Lite av en fegis
Jag känner mig lite som en fegis. Jag har fortfarande inte vågat gå och säga upp stallet. Det är ungefär som att jag sitter och väntar på att någon ska komma och säga "Nu, nu är det klart. Allt är fixat. Det är bara å köra." Det fungerar inte så. Jag måste göra det själv. Det står flera och hänger på låset och vill hyra stallet. Det vet jag. Det är ju inte mitt problem egentligen. När jag sagt upp stallet är det som klart. Jag måste göra något annat. Herregud säger jag. Det känns som världens största kliv i livet. Jag har gjort det förut och jag tänker göra det igen. Vad är det jag tvekar om. Jag vet att jag löser allt. Jag kan allt. Även det omöjliga.
Nu måste jag sova. Snart börjar count down.
