Livet På En Kant

Igår fick något mig att vilja skriva det här inlägget. Jag är less på att alla dömer alla hela tiden. Det första vi ser hos en annan människa är dess fel och brister. Jag kan undra varför. Dessvärre fick jag i natt ett ynka sms som satte allt på prov för min egen del.

Jag har under mina blott 31 år fått utstå diverse prövningar. Vissa större och vissa mindre. Den största av dem blev till en spiral som flöt på länge och bara snurrade vidare. Konstant varv, efter varv efter varv. Under den första delen av den här tiden skedde en kraftig utrensning bland mina vänner. De som inte visade sig vara vänner lämnade, eller fick lämna skutan och gå. Under den här tiden genomled jag också en stor personlighetsförändring. Jag blev paranoid och utgick från att alla ville mig illa och hade en baktanke. Jag vet inte vilken av alla delar som fick mig att tro det. Kanske var det den totala sammansättningen av händelser i följd. Min egen återspegling av den här tiden får mig att få förståelse för att vi aldrig kan veta varför en person agerar på det sätt som den gör. Min åsikt är att även om en person beter sig/agerar illa är den ändå värld en chans till, eller kanske två, eller tre, eller fyra. Döm inte så hårt innan du vet den bakomliggande orsaken! Även om du nu inte orkar stå ut – tillåt personen komma tillbaka när den är redo. Allt har inte med dig att göra.

Om någon ber en person att beskriva en annan person börjar personen generellt med de negativa sidorna hos den andra. När vi utgår från de negativa sidorna kommer vi sällan ens till de positiva. Av vilken anledning är det egentligen så? Varför väljer vi att utgå från en person utifrån det vi personligen anser är negativt? Det kanske inte är negativt för dig fast det är det för mig. Varför vill vi framhäva de negativa sidorna hos någon annan och inte de positiva? Är vi rädd att den andra ska vara bättre? Och då undrar jag naturligtvis: Vad är bättre?

Vi människor ska också bete oss och agera på ett speciellt sätt. Det är viktigt.
Vi ska heller inte känna känslor. Vi ska inte vara vare sig glada eller ledsna.

Jag är lite trött på detta spel nu. Prövningen jag fick igår löd:
Okänt nr: Gott nytt år!
Jag: Gott nytt år! Vem är du?
Okänd: ”Jag sätter in dina pengar imorgon….. miss u. x”

Om jag nu anser att vi inte ska döma så hårt blir det här väldigt svårt för mig när jag sagt upp bekantskapen med den här personen. Utan att blinka kan jag säga att jag också kan svara miss u 2-jävlig mycket dessutom. Det var inte på grund av honom jag sa upp bekantskapen. Det var på grund av mig själv. Det var för min egen skull. Jag var tvungen att säga nej till den typen av handlande från en annan person. Jag vill heller inte spela något spel. Vi lever bara en gång. Vi har inte tid att spela spel som inte leder någon vart pga. någon form av stolthet eller vad fan det nu kan vara.

Vad är problemet med att vi inte kan vara ärliga i vårat handlande?

Har vi fullt upp med att konstatera att andra personer är för feta, för smala, har mustasch(kvinnor), ful hårfärg, fula kläder, fel bil, fel tv, beter sig inte enligt min mall osv osv osv. Varför kan vi inte bara vara?