Livet På En Kant

Idag var Hoppan inne innan jag hunnit mocka hennes box och mitt framför näsan på henne hängde en sadel. Jag tänkte: "What the heck, det är väl bara att lägga på den." Sagt och gjort la jag på sadeln. Det såg ut ungefär så här hela tiden, varken mer eller mindre.

Det bästa med "Mamma Blå´s"  avkommor är att de är så intelligenta och kloka när det kommer till det som ska vara arbete. När jag la på sadeln idag på Hoppan var det ungefär som att hon sa: Ta på tränset så går ut och tränar på en gång. De är arbetsmyror och känslan när man rider dem, nu har jag ju inte ridit Hoppan ännu, är att de skulle ge allt och ännu lite till för att dig.
Jag kan säga att av alla de gånger jag ridit Mamma Blå har HON inte haft en dålig dag. Hon hade samma vilja och koncentration oavsett dag. Ante är "bara" knepig. Hittar man bara knapparna är han inte svår, han är inte lat utan bara extremt känslig har jag kommit fram till. 

 

Hoppan är snäppet vassare. Hon är ännu lite mer skärpt än A, hon är känsligare och har mer integritet. Båda har en vänlig själ och ett gott hjärta. Vad mer kan man önska?