Besvikelsen över Hoppan!
Jag fattar inte att jag alltid ska envisas med att känna besvikelse över hästar när de inte är perfekta. Nu är det Hoppans tur. Jag vet inte hur många gånger jag suckade över att Ante var värdelös, för det var så det kändes. Han var så extremt långsam och tråkig att jag fick piska på honom på långsidorna när jag red. När vi löshoppade stod alla och jagade på och han såg ändå ut som ett 30-årigt ök. Idag känns han som en stjärna som skulle kunna hoppa OS. Nu är det Hoppans tur.
Hon är så söt för efter varje språng hon tagit vänder hon sig mot en, tittar och säger med lycka i blicken: "Visst var jag duktig!". Helt omedveten om ens enorma besvikelse. Vad är det då som gör att jag känner besvikelse? Hästen är så otroligt söt och har så snygg kropp att man tycker att hon även borde hoppa perfekt. Det gör hon inte. Hon skjuter lite rygg i galoppen, galopperar spänt och kantigt och har halvkassa språng där hon mer eller mindre häver sig över. Är hon verkligen så kass då? Hon är säkert 10 ggr bättre än Ante var i samma ålder och hon har ett helt annat driv. Visserligen är hon lite tittig och försiktig, men inte så att hon stannar. Frågan är: Kommer hon när hon är 4-5 att vara bättre än Ante? Det är det jag har börjat fundera över istället. Hon kanske utvecklas som honom. Det kanske finns "hopp" i hästen ändå.
Ni kanske har erfarenhet av liknande problem med hästar sedan innan? Den fula ankungen-syndromet.
