Livet På En Kant

Jag vet inte hur många gånger jag har kommit med "skithästar" och folk har undrat vafan jag släpar på och sagt: Sälj skiten! Tjurig som jag är har jag behållt skiten för att de haft något som känts bra. Något det där alldeles extra. Jag ska berätta om Ante

 

När han var tre var han den överlägset tråkigaste häst du kan tänka dig. Han extremt jävla slow, typ det värsta jag vet. På långsidorna fick jag piska på honom framåt och det var knappt så han rörde sig. Hans språng var nästintill katastrofala. Ibland orkade han inte ens hoppa. Dock tragglade jag på. Han var den första uppfödningen och nog tusen skulle han "bli något". Ehh....hmmm....jooo, eller kanske inte. Till och med jag tvivlade ibland.

 

Åren gick.....

 

Idag är han en dröm. Jag älskar att galoppera på honom. Det känns som att man svävar och aldrig vill kliva av. När han hoppar tar han ibland sådan språng att det känns som ett hinder på 140-150 fastän hindret i själva verket bara är 80-90. Efter landningen galopperar han vidare som om det varit just ett språng motsvarande 90. Helt oberörd! 

Hur kunde det bli så?
Det kanske är min talang. Att hitta just "det där" hos varje individ. Är nu Hoppan lika bra egentligen? Det är katastrof när vi löshoppar. Jag skulle aldrig köpa den hästen om någon annan visar den. Ska jag köra samma visa med henne? Hon är snyggare, har bättre förutsättningar. Varför är hon inte lika bra som Ante? Jag ska nog köra samma visa med henne. Hon kan nog bli bra hon också. Jag vet hemligheten. Den vet inte ni. =P