Livet På En Kant

Uppenbarligen är det så att den stora skaran människor vill skratta. Jag skulle kunna komma fram till det oavsett om jag tog statistiken från början när jag hade bloggen, någon gång mitt i eller från idag. Det spelar ingen. Vi vill skratta.

Idag lockade inlägget om kassa grannens eviga gasande. Jag såg på eftermiddagen att han lyckats ta loss bilen. Ska jag månne tro fixa en halkkörningslektion åt honom? Det känns ju som att det helt klart behövs. Jag kan berätta något ännu roligare gällande grannen. Nu på kvällskvisten var han ut och HACKADE is. Why liksom? Det är ju inte så att 1 cm is är lättare att köra på än 10 cm. Fast jag tänker låta honom leva i villfarelsen. Bilen måste nog in på verkstad senast nästa vecka. Dagen till ära lär han ha kört sönder alla dubbar på däcken, det som går sönder när man varvar bilen för mycket samt en helt slut koppling. Kanske lika bra med kopplingen. Det brukar vara svårt att komma upp i någon högre hastighet med utsliten koppling och det känns säkrare. Det är ju fortfarande is på vägarna.

 

Vi kan även uppskatta saker man skriver om som om man skulle ha halkat i hästbajs, fått toapapper som fastnat i byxlinningen eller under skorna, sexrelaterade saker eller andra saker som händer bara för att jävlas med en. Jag tror helt enkelt att det beror på att vi kan känna igen oss i det. Vi kan även känna skammen som uppstår.