Livet På En Kant

Herregud, hur kunde det sluta så här. Nu måste jag verkligen planera. Det är nog en av mina sämsta egenskaper. Jag kör ju bara lite som jag känner för varje dag. Nu måste allt vara upplagt för att det ska fungera i stallet.

 

1. En häst i stallet ska utbildas till att bli ridbar på en månad. Jag har bett om specifika saker de vill att hästen ska kunna. För mig är det ganska kort tid, men jag brukar kunna utföra under när jag väl sätter den sidan till. Dessutom är det enkelt om jag har ett antal konkreta saker från en lista att arbeta efter.
2. Nästa häst ska förberedas inför 3-årstest och med det innebär det även att den ska kunna bli ridbar. Det projektet ligger just nu på ca 9 veckor. Hehe! Lite att arbeta på alltså.
3. Häst nr 3 ska bli fullt och säkert ridbar. Planen är att komma ut på någon tävling och eftersom jag är tävlingsmänniska finns ju alltid tanken på att rida någon form av championat. Den här hästen måste dock ha supertalang eftersom han ligger så pass efter just nu.
4. Häst nr 4 ska vara i full tävlingskondition och jag vill tävla med den. Det här projektet ligger dock efter de andra. Han är likvärdig med häst nummer 3 i prioritetsordningen.
5. Häst nr 5 ska bli finare i allmäntillståndet och få upp hullet ordentligt. Hon behöver även lagom och allsidig träning fortfarande.

Det här är vad jag behöver lägga upp planer på. Det är mycket, jag vet. Därför har jag lagt ut krokar överallt för att få till allt det här. Just nu är jag sjukt taggad, men jag är ju lite av en upp och ner människa också. Utöver det här står ju en flytt på schemat och mitt i allt ihop.

Det är dags för projekt lasta Hoppan att starta. Om en vecka ska vi nämligen åka transport igen. Vi ska och löshoppa inför 3-årstestet, mer om det får ni veta senare.

 

De flesta känner eller har sett försökt lasta försöker tvinga in hästen. Det går inte. Hoppan är rädd. Det har hänt något och jag vet inte vad. Om alla skulle tänka om skulle vi aldrig ha problem med lastning.

 

Det är egentligen enkelt att lasta en häst som av någon anledning inte vill gå in. Du behöver bara TVÅ saker. För det första behöver du tålamod och för det andra behöver du veta hur du ska göra. Det är verkligen enkelt. Jag brukar ta en stol och sätta mig i transporten medan hästen får arbete själv med sina tankar.

 

Det här systemet fungerar superbra. Hoppan gick från att vara rädd och stressad bara transporten stod parkerad på gårdsplanen till att självmant välja att gå in gång två jag tränade. Hon kom in med halva kroppen och var då så rädd att hon stod på tå med bakhovarna och darrade i hela kroppen.

 

Vi får se vad som händer idag. Jag återkommer med en steg-för-steg guide i ett senare inlägg.

Nu måste jag seriöst sätta mig och göra ett träningsschema för hästarna. Det ska bli ordning och reda nu. Jag bestämde mig för någon dag sedan för att täcka upp de hål jag inte hinner fylla själv. Det behövs om jag ska få till det här.

 

Jag återkommer med mer info om hur det blir med allt framöver. Det kommer att bli intressant. Jag har en plan. Det är verkligen så att bara man önskar sig lite så kommer det till slut. Hemligheten ligger lite i att inte fokusera för mycket på varje enskild sak.

 

Den här gången ska jag inte berätta något utan det får förbli en hemlighet vad som händer framgent.

Det är så skönt när man orkar med allt i stallet och känner sig nyttig. Jag motionerade båda grabbarna grus, tog hand om MB´s öga och ben ordentligt. Hon tyckte det var skönt. Det är synd nu att jag inte tog bild från när hon kom hem, för när man jämför har hon blivit SÅÅÅ mycket finare. Nu börjar hon till och med fälla skruttpälsen hon haft. Hon kan nog bli fin igen. Hon är ju ändå mitt alldeles speciella hjärta.

Simon fick ett nytt täcke idag. Jag tyckte det han hade satt så dåligt. Nu ska han få pröva ha på sig BackOnTracktäcket. Det kanske passar honom. Ante blev sur och avundsjuk. Haha! Nötter alltså.
Simon har börjat visa helt ny galopp ute. Traven är fortfarande lite "slapp" och han skulle behöva vara lite mjukare i framstället. En annan ny sak med Simon är att han har egen bjudning. I början när han kom ville han bara stanna och hade ingen lust alls till att röra på sig. Nu kan han till och med ta för sig själv. Det blir nog ordning på honom också. Det borde vara dags för en film igen.
Ante är som vanligt. Han behöver träffa hovslagaren snart. Jag ska se när jag kan få tid för honom. Jag har tid nästa fredag, men jag vet att han har massor att göra och jag vill inte tränga mig på.

Det är så himla lugnt och skönt i stallet numer. De nya rutinerna börjar lägga sig och jag kommer mer och mer in i det. Det känns som att rutinerna som är på väg att falla in passar min dygnsrytm och klocka. Det blir lite ändringar, men det blir det alltid vid förändringar. Nu får ju hästarna mat färre gånger vilket innebär betydligt mycket mindre jojbb för mig. Det är SÅ enkelt att bara lägga ut mycket mat på morgonen och sedan fodra resten inne istället för att springa med korkade påsar hit och dit. Hästarna verkar dessutom trivas och det var en dag Ante var mer hungrig, men det berodde på att jag missbedömde hur mycket hö som gick åt och han fick aningens för lite en kväll eftersom jag skulle hämta dagen efter och fick ransonera kvällsgivan lite. Annars är de glada och nöjda. 

 

Nu ska jag iaf lägga mig för kvällen snart. En lång skön dusch, sedan blir det sängen och nana.

Jag önskar mig saker ganska ofta. Det kan vara allt från stora till små saker. Kruxet med önskningar är att de kommer när man släpper fokus och bara låter de komma till en. Det är här det blir lite svårt.

 

Ofta är jag lite otydlig och får kanske inte EXAKT det jag önskar just för dagen. Jag kanske har hunnit ändra lite på önskningen utan att det hunnit infalla. Det är här det gäller att vara tacksam och ta emot och inte skita i den bara för att den inte är exakt. Lägg till det och önska igen. Ta emot det du fått!
Om du inte tar emot tror universum att du inte längre är intresserad och kommer att sluta servera dig. Varför servera en andra gång när du tackade nej den första?

 

Det här är något jag sitter och funderar på just nu. Var det ett seriöst erbjudande? Det var ju EXAKT det jag ville göra med min hästverksamhet. Kan det stämma? Är det ens möjligt? Och med den personen? På något sätt skulle vi komplettera varandra perfekt. Hmm....jag har tackat för att jag fått erbjudandet (tackat universum). Ska jag ens våga ta upp det? Jag vet att jag träffar personen igen snart. Ska jag ta upp det för diskussion? Jag borde, men jag vet inte om jag vågar. Fast å andra sidan. Vad skulle jag vara rädd för?

Det känns så himla bra. Äntligen börjar kroppen kännas som att den är tillbaka fit for fight. Jag vet inte var det kom ifrån, men det är verkligen välkommet nu. 

 

Idag red jag först Ante. Det gick väl sådär. Jag har bara haft arbete från marken med honom senaste veckan så han var lite trutig och koncentrationen var inte på topp. Sedan hjälpte jag tjejen som ska rida MB. Efter det tog jag ut Simon. Yeay! Känns som att jag kommer att klara den lilla pärsen också. Det är lite till jag vill ska fungera innan jag vill börja rida på honom. Han rör sig helt annorlunda nu mot när han kom och han har en helt annan vaken blick. Det här känns verkligen toppen!

Det känns roligt, jag orkar(det mesta iaf) och jag längtar tills jag får arbeta med hästarna nästa dag. Är det inte så här det ska vara?

Nu är det dags att vända på dygnet igen!

Ett bra tag framöver är jag inbokad dagtid på arbete. Jag har ju haft softa förmiddagar nu under oktober och november då jag i princip bara jobbat kvällar. Nu är det dags att vända på steken igen.

 

Idag är första dagen som jag kör "senpass" i stallet. Det blev mer än 8 timmars arbete idag och därför kom jag inte hem förrän nu. Det blir en hel del annat planerande eftersom jag vill att det ska vara smidigt att släppa ut hästarna på morgonen också.
Ikväll ska jag iaf motionera Ante och Simpan. MB får vila och Hoppan blev det lite stiltje på gällande utbildningen. Hon var liksom färdig att sitta på, men det fattades någon bra person som kan hålla i när jag ska kliva upp. Simpan börjar också se bättre ut nu. Han har börjat få ett helt annat rörelsemönster. Jag ska kolla honom lite extra ikväll. Dunderkuren heter gröngröt och är en grön smörja i en burk som jag har. Den är väldigt kraftig och Ante blev bra i knäna efter att jag smörjt på 3 gånger med geggan. Värsta mirakelklägget!

Efter ett lååååångt tävlingsuppehåll, som innan första tävlingen kommer att ha hunnit bli nästan 4 år är det nu dags för att börja igen. Det kanske blir så ibland i livet att man behöver en break med vissa saker. Från att inte ha haft en enda häst att tävla står jag nu här med 3 st, dessutom väldigt fina, hästar.

 

Även om jag kan verka planlös på det mesta har jag alltid en underliggande plan i mitt huvud. Det är sällan jag nämner den och min ridning kan nog ofta te sig ostrukturerad och som att jag inte tränar, men tro mig, jag har full koll. Jag tänker bara inte som er andra. Många gånger har jag hört hur jag rider sönder hästar, tränar fel, hoppar för lite. Ja, jag vet inte allt, men tro mig när jag säger: Jag har ALDRIG haft en förslitningsskada på någon häst. Vad är det då som jag gjort så fel? Haha! Det roligaste är att människan som genom åren klagat mest har under de senaste 6 åren tagit bort minst 3 hästar pga ridrelaterade skador. 

 

Jag tänkte iaf presentera varje individuell målsättning med varje häst under de kommande dagarna. Hoppan kommer också att bli inkluderad i detta. Även om hon inte kommer att tävla har jag naturligtvis en plan med henne. Första hästen blir presenterad ikväll.

Jag har spenderat hela förmiddagen och morgonen i stallet. Det är det bästa med att jobba kväll. Att man har hela dagen ledig.

 

Jag började med Hoppeliboppan först. Vi tränade på att dra ner stigbygeln. Visste ni att det kan bli så att man måste ta ett bocksprång för en sådan grej? Det tyckte Hoppan iaf. Haha! Nåväl, det blev träning på att dra ner stigbyglar. Det är inte lätt att vara en känslig häst.

 

Sedan fortsatte jag med Simon och jag måste säga att för första gången sedan han kom hit gick det att se att hästen var riktigt glad. Det var roligt att se. Jag var dessutom "tvungen" att ställa ut våra små cavalettisar och låta honom hoppa över dem. Jag säger bara: Han hoppade <3<3<3<3<3<3!!!!!! Wow! Värsta Antestilen liksom. Nu är ju bara frågan: Varför slänger han av folk? Jag ska komma på svaret. =)

 

Jag avslutade med en skön uteritt på Ante. Vet ni vad jag konstaterade? Han var riktigt kvick och framåt! Vad har hänt liksom? Det var ju fart i hästen. Bara att tacka och ta emot. Kan det vara så enkelt att det var den andra sadeln? Ingen idé att grubbla. Jag fortsätter i samma stil som jag påbörjat. Om ni såg inlägget med bilderna igår där jag jämförde honom med i somras så förstår ni att något hänt på vägen. 

 

En liten update so far. Mer kommer. Här är två bilder på Simon från idag. Ser ni på den nedre hur glad och lycklig han ser ut.

 

Jag blir så jävla irriterad på de som tror sig vara proffs på det vi kallar natural horsemanship bara för att de varit och köpt en repgrimma och en lina som passar in i natural horsemanship-ligan. Get the damn fucking point people! Det som kallas för natural horsemanship går i grunden ut på att det är du som är ledare gentemot hästen. Inget annat! Jag lovar innerligt att bara för att du åkt och köpt en dyr grimma kommer hästen inte att anse dig vara en bättre ledare. Det spelar ingen roll vilka punkter grimman trycker på. Så länge du inte är den mentala ledaren så kommer du aldrig i des stunder där hästen behöver ta beslut, som i det vilda, skulle avgöra liv eller död att få bestämma. Det är de gångerna vi fortfarande riskerar olyckor.

 

För att du bättre ska förstå ska jag klargöra ett antal saker för dig. Jag hoppas att vi kan vara överens när jag säger att det är hästen som avgör reglerna i det här "spelet". Det är DU som vill vara ledare över hästen alltså måste du göra dig värdig det ansvaret. Kom alltid ihåg att ur hästens perspektiv lämnar den över ansvaret att ta besluten som avgör liv eller död. Vad skulle du själv kräva av den som skulle avgöra dessa saker åt dig? Ganska mycket skulle jag tro. Hästen, den kräver betydligt mindre.

 

Avgörandet om vem som är ledaren tas säkert 1000 gånger per antagligen betydligt många fler. Du ifrågasätts konstant om du är värdig ledarpositionen eller inte. Vad tror du då avgör? Repgrimman? Nej, skulle inte tro det va. Det du ifrågasätts över är om du är den som varje sekund du är i närheten av hästen är den som är mest lämpad att ta besluten. Detta innebär krasst att om du har en sämre dag, kanske hästen inte längre anser dig vara en bra ledare. Den kanske inte heller anser dig kunna ta besluten om du ägnar dig mer åt att bråka på hästen än att vara uppmärksam på eventuella faror och meddela om de är farliga eller inte.

 

Nu kanske du tänker att vi inte har till exempel tigrar i Sverige. Du får gärna gå ner och tala om det för mina hästar, jag tror att de bara skulle titta på dig och undra vilken grekiska du pratade. De skulle dessutom undra vad en tiger var. Nej, i hästens värld handlar det inte om vad som är en fara. Det handlar om vad som skulle kunna vara en fara. Ur hästens perspektiv har den inte tid att avgöra om det är en sten eller huvudet på en tiger som ligger där nere på backen. Hästen har inte heller en syn som är gjord för att avgöra det på en sekund. Därför har hästen en naturlig instinkt i att fly om den ser en potentiell fara. I det vilda dör de annars.

 

Jag vill att du gör en övning här och nu. Den här övningen förstår hästen utan att du behöver lära den. Det enda du behöver lära den är att du nu har förfinat ditt kroppsspråk. Den består i två delar.

 

Ta ett djupt andetag. När lungorna är fulla med luft kan du känna hur du spänt upp bröstkorgen. Det här betyder för hästen: Backa av! Tro mig. Hästen är tillräckligt känslig och intelligent för att läsa av det lilla i ditt kroppsspråk,

Tillbaka till normalläge.

Flytta axlarna lite framåt, nedåt, sänk blicken. Lyft upp handen, med handflatan nedåt. Det här betyder: Du är välkommen fram.

Ta igen ett djupt andetag, som i förstå övningen, titta på hästens reaktion.
Gör sedan andra övningen.
Gör första övningen samtidigt som du lyfter upp händer i luften. Hästen ska nu backa gör den inte det. Putta i luften med händerna tills hästen backar av från dig.

Bjud tilbaka hästen.

 

När hästen börjar tugga funderar den över vad ni gör. Det är ett bra tecken. Använd det som att ni tränat färdigt. Du kan alltid avsluta när hästen börjat tugga. Oavsett om det tog en minut eller trettio. För hästen kvittar det. Och nej, ingen repgrimma behövs. Den här övningen kan du göra på gången, i boxen, i hagen, på ridbanan. Ja, gör den precis var du vill.

Alla övningar handlar om det mentala övertaget, men lär dig ditt eget kroppspråk istället för att använda verktyg. Det är kroppspråket hästen kan. Lär dig det och du och hästen kommer äntligen att kunna förstå varandra.

Jag skulle behöva tips på en ny remontnosgrimma då mina passar katastrofalt illa. Någon som har tips på någon bra? Jag var sjukt sugen på en från Treadstone förut. Älskar det märket. Grejen där var att då hade jag behövt köpa ett helt nytt träns för det hade missmatchat med det jag har. 

 

Funderade först på om jag skulle köpa en bygelnosgrimma istället, men googlade lite och kom fram till att den är skarpare än jag vill ha. Helst vill jag inte ha onödigt mycket lädersaker för de möglar lätt om de bara hänger och då blir de miss-skötta. Nu behöver jag en till Hoppelibopp som har storlek cob runt näsan och full på längden. Ante har full, men hans passar så dåligt. Var tvungen att akut-köpa när jag köpte den och det blev inget bra.

Det jag skulle kunna göra är att länga Hoppans på längden. Hon har ett träns där nosgrimmorna sitter fast i nackstycket och jag kan byta till valfri nosgrimma. Eftersom hon bara longeras kan jag byta till annan nosgrimma medan jag fixar remontdelen. Jag behöver den inte för själva ridningen. Någon som har någon idé?

 

 

Värsta höstrusket idag. 
Det regnade nästan konstant den här eftermiddagen. Helt värdelöst egentligen för det blir sjukt kallt att gå ner till stallet. Tacksamt var iaf att precis när jag klev ut ur dörren upphörde det att regna. Det som var lite trist var att det kom en riktig skur när jag satt till häst, men det var värt det ändå. Vet ni varför?


Jo, det ska jag förklara för er. Lycka är nämligen att ha en egen häst, känna att förra ridpasset gjorde nytta, hitta en massa nya knappar som gör det så enkelt och det känns som att man dansar ute i regnet med hästen. Livet blir liksom till ett rosa skimmer. Det går nog inte att beskriva bättre, men OJ, så bra Ante gick idag. Jag blev irriterad på mig själv förra gången för jag fick banka på honom lite och han var lite tjurig. Idag var han som förbytt. Visserligen lite tjurig och jävlig i början men på slutet var det bara <3 <3 <3. Det gick så himla bra. Det kändes som att jag hade en helt ny häst. Jag längtar redan tills imorgon.

Nu ska jag se sista avsnittet på Top of the lake på Svtplay. Den serien var faktiskt riktigt bra. Nu får jag bara hoppas att det kommer någon ny bra serie där annars får jag nöja mig med Hela Sverige bakar på 4:an ett tag.

Jag har en dröm när det kommer till hästbiten i mitt liv. Jag har en sak som är viktig för mig innan jag dör. En av mina största idoler genom tiderna är Folke Stenbom. Min gissning är att hälften av er vet precis vem han är och hälften har inte den blekaste. För den förstnämnda delen är jag övertygad om att en hel del håller med.

 

Varje år finns det en klass på en tävling som är tillägnad honom. Jag vill vinnad den. Det skulle kännas som en ära och en inre vinst att få vinna hans minnespris. Jag tror det är så det kallas. Jag är redan inskriven i Skrefsta vandringspokal hos Botkyrka RS, men det är inte samma sak. Jag vill vinna Folke Stenboms pris. I dagsläget innebär det att jag måste ta mitt pick och pack och resa till staden som jag hatar mest. Jag vet att folk skulle snacka. Det gör ni alltid där uppe. De flesta av er ägnar er dessutom om skitsnack, men jag skiter högaktningsfullt i det. Spelar liksom ingen roll vad man gör så det är bara att tuta och köra sin linje ändå.

 

Jag ska klara det. Det som är det lite kruxiga med hästhoppning är att man ofta tävlar mot typ 100 st andra ekipage och ni inser ju omgående att det inte är så stor sannolikhet att vinna en klass, men alla har samma förutsättningar att vinna innan klassen börjar. Det är faktiskt så. Vi bara har olika inställning och det är en faktor som är avgörande. Även om du har den överlägset sämsta hästen, kan det hända att alla andra snubblar, ryttare ramlar av och de blir uteslutna. Den sannolikheten är ju extremt minimal, men det skulle kunna ske. Det kan du inte förneka. Nåväl, när jag startar i en hopptävling har jag alltid bra chanser att vinna. Jag är väldigt bra på själva tävlingsmomenten och jag rider ofta felfritt. Att jag sedan kan rida sjukt snabbt. Det är jag också medveten om. Mitt mentala övertag är redan satt och det ökar naturligtvis mina chanser till den där vinsten som bara är en 1%.

 

Nu ska jag ner och motionera hästarna så jag har en häst att starta. Kanske att det redan går till nästa år att delta i den klassen? Man kan alltid börja med att tro. =)

Jag är så nöjd med min dag. Känslan av de fantastiska ridpassen tidigare idag sitter kvar i kroppen och smörjer själen. Nu är jag sugen på mer. Det är bara att hoppas att kroppen håller.

Jag har lite arbete med hästarna som jag har kommit fram till.

 

Norton behöver bli jämnare, mer liksidig då han gärna hänger på i höger hand. Problemet sitter inte fram utan är sedan en gammal fläkskada då han försköt hela bäckenet snett. Det gäller att alltid få honom att jobba lika mycket med båda bakbenen. Lättast är att byta varv ofta och därigenom få honom att bära sig på rätt bakben, dvs jobba i balans. Eftersom han är sned blir belastningen oliksidig på rakt spår innan man kommit igång och fått honom arbeta lika med båda benen.
Idag upptäckte jag också skillnaden vad bett har för inverkan på hästen. När jag bytte bett på Norton kände jag efter en stund hur han verkligen arbetade rätt och känslan av att han bär sig med manken som högsta punkt är cool. Nu är det ju inte manken som är högsta punkt utan nacken, men känslan blir ändå att det är manken när man rider.

 

Ante har jag lite andra problem med just nu. Han vill inte riktigt arbeta genom hela ryggen och jag kan se att han har mer muskler just nu framför och bakom ryggen. I don´t like! Dessutom ser jag tendens till att han har satt muskler på nedre delen av halsen. Han ser dessutom tjock ut vilket betyder att han inte jobbar med magmusklerna som han ska. Sammanfattat: Han arbetar inte som han ska. Då får man ställa sig frågan. Är det något fel på hästen som gör att han inte kan arbeta rätt rent fysiskt eller är det ridningen i sig?
Svaret på frågan är luddigt. Känslan säger mig att jag ska ta ut kiropraktorn igen för "cp"-benet är tillbaka på vänster bak sedan en tid. Ibland svänger han det utåt istället för framåt. Benet gör som en båge utåt istället för att gå framåt. Sedan är det väldigt orytmiskt när jag rider. Det känns lite flängigt och han kommer aldrig riktigt till arbete- förrän idag. Idag var första dagen på länge som jag kände att jag fick honom lösgjord på ett bra sätt. Nu har jag en vecka med skritt framför mig så jag kan passa på att arbeta med lösgörande arbete väldigt mycket. Jag hoppas det ska ge resultat.

Japp, idag är det första av några besök under hösten. Mycket hamnar efter när man ligger sjuk som jag gjorde och en av de sakerna jag missat är vaccinationerna. Det är liksom inte lätt att ha koll på annat än sig själv när man är krasslig. Nu ska det dock bli ordning och reda i mitt liv. Jag betar av en sak i taget.