Real Time Analytics

Livet På En Kant

"Ingen kan komma till en arbetsintervju iförd snopptofflor."

Publicerad 2013-03-18 20:38:48 i Vanlig vardag,

Det här var tänkt som ett utkast till en början på en bok, men jag kom inte längre än så här.

Hundbajs? Vem i h-lvete har lagt hundbajs utanför entrén till Sveriges största dagstidning? Ja, nu kanske det inte bokstavligen var någon som lagt högen där utan det är nog snarare en hund som skitit och ingen som tagit upp det, men vem gör så? Mitt inre svarar omgående på frågan när jag tittar ner. Den brunkladdiga geggan, numera jämnt fördelad över gatan och sulan på min sko, skulle jag kunnat lämna. Jag, är antagligen svaret på frågan. Jag, skulle kunna lämna något sådant utanför den exklusiva glasentrén. Bara för vetskapen att just detta skulle kunna hända någon annan. Tyst inom mig svär jag att somliga tydligen ska straffas genast. I det här snöblasket går det inte ens att få bort bajset från skon utan att även få det över hela byxbenet. Det är oktober och bara för att förstöra dagen för mig hade det snöat en decimeter i natt och nu på förmiddagen börjat regna. Det snöar inte i oktober annat än för att jävlas med mig.

Jag tänker att det lättaste kanske är att snabbt gå in på en toalett och byta skor. Tacksamt nog tog jag ett par extra skor med mig eftersom vädret var så dåligt. Hela vägen på pendeltåget, centralen och tunnelbanan har jag känt mig som en vilsen norrländsk jägare iförd ett par grova kängor på fötterna och min fina jacka från NK upptill och nu det här. Jag försöker skrapa av mig lite hundbajs mot snöblasket, men snön har blivit alldeles för blöt av regnet och de grova skorna sulor gör att det är en omöjlighet att få något att lossna. Jag ger upp och går in genom den snurrande glasdörren. Allt jag kan tänka på är hundbajset under skon. Det gäller att snabbt anmäla sig i receptionen och sedan hitta toaletten. När jag går fram mot receptionsdisken känner jag mig som något katten släpat in. Jag tänker att jag nu har en lång hundbajsrand efter mig, mitt hår spretar åt alla håll av vätan ute och NK jackan har förvandlats till en luffarkostym. Med ett överdrivet leende presenterar jag mig själv och att jag har tid hos Nils klockan elva. Receptionisten tittar leende på mig och säger att jag kan slå mig ner och vänta.  Under tiden hon sagt det har jag hunnit tänka att hon ser överdrivet välsminkad, glad och snygg ut och tittar samtidigt efter toalettskylten. Jag inser att jag måste verka extremt ointressera, men stanken från skon har börjat nå min näsa och jag får bråttom.

Toaletten, bestående av ett antal bås, en liten fontän samt ett stycke takkrona i taket, får mig att känna mig ond. Förstöra något så välstädat och fint med hundskit. Nåväl inget att göra åt saken. Bara jag får bort lukten från de här skorna är jag nöjd. Då kan jag stoppa ner de i påsen och ta på mig de mer passande. Jag öppnar handväskan för att ta upp mina skor. Ångesten som börjar flyta genom mitt blod när jag ser att innehållet i påsen är rosa går inte att beskriva med ord. Mina skor är inte rosa. Jag öppnar påsen och känner marken under mig försvinna, tårarna börjar nästan rinna. I påsen ligger de förbannade rosa snopptofflorna. Jag har lagt ner snopptofflorna istället för finskorna jag hade tagit fram för arbetsintervjun. Snopptofflorna! Livet är en katastrof. I kaoset som blev i morse innan jag åkte har jag stoppat ner fel skor. Skor förresten, jag står här med ett par tofflor. Varför ska alltid sådant här hända mig? Vad ska jag göra? Jag står inför mitt livs arbetsintervju och allt jag har att välja mellan är de extremt missmatchande hundbajskängorna eller de rosa snopptofflorna.

Jag tittar på klockan. Två minuter i elva. Vad ska jag göra. Ingen kan komma till en arbetsintervju iförd snopptofflor. Det går liksom inte. Jag får helt enkelt tvätta kängorna på de två minuter jag har på mig. Det är det enda möjliga. Jag går in i ett av båsen och funderar över hur jag ska få bort bajset från skon. Tänk om det åtminstone hade varit en chihuahua som lagt högen och inte en monstruös björnhund av något slag. Jag ser att någon städare glömt nyckeln till toapappershållaren kvar och börjar ploppa ut bajset med den samtidigt som jag tänker att detta inte är sant och inte händer. Stanken i min näsa inser jag kommer att sitta kvar hela dagen och förfölja mig till avgrunden. Jag känner att jag är färdig, går ut och spolar av skon i handfatet. Svär över att toaletten ska vara miljövänlig och inte har pappersdukar att torka sig med. Toapapper, jag står och torkar av mina skor med toapapper inför mitt livs intervju. Jag ger upp, jag åker hem. Det är lika bra. Det här är dömt att misslyckas.

 Jag går ut till entrehallen igen. Receptionisten vinkar glatt till mig. Jag går fram till disken.
-Nils ringde och sa att han blir lite sen, men att du kan åka upp till honom så länge och vänta utanför. Hon gör en snabb vink mot hissen. Tredje våningen, gå rakt fram, höger, vänster och sedan tredje dörren till höger.

Jag svarar med ett litet vagt ok och går bort mot hissen. Nu hade jag som inget val. Jag var på väg ändå. Sådant här händer alltid mig. Tittar mig själv i spegeln inne i hissen och ser att jag råkat köra in mascaran i ögonvrån och gjort ett stort svart märke. Jag blöter fingertoppen lite i ett försök att smeta ut det så att det inte syns så tydligt. Hissen plingar till och stannar på våning två, jag tar ett djupt andetag och när dörren öppnas ser jag vad som måste vara det snyggaste som gått i ett par skor det senaste halvåret. Jag ler.
-Trean du också ser jag, säger han och ler lite mot mig. Jag tror faktiskt att jag dör och känner mig som femton igen.
-Jaa, säger jag med lite skrovlig röst. Nu får det vara nog tänker jag. Jag kan inte stå här och tycka synd om mig själv. Hur många lyckas ens komma till en intervju på en av de största dagstidningar? Just det, jag glömde tala om för er att jag ljög lite i ansökan.
Jag har faktiskt aldrig jobbat som reporter, journalist, eller vad det nu kallas när man skriver. Jag bara lyckades skriva en bra ansökan, där jag då ljög lite. Nu står jag här med bajsiga skor och utkladdad mascara i ansiktet och tänker fixa jobbet. Jag gör en snabb mental uppryckning. Tar på min bäst säljande look och kör mitt race.
-Jaa, säger jag igen. Den här gången leende. Jag har sökt jobb här och ska på intervju idag.
-Trevligt,
säger han och ler igen. Hissdörren öppnas och killen kilar iväg.
Jag går bort mot Nils kontor, efter att ha gått lite vilse sätter jag mig i fåtöljen utanför dörren och väntar.

Jag sitter en stund när dörren öppnas och det ut kommer vad jag skulle klassificera som en klar tia om jag vore en man. En tjej med långt blont hår, välpiffad, icke hundbajsiga skor och snygga kläder. Självförtroendet rakt ner i botten igen. Döm om min förvåning när det visar sig vara hisskillen som är Nils. Han ler och räcker fram handen.
-Nils, jag borde kanske sagt att det är jag som håller i intervjuerna, men jag var lite stressad i hissen. Kom in!
-Jag måste ta det här lite kort. Situationen har ändrats lite. Vår ena krönikör har blivit akut sjuk och han skulle ha lämnat in sin krönika för morgondagens tidning i eftermiddag. Jag har läst igenom din ansökan och vad jag kan se har du skrivit krönikor förut. Har jag, tänker jag direkt och känner mig som ett frågetecken. Just det, jag skrev det också.
-Ja, det har jag. Säger jag med ett stort leende. Det var ganska länge sedan nu. Jag har mest skrivit annat senaste tiden. Om sanningen ska fram är det enda jag skrivit en blogg, med cirka tio läsare per dag i snitt. I och för sig kan jag minnas att jag skrev en krönika i skolan en gång. När vi skulle lära oss vad det var. I ansökan lyckades jag nog få det till att jag var krönikör i skoltidningen på gymnasiet.
-Ja, säger Nils. Man kommer snabbt in i det igen. Nu hinner jag bara med intervjun med dig och Lisa som var här innan. Den av er som kommer in med bäst krönika innan klockan tre i eftermiddag får jobbet. Du kunde väl börja på en gång. Sa du inte det?
-Joo,
svarar jag, det kan jag nog.
-Bra, säger Nils. Maila mig på den här adressen innan klockan femton.
Han ger mig ett visitkort och ställer sig upp. Vi går mot dörren och han tackar för sig.

Vad hände? Jag går genom kontorslokalen i smått chocktillstånd. En krönika. Den här ångesten kommer upp igen. Varför ljög jag i ansökan? Jag tittar på klockan. 11.15. Världens kortaste arbetsintervju och antagligaste världens lättaste, men jag tänker bara på hur jag ska ta mig ur den här situationen. Det var liksom inte tänkt att det här skulle hända. Jag skrev bara ansökan för skojs skull. För att jag kunde liksom. Nu står jag här. Jag vet inte ens vad jobbet innebär om jag ska vara ärlig. Jag har faktiskt inte ens fått det än.

Kommentarer

Postat av: Anne

Publicerad 2013-03-18 21:23:53

Hej! Du skriver otroligt underhållande! Hur gick det med krönikan? Riktigt bra misstänker jag ?!

Postat av: malou

Publicerad 2013-03-18 21:56:53

Skriv mer. vill läsa mer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Livet På En Kant

Bloggen handlar om mina sjuka idéer och konstiga tankar. Min fritid avhandlar jag med mina hästar och Vson. Ibland gästbloggar Vson. Jag är inte normal, men det är bara att läsa några inlägg så har du snart fattat konceptet.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela