Kommer ni ihåg?
Efter förra inlägget jag skrev gick jag tillbaka i arkivet och läste några gamla inlägg. Jag kan erkänna att jag aldrig vågat göra det tidigare. Jag har varit rädd för det som var. Jag har min bild idag av hur det var och jag vet att mycket av det som var då har jag inget minne av. En sak är dock säker. Av det jag skrivit var det säkert tiotusen gånger värre än det man kan läsa i texterna. Allt var så mycket mer fruktansvärt. Jag var så mycket sämre. Oftast tänker jag inte på det, men ibland slår det mig. Kommer jag vara frisk resten av livet, eller kan det hända igen?
Jag är evigt tacksam för de insikter jag fick under den här tiden. Vetskapen, kunskapen och framförallt insikten om andra människor. Medmänskligheten jag lärt mig av allt det som hände. Ibland är jag rädd för att förlora den där extra gåvan "någon" gav mig när jag låg där på sjukhuset och blev behandlad som en idiot. Känslan när någon pratar med en som att man inte förstår, är korkad, en idiot, ja, det är bara att fortsätta räkna upp hur de nedvärderade mig. Du skall aldrig behandla en människa på annat sätt än att alla förstår och vet exakt samma sak som du gör. Det spelar ingen roll om personen i fråga är "efterbliven", handikappad, döv, stum, blind, ja, kom på vad fan som helst. Behandla alla precis som att de är fullt normala (vad nu det är). Jag lovar att om du avviker från det, kommer den andra personen att tänka att DU är en idiot, för det är precis så du beter dig. Jag kommer för evigt att bära med mig det här. Ni andra måste lära er att förstå, de flesta av er kommer aldrig att göra det överhuvudtaget, men ett fåtal av er kommer att kunna ta till er det här och vinna mer av livet.
Nu ska jag fundera vidare. De första inläggen fick mig att börja gråta, men när jag kommer ihåg den tyska tanten började jag istället gråta av skratt. Herregud alltså.
Inläggen finns på länken.
