Livet På En Kant

Jag vill, jag kan och jag ska. Det är lite det jag lever efter. Alldeles för mycket egentligen. Tänk om jag kunde lära mig att sänka ribban. Att inte vilja så mycket. Då kanske jag kunde hålla mig frisk.

 

Kan man kämpa för mycket? Ska jag bara sätta mig ner och glida med istället? När jag tänker efter verkar andra jobba så mycket att det kanske inte behövs så mycket kämpa från min sida sett. Jag borde leva lite mer efter principen: Be så ska du få! Det verkar enklare.

 

Allt händer av en mening. Andra skapar sitt eget öde. Jag önskar ingen illa. Jag vill ingen illa. Jag fungerar inte så. Vill folk inte vara med mig tänker jag inte tvinga mig på. Kommer de tillbaka är de välkommna. Jag vill ha vänner, inte fiender. När är det egentligen anledning att vara fiende till någon? Seriöst! Hur tänker ni där? Mitt motto är: Du vet aldrig när DU behöver någon. Försök att ha så många vänner som möjligt. Så tänker jag. Överlag tycker jag folk är bittra och tänker på gammalt som hänt. Menar du då att ingen har rätt att ändra sig? Om din åsikt är sådan, då innebär det att även du inte har rätt att förändra dig till något bättre. Kom ihåg det!

Nej, nu ska jag lägga mig. Det är mycket som händer och många har åsikt. Så även jag. Jag försöker se det ur ett längre och mer långsiktigt perspektiv. På ett sätt kanske det är fel, på ett sätt kanske det är rätt. Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag inom mig vet att jag gjorde rätt - jag gjorde min plikt. Nu är det upp till nästa att göra sin. Jag vet att det sitter någon vid nästa milstolpe också. Det är så livet fungerar. Någonstans kommer man till en korsning i skogen där det vuxit upp träd på genvägarna och man inte längre har något val. Man måste börja slåss mot liken i sin egen garderob. Det går inte längre att komma undan.

 

Slå inte på andra. Jobba för dig själv. Du kommer att bli lyckligare då. Det finns en plats för alla här i världen.