Livet På En Kant

Jag har redan bestämt mig och eftersom mitt liv just nu går ut på att göra det som känns rätt köra jag på det.

 

En text här på bloggen kan knappast sammanfatta allt, MEN jag ska försöka.

 

Jag åkte hit till Norge i början av juni och hade då kontrakt till den 6:e oktober. Nu i fredags skulle de göra schemat för september och insåg då att de hade för mycket personal. De kollade runt om det fanns någon som ville ha semester, men det var det inte. Den pesron vars kontrakt går ut först är jag och det började då kolla om inte jag ville åka hem lite tidigare. Det kändes både lite som en chock och lite som en lättnad.

 

Problemet som då uppstår är att jag inte har något jobb. Det här skulle ju vara lätt åtgärdat om jag nu skulle åka hem till Sverige. Jag skulle kunna fixa ett jobb, men jag ska ju åka snart igen ner till Holland så varför inte åka dit direkt? Det skulle bespara mig en massa tid och jag kan påbörja det jag ska göra därnere. Risken finns naturligtvis att jag badfailar big time, men what the fuck. Den tropiska ön med kokosnötter finns väl kvar att leva på. Det är min sista back-up plan. Då skiter jag i allt vad Europa och allt heter och tar helt enkelt mitt pick och pack och flyttar till en varm tropisk ö.

 

Alternativet Sverige känns också som att jag sättar mig i fängelse. Jag mår bara dåligt när jag tänker tanken på att bosätta mig där igen. Jag vill verkligen till en annan plats och jag kan samtidigt ärligt talat säga: Jag har inte den blekaste aning ifall jag är på väg mot rätt destination eller inte. Det kan bara livet och att jag prövar utvisa. Vad är det värsta som kan hända? Att det var fel plats? Så må vara.

 

Jag kommer att boka en resa, enkel väg, och den kommer, oavsett vad jag bestämme här och nu, att gå till Amsterdam. För hur det än är hade jag redan bokat in en veckas semester i Holland. Det kan vara så att jag känner efter en vecka att jag hatar skiten, men låt det då vara så.

 

 

Ibland måste man väl för fan få flyga?

 

Nu har jag bara 9 dagar kvar i Norge för den här gången. Det känns sjukt vemodigt och som att jag lämnar en del av mitt hjärta. Hjärtat kanske utvlecklas och blir större med tiden. Allt har sin tid och plats. Jag saknar min Ante så hjärtat håller på att gå i bitar, men vi ses snart igen. Jag vet att jag kommer att lyckas. Jag vet det inom mig, även om jag är så sjukt jävla rädd för att lyckas, mer än att misslyckas faktiskt. Det här bara ska gå. Jag måste bara våga lite mer än jag gjort innan.