Livet På En Kant

De senaste åren har varit ett evigt jävla lidande för mig. Vetskapen om att 99% av alla jag träffat ska ha en förutfattad mening om en. Jag vet inte hur många gånger jag blivit behandlad som korkad, idiot, dum i huvudet, folk som har förutfattade meningar om mig. Fortfarande idag sker det. Jag blir ofta behandlad som att jag skulle begått någon form av brott, att jag skulle vara kriminell. Jag har suttit och haft ångest för att träffa nya människor, suttit och kollat deltagarlistor för att kunna skita i att göra saket om "fel" personer skulle vara på samma ställe.

På många sätt har jag ändå gjort. Jag har slagits mot det omöjliga. Än idag blir jag behandlad på det här sättet, men seriöst. Jag skiter i dessa människor som tror mig vara korkad. Ni fattar inte hur i helvetes intelligent jag är. Hur mycket jag löser där ni andra skulle gett upp innan ni ens börjat. Ni får tro vad fan ni vill.

Häromdagen hörde jag en person säga hur illa den tyckte om mig. Det var dag 1. Dag 5 var jag stort på plus hos samma person. Jag sket fullständigt i personens åsikt. Jag bara körde. Jag orkar fan inte lägga energi på negativa saker. Det var en sådan befrielse att bara låta det rinna av.

Jag vet vad jag är kapabel till och det har blivit mycket. Jag löser det omöjliga - bara för att jag kan. 

Idag träffade jag en människa som kanske kan få mig helt frisk både mentalt och fysiskt. Det är min högsta önskan. Allt kommet när man är mogen.

Jag vet att jag kommer att ha gjort något stort när jag dör. Det bara är så. Det känns lite som att det är min mening här på jorden. Jag är så jädrans glad att jag kommit hit där jag är idag. Att jag vågade lämna det som höll på att äta upp mig inifrån.

Jag ska lyckas med det här. Jag är amazing.

P.S. jag gick en mentalkurs och efter den har klarat att träffa nya människor.