Vad löjlig jag är!
Jag känner mig fan löjlig ibland. För ett tag sedan tror jag att skrev om att jag blev störd på en person som envisas med att komma ner hit bland bostäderna på gården. Det blir jag egentligen inte. Jag är bara jävligt rädd att jag ska behöva prata med personen, för jag är rädd att jag ska känna något för honom. Svårare än så är det inte.
Jag vill inte känna något för den här personen för jag är rädd att bli ledsen. Han var aldrig intresserad från början. Det slutar bara med att jag blir besviken. Men åter till det stora, menet, det är fan löjligt. Vad spelar det för jävla roll egentligen?
På något sätt är det ändå någon form av förhoppning och det är ganska roligt i sig. Jag tycker att om han nu skulle vilja något skulle han vända sig till vår enda gemensamma vän. Jag vet den personen tycker att vi skulle passa ihop. Tjing, tjing! ;-) Det skulle underlätta för inblandade parter i det här om den som kommer hit ibland skulle komma lite oftigare och säga något till den andra. En skjuts i rätt riktning och en hjälpande hand skulle det kunna vara om han skulle säga något till den gemensamme vännen.
Jag vill inte känna något för den här personen för jag är rädd att bli ledsen. Han var aldrig intresserad från början. Det slutar bara med att jag blir besviken. Men åter till det stora, menet, det är fan löjligt. Vad spelar det för jävla roll egentligen?
På något sätt är det ändå någon form av förhoppning och det är ganska roligt i sig. Jag tycker att om han nu skulle vilja något skulle han vända sig till vår enda gemensamma vän. Jag vet den personen tycker att vi skulle passa ihop. Tjing, tjing! ;-) Det skulle underlätta för inblandade parter i det här om den som kommer hit ibland skulle komma lite oftigare och säga något till den andra. En skjuts i rätt riktning och en hjälpande hand skulle det kunna vara om han skulle säga något till den gemensamme vännen.
