Mitt hjärta gråter
Jag sittar och ska börja packa. Det är svårt. Lite är det som att det är nu det börjar. Det kändes lite som att det var nu eller aldrig. men det är svårt. På något sätt är det som att det här betyder misslyckas eller lyckas Det känns som att jag bara har en chans. Nu är det naturligtvis så att allt går att lösa på fler sätt, men just nu har jag bara energi till att sikta på en lösning och som jag ser det just nu är det fullt möjligt. Jag kan klara av det.
Nu handlar det mest om mig. Det är verkligen helt upp till mig om jag lyckas eller inte. Jag vet att jag är kapabel. Det enda jag är rädd för är mina egna svagheter. Det jag måset klara av nu är svårt för mig. Det kommer att krävas fokus, koncentration, målmedvetenhet, kreativitet och nya sätt att tänka. Om ni visste allt jag behöver åstadkomma innan den sista oktober skulle ni tycka jag var galen, men jag vet att det går. Om jag bara lyckas samla ihop allt och göra det rätt och rikigt. Målmedvetenhet vänner.
Ni och jag tillsammans klarar nog det här. Nu ska jag bara ta en liten promenad och sedan påbörjad den mentalt så jobbiga packningen. Den måste göras. Någon eftermiddag i veckan kommer jag att kliva på båten som tar mig vidare genom Damark och Tyskland, sedan är jag framme vid etappens mål. Det kommer att bli bra, men mitt hjärta gråter över att behöva lämna den här fantastiskt vackra platsen på jorden.
