Livet På En Kant

I morse hade jag lust att skjuta en av hästarna. Jag var faktiskt så arg att jag nog hade gjort det. Det är inte ofta jag blir så arg att jag börjar gråta. Det är liksom den totala förnedringen en häst kan ge en. Jag hade lust att betala någon för att ta emot hästen. Så illa var det. Jag skulle lägga ut en annons från mobilen när jag kom till jobbet.

 

Sedan tänkte jag till. Jag har funderat mycket på vad jag egentligen vill inom hästvärlden det senaste halvåret. Jag vet att jag sa i höstas att jag skulle sluta med hästar om jag blev sjuk en gång till. Att jag inte orkade mer. Men jag skulle sakna allt runtomkring alltför mycket. Det skulle inte gå. Jag älskar att vara ute, göra ingenting. Ikväll satt jag och lyssnade till hästarnas hötuggande medans jag tittade på den rosa skymningen och hunden lekte med en pinne. Är inte det livet en lördagkväll?

 

När jag hade tänkt tillräckligt mycket insåg jag att den här hästen antagligen skulle få ett skott i pannan på riktigt om hon stod hos någon annan. Vem vill ha en häst som vägrar gå ut i hagen? Vem vill ha en häst som biter andra ute? Vem vill ha en häst som måtter en ko-spark när man borstar? Och till sist, vem vill ha en häst som framstår som precis spritt språngande galen? Inte många skulle jag gissa. Därför bestämde jag mig: Jag måste ge henne en chans.

 

Det kanske är det här jag ska hålla på med. Knäppskallar. Det kanske är min grej. Och ska jag berätta en sak?

 

Idag var hästen som förbytt. På ridbanan skötte hon sig som om hon aldrig gjort annat. Snacka om total förändring.

Från att ha varit helt galen, kört full rodeo, jag har tappat hästen 9 ggr på två veckor, till det här:

 

 

Jag måste helt enkelt vara kvinnan som talar med hästar. =D