. Du skulle antaligen ha lättare och bättre förutsättningar än mig att göra det här, men det skiter jag i. Det finns en liten chans och jag ska fan kämpa. Jag ska nå mitt mål. Jag ser det redan framför mig så det är bara att köra tills jag kommer fram. Det är så livet fungerar. Det finns aldrig någon perfekt tidpunkt. Du kan vänta tills du dör eller så serverar du dig livet här och nu. Vi lever bara en gång. Se till att göra det bästa av det.

 

 

Hur mycket kan man förändra sitt liv på två veckor?

Jag ställer mig den frågan för jag tänkte nämligen det. Det kan hända att det tar hela tre(!!!) veckor, men jag kan leva med det. Om jag nu skulle lyckas med detta, det känns faktiskt väldigt bra just nu, lovar jag att ni kommer att få ta del av det big time här på bloggen. Jag vet att jag kommer att lyckas för det är min fulla övertygelse att om jag tror på något och det känns bra så kommer det att ske. Därför kommer jag att lyckas. Då är liksom målet helt plötsligt väääldigt nära och jag har bestämt mig - jag SKA dit.

Genom livet har jag lärt mig en del saker. Senaste tiden har jag hört att jag är den som vågar. Det finns en anledning och den ska jag berätta. Det finns faktiskt en hemlighet och jag ska berätta hur du kan komma över den för vad du önskar att du vågar i ditt liv.

 

För några år sedan hände en sak som gjorde att jag bokstavligen förlorade allt. Både av materiellt värde och egen heder, stolthet och ja, allt du kan tänka dig av inre värde. Jag hade helt enkelt NOLL kvar på precis ALLA plan. Det är få förunnat att hamna på den punkten någon gång i livet, och synd för er som aldrig hamnar där. Jag kan säga av egen erfarenhet att det är fruktansvärt. Man har bokstavligen lust att dö just när det händer, MEN när ma väl börjar ta sig upp är man farligare för alla som varit med och gjort helvetet för man har inte längre något att förlora. Man är inte längre sårbar.

Lärdom: Ta aldrig ifrån någon annan sin värdighet. Både av moraliska skäl på alla plan och för din egen skull.

 

Lärdom 2: Händer det dig kommer du att vara starkar och kunna gå igenom precis allt. Du vet ändå att du lever nästa dag och livet går vidare. Du kommer att få tillbaka mer än du förlorat.

 

Vad stoppar då dig från att göra det du drömmer om?

Jag kan till 99% säga att de flesta hindras av rädsla. Rädslan av det nya och att släppa det gamla är det som hindrar de flesta. Vi tappar tryggheten i det vi har. Jag har redan tappat allt vad trygghet är en miljon gånger. Jag vet att den trygghet vi kallar trygghet ändå är falsk. Det är en illusion av att det liv vi lever i kommer att vara konstant och inte kan ändras. Det är helt fel. Jag vet massor av människor vars liv fallit samman av rena olyckshändelser. Någonstans på vägen dras vi till varandra och likheterna och styrkorna vi har är en gemensam nämnare. För dig som lever med din trygghet i vardagen, som du nu tror är äkta, men jag vet är falsk, kanske bara ska pröva att kliva utanför komfortzonen ett ögonblick och pröva något annat en dag.
Jag kliver utanför min komfortzon hela tiden och precis som dig tycker jag det är obekvämt, MEN jag lovar när du kliver in igen kommer du både känna dig bättre och starkare.

 

Innan jag åkte till Norge hade jag en kortare konversation med en person. Hon sa hade jag inte haft barn skulle jag också passat på, sedan sa hon i meningen efter: Det är inte omöjligt för mig, bara lite krångligare och en dag.... 
Det är så det är: Bara lite krångligare ibland. Det är krångligt för mig också. Hemligheten här ligger i att se sina egna möjligheter. VAD kan jag göra? Leta de små stigarna i djungel. Jag tänker mig min värld som en tät djungel som är omöjlig att ta sig igenom, men i djungel finns det små små blodkärl som går rakt igenom. Det är svåra att se, men de finns där. De små blodkärlen är lösningen på de mest omöjliga problem som finns. Det gäller bara att hitta dem. Ibland tar det längre tid, ibland kortare. Sitter du bara och fokuserar på problemen kommer du aldrig att hitta dina blodkärl för då har du redan fullt upp med att arbeta med problem. Vad väljer du att arbeta med problem eller lösningar? Jag väljer utan att blinka det sistnämnda och kommer det rädsla upp blundar jag och hoppar ändå. Vid botten tar ändå fallet slut.

 

Jag satt och pratade med min mamma precis. Jag berättade hur bra allting känns just nu. Hur jag håller på att göra slut med allt det dåliga. Jag pratade också om hur bra det känns med den här flytten. Överväldigad över allt detta som jag nu håller på att göra bad jag också om hjälp att fixa jobbet i Norge. För att övertala henne hur stor chans jag har att få ett jobb där gjorde jag en sökning bland de potientiella jobben och sa "Av 382 st borde jag väl för tusan kunn få åtminstone ett?" Samtidigt som jag säger det här läser jag den perfekta annonsen för just MIG. Jag bara VILL ha det jobbet. Omgående skickade jag mitt CV till henne så jag ska få lite hjälp att fixa till det bättre.


Världen bara väntar på mig. Jag vill att de ska bli höst NU! Det här hänt flera gånger den senaste tiden att jag nästan börjat gråta av lycka bara för att jag kan. Det är sådan känsla när man kliver upp och bara säger Jag KAN! När man vet att man är på väg mot något nytt. När man skiter i personen som har stått och hittat på lögner om en, när man vet att man kan vara ärlig mot sig själv. Jag bara längtar. Det finns inte ens den minsta tillstymmelse till att mina tankar tänker att det här skulle kunna vara fel.

 

Jag är så tacksam att livet har gett mig den här chansen. Det är nu eller aldrig!