Falska, falska människor!
Jag förstår mig inte på hur människor kan ljuga så förbannat. Vissa människor. Tyvärr tror jag att det i vissa fall helt enkelt är så att de inte ens är medvetna om att de ljuger. Det är deras verklighet. Den riktiga värld de lever i. Jag har upplevt det här under en par gånger i mitt liv. Jag blir alltid lika förvånad, korkad och naiv som jag är. Det är faktiskt så att det stämmer: Som man känner sig själv känner man andra. För mig är det inte tänkbart att gå runt och hitta på lögner om andra, alltså tror jag inte heller det om andra. Jag mår dessutom extremt dåligt om jag pratar illa om andra. Jag kan erkänna, utan att blinka att jag gör det. Ibland helt enkelt för att jag bryr mig och ibland för att jag är så jävla spyless på någon. Jag är inte mer än människa! Det är inte du heller, men antagligen förstår du hur jag menar.
Några skrattade nog precis när de läste detta. För ni förstår. För er andra är det bara en sann verkligen. Vissa skulle vara billionaires.
Det sjukaste den här gången är att jag inte ens är ledsen. Jag känner mig likgiltig. Jag vet att människan, som ljugit om mig, nu har så många ovänner att jag bara behöver se på medan livet äter upp hen.
Jag vet att folk stör sig på mig. A lot! Jag skiter i det. Ni stör er på mig för att jag vågar gå min egen väg, göra det jag tror på, jag vågar både lyckas och misslyckas och framför allt jag är ALLTID ärlig mot mig själv. När jag ser mig själv i spegeln på morgonen ser jag en vacker människa som jag tycker om. Jag är vacker i spegelbilden för att jag har en vacker själ. Det kan ingen ta ifrån mig någonsin.
