Livet På En Kant

Alltså det här med betet blev bara för bra för att vara sant. Ni anar inte! Jag är så sjukt nöjd och det vet jag att ALLA inblandade parter är. Det enda jag känner är fel är att jag inte kommer att kunna vara och rida på den perfekta sommarplatsen av dem alla. Jag vill inte berätta för mycket av diverse olika anledningar, men hästarna kommer att ha det toppen, toppenbra.

Själva beteshagen är toppen, läget är toppen, hela grejen är toppen. Som sagt hur jag än vänder och vrider på det är det enda som är felet att det inte är här, eller att felet är att jag inte bor där. Nåväl, allt löser sig. Just nu är det bara toppenbra. Det sjuka är att jag satte in en annons och fick ETT svar. Den som har betet letade exakt efter en sådan som mig (och L) och vi letade exakt en sådan som den personen. Kan det bli bättre? På något sätt känns det som att det var meningen. Det är så livet fungerar. Jag tvingade ut både L och min mamma i morse till stället för jag kände att jag bara måste dit. Nu känns allt så jävla bra. Jag har lagt in en växel till i jobbsökandet i Norge och nog tusan ska jag väl kunna hitta något.

 

Sedan återstår bara att hitta någon som vill hyra min lgh i andra hand under sommaren, men även det ska väl lösa sig till det bästa. Det känns som ett smärre problem faktiskt.