Är det inte i slutändan en sådan häst man vill ha? Den som ALLTID gör sitt bästa.
Jag får nog ta och tänka om när det kommer till Hoppan. Det krävs nog att jag gräver upp mina gamla kunskaper som legat vilande länge nu. Ända sedan jag hade med mamman att göra faktiskt. Det var många år sedan nu. Förhoppningsvis kan de erfarenheterna komma till god användning.
Jag känner till de här hästarna. De går inte att slå. De går inte att tvinga. Det är bara att anpassa sig och göra på deras sätt. Deras sätt innebär att vi pratar deras språk, vi är vänner och jag måste få dem att förstå hur vi ska göra allt. Jag måste vara en bra ledare, rättvis och tydlig.
Jag vet sedan tidigare: De ger en varning sedan smäller det. Hur många gånger stod jag inte och grät när hästen i en och halvtimme inte gick att fånga. Den gången hästen blev sur, vände och sparkade åt mig i hagen. Eller den gången jag satt i ridhuset och jag inte kunde svänga höger, vänster, gå framåt eller rygga, allt hästen gjorde var att resa sig.
Det löste sig. Ihärdigt arbete med både mig själv och hästen. Idag är hon den häst jag litar mest på. Under alla år hade hon INGEN dålig dag. Jag menar det verkligen. INGEN dålig dag. Var det något som var fel, var det mitt fel. Hon gick alltid in och gjorde sitt bästa. Hon skulle gå genom eld och vatten för mig.
Är det inte i slutändan en sådan häst man vill ha? Den som ALLTID gör sitt bästa.
