Livet går upp och livet går ner
Det är så det fungerar. På många sätt känns det ändå som att mitt är på väg upp. Hur det än är kommer jag pga min hälsa att vara tvungen att göra vissa förändringar. På många sätt till det bättre. Däremot för andra just nu går det sämre. Kommentaren "vad bra att det går bra för någon" fick jag idag och den känns faktiskt befogad.
Nog om det det reder upp sig på ett eller annat sätt för alla. Livet går liksom alltid vidare. Det sjuka är att jag och L satt och pratade om det här redan innan jul. Om det är så, ska allt bli som vi sa då? Det kanske inte är så dumt.
I helgen satt jag och funderade över en sak gentemot mig själv. Jag tyckte att den här personen som jag brukade tycka om och skriva om här skulle försvinna. I helgen låg jag en kväll och tänkte på hur jag själv tänkte när jag uttalade det. Anledningen till att jag vill vara här är helt enkelt att jag tycker om den här platsen på jorden. Den har egentligen allt jag önskar och det är det här jag kallar hem. Det är nästan så att jag skulle kunna säga att jag har mitt hjärta här. Då tänkte jag att eftersom jag känner så för den här platsen så har jag rätt till den och han ska bort. Tänk nu om han känner likadant. Han kanske tycker om platsen på samma sätt som jag gör. Varför har jag då mer rätt än honom att vara här och OM det nu var så viktigt för mig att inte träffa eller se honom, varför flyttade inte jag på mig? Nej, just det. Jag måste fan ta och mogna lite på vissa punkter inser jag.
Jag och L pratade häromdagen när vi gick på Coop och handlade. Jag har en hel del att bearbeta sedan mitt senaste förhållande. Vet ni hur det känns att nästintill varje dag höra hur jävla dålig man är? När man försöker göra "förbättringar" är de ännu sämre än det man redan är? Det är fan psykisk misshandel. No more, jag måste bearbeta.
Jag har iaf bestämt mig. Alla som tycker om den här platsen får vistas här oavsett mina personliga åsikter och om de nu känner likadant för platsen så kan vi väl alla vara tacksamma över att ha hittat hit?
