Livet På En Kant

Ibland önskar jag att jag vore mindre jag. Att jag liksom bara kunde lära mig att dra igen truten. Livet vore enklare för en sekund, men ack så drygt att behöva hålla igen sina åsikter. Vet ni hur enkelt det är att leva som jag. Säg vad du tycker och kör.... Livet blir mer ärligt, andra uppfattar dig som rakare och ja, hela kommunikationsflödet blir enklare. Istället för att säga saker till person B kan du faktiskt gå direkt till person A.

 

Ibland önskar jag dock att jag inte hade så mycket åsikter, för det skulle liksom göra att jag kunde glida lite mer bara. Det skulle bli mer ansvarslöst. Nu är det inte. Jag har åsikter, jag säger dem, till viss del saknar jag respekt för de som har högre position och det är väl kanske där haken är. Men varför ska man ha mer respekt för de som har högre position än någon som har lägre? Gör det någon till en bra ledare att ingen vågar säga sin åsikt? Tvärtom, den bra ledaren är den alla vågar prata med, den som alla följer dess regler när den vänder ryggen till och inte finns på plats. Det är att visa respekt. Det är så det ska fungera i min värld. Nej, nog om det för nu. Jag har annat att göra idag. Det kommer ett senare inlägg i eftermiddag där jag beskriver mer hur jag menar.