Livet På En Kant

Ibland förstår jag mig inte på mig själv. Varför tänker jag ens på vissa saker? Varför kan man inte bara lägga vissa tankar i hjärnans papperskorg och sedan klicka töm papperskorgen? Det skulle vara så jävla enkelt att leva då.
Jag vet inte om jag vågar erkänna det patetiska jag gjorde idag, nej, jag tror fan inte det. Ni skulle tro att jag var störd på något sätt. Haha! Jaja, shit happends. Det är sådana här saker alla gör, men ingen vågar erkänna det. Alla tittar väl också viken färg de har på snoret efter att de snutit sig?

 

Grejen är att jag kan liksom inte glömma den här mannen. Jag borde jag vet. Han har sagt hur många gånger som helst att han inte är intresserad. Jag är nog korkad som vägrar inse, men det skiter jag i. Jag blev orolig att han inte är kvar här på gården. Seriöst blir jag fan ledsen av tanken. Det är ingen idé att jag ens frågar hyresvärden om han är kvar längre. Den här mannen har ju sagt att han inte är intresserad. Till saken hör att hyresvärden inte visste något tidigare, men tyckte att vi skulle passa så bra ihop så han gick och sa att jag hade hälsat och sådant fast jag aldrig har gjort det. Hahaha! Snacka om att det antagligen inte passade in och att det nog mer fick mig att framstå som ett seriöst psycho. Hahaha! Det gör inget, även om någon annan kanske hade blivit irriterad eller så. Jag tycker nog bara att det är rätt underhållande. 

 

Tillbaka till ämnet. Han kanske är kvar här på gården. Jag har ju knappt varit hemma. Det lär ju märkas när jag kommer vara i stallet nästintill varenda dag resten av veckan då det ska fixas och donas en massa. Jag hoppas jag får se honom iaf, även om sannolikheten är liten. Jag skulle liksom vilja prata med honom igen.