Livet På En Kant

Det handlar inte om att jag vill jobba i något stall eller bokstavligen ha min proffesion med något som har med hästar att göra. Det handlar helt om något helt annat. 

Simon tömkörs fortfarande och oj vilka framsteg han gör. Vi började passet som vanligt med att bara springa fritt på lina. Det var första gången han var in i ridhuset. Första varvet var han "dum". Han vände och sprang rakt in mot mig vilket är big no no för en häst. Jag som ledare står i mitten och han passerade den osynliga linjen för mitt revir. Varvet efter gjorde han likadant, men höll sig utanför mitt revir. Det var här jag konstaterade att han bara var rädd för spegeln och "den andra hästen" som han såg. I det här läget har du en nanosekund på dig att bestämma dig för vad du ska göra. Mitt val: låt hästen hitta trygghet i det han var rädd för. I det här läget kan du till nästa gång något händer skapa en häst som är mer trygg i sig själv eller i värsta fall, om du tar fel beslut, en häst som rent utav kan bli farlig. Skillnaden är hårfin. 

Nästa läge handlar om att arbeta. Simon är en häst som älskar att arbeta. Han vill göra ett bra jobb. Vi hade vissa problem idag. Han ville inte galoppera. Här kommer nästa beslut: ska jag bli arg? Hästen gör ju fel. Jag säger åt honom att galoppera men han är "lat" och fortsätter trava. Gång på gång. Jag funderar lite en stund och kommer fram till att det antagligen är underlaget. I ridhuset ligger ett underlag med fibersand vilket Simon inte är van vid. Beslut: övertala hästen att galoppera. Var övertydlig med hjälpen. När han väl galopperade gjorde han det utan problem, men alla galoppfattningar Krävde samma övertalning. 

Vi avslutar galopparbetet och går över i trav igen. Simon letar sig till den där perfekta formen som passar honom just nu. Lagom lång, samlad och precis så att han kan arbeta med hela överlinjen. Jag berömmer omgående. Han tappar fokus i några sekunder, men man kan nästan se lyckan skina genom hela hästen av berömmet. Han söker sig direkt tillbaka i rätt form. Jag berömmer igen och han nästan kryper ur skinnet för att göra mig nöjd. Ridpasset är slut. Hästen är mer än lycklig och jag har som tack fått känslan av att känna mig jätteduktig. Känslan motsvarar nog ett OS-guld. Jag känner en enorm inre lycka och tillfredsställelse. 

Jag släpper honom lös medans jag mockar ridhuset, men när jag tittar upp har han lyckats få tyglarna så illa att jag är rädd att han ska fastna. Jag går bort och fixar till det. Simon väljer sedan att följa mig. Helt självmant, på mitt bestämda avstånd. Det är det sanna beviset på att han har valt mig som ledare. Jag har inte valt att ta positionen. Han har valt mig som sin ledare grundat på mina beslut under dagens pass. 

Det är så enkelt, men ändå så svårt. Tänk att beröm skapar att någon väljer en som ledare. Tänk om chefer kunde lära sig detta. De små marginalerna mellan den som är rädd för ledaren mot den som nästan kryper ur skinnet för att vara sin ledare till lags. Jag tillät idag min häst att göra fel. Upprepade gånger under ridpasset. Han var lika rädd från både höger som vänster varv för spegeln, men jag tillät honom att både göra lite fel och vara rädd. Han var ju inte medvetet dum utan fick chansen att tänka. Det är så enkelt......

Hemligheten med hästar är att de alltid ser igenom dina känslor. De ser rakt igenom dig. För att klara dig igenom alla situationer måste du hantera dig själv oavsett vad som händer.