Livet På En Kant

Vi möts i himlen mitt älskade hjärta!

Efter en tid av sjukdom har han fått flytta till himlen. Det var inte längre rätt att låta honom vara kvar. Jag vet att han kommer att vara saknad av många.

Jag saknar fortfarande hans kalla näsa mot mitt ansikte varje natt när han gick runt och räknade "fåren".

Hans söta uppsyn när han ville något och man bad honom "visa!". Oftast var det att det stod mat kvar på spisen, som han ansåg att jag glömt och enligt honom gjorde sig bäst i hans mage nu när jag ätit färdigt.

Alla de gånger som han kommit med en leksak som han stoppat i en vattenbalja i stallet för att sedan titta på medan den flöt runt för att sedan plocka upp och leka med en stund igen.

Han lärde sig skall på kommandot Ante, antagligen för att jag skäller så ofta på Ante genom att höja rösten och säga just Ante. För Vovvish blev det ett kommando då han hjälpte till att just skälla på Ante han också.

 

Det var inte jobbigt att lämna bort honom i höstas när han skulle bo hos min mamma igen. Jag ska inte säga att jag inte saknade honom, för visst känns det tomt utan en hund som vandrar runt på nätterna, men nu när han inte finns där mer är hjärtesorgen stor. Han får det bättre dit han kommer.