Funderingar från hjärtat
Det låter kanske lite poetiskt och det skulle det även kunna vara. Nu blir det som det blir. Anledningen till att jag faktiskt kan skriva sådana här saker beror på att jag skriver det mest för min egen skull. Det bästa sättet att komma över/inse något är att skriva ner det, åtminstone är det så för mig. Om ni vill läsa. Fine! Oavsett eran åsikt, är det här mina tankar och känslor och ingen annans. Det är till mig, men skrivet som att det är till er.
Det finns en person, som ni kanske vet vid det här laget, som gjorde större intryck än han borde. Han sa redan första gången vi träffats att han inte ville ha något med mig. Redan här visste jag. Han hade sagt sitt. Vill jag fortsätta spela spelet vet jag reglerna. Jag fortsatte spela. Vi träffades någon gång till, sedan blev jag sjuk. Vi träffades även efter det. Nu över ett år senare inser jag att jag kommer inte ens ihåg vad som hände efter det att jag blev sjuk. Allt är som en enda stor dimma.
En sak som dock är klar är att jag vet att jag varit konstig. Säger han att han inte vill något blir jag bara tillbakadragen. Jag talade nog aldrig om hur jag faktiskt kände. Vad är det för mening med det när han ändå sagt att han inte var intresserad? Någonstans på vägen visade han ändå intresse ibland, men det gjorde bara att jag drog mig tillbaka och blev tyst. Han hade fortfarande sagt att han inte ville något. I min värld är det så: Säger jag en sak är det så. Det är liksom ett konstant läge tills jag ändrar mig och när jag gör det säger jag det.
När jag bad att få ett slut för min egen del sa jag att om jag bara fick det skulle han aldrig mer behöva höra av mig igen. Avslutet blev att han vet att det aldrig kommer att bli något mellan oss så han vill inte träffa mig. Han var ju liksom aldrig intresserad från början. Allt jag kände var att varje gång jag hörde av mig var jag bara efterhängsen och korkad. Det var ju dessutom bara ett fåtal gånger han ens orkade svara eller ville träffa mig. Jag vet, det låter korkat när jag skriver det, och det var korkat att höra av sig.
Nu har jag dock fått ett slut från hans sida. Varför kan jag bara inte sluta känna? Det skulle vara enklast så. Jag har prövat att träffa ett antal andra sedan dess, men allt jag kan tänka är att det inte är han. Hur ärligt är det? Därför bestämde jag mig för att jag inte ska träffa någon förrän det är över. Notera nu att det här är endast mina egna känslor och jag har ingen kontakt med honom längre.
Nu är det dem som tycker att jag ska gå fram och prata med honom. Allt jag tänker är att han inte, som han sagt, vill träffa mig och jag lovade, för att få avslutet, ska lämna honom ifred. Jag fick alltid mindervärdeskomplex när jag var med honom och kände att jag aldrig kan vara värdig honom. Det ligger normalt sett inte i min natur att få mindervärdeskomplex eller känna mig mindre värd. Jag ser inte så varken på mig själv eller andra.
Efter allt som jag nu skrivit borde jag inte ha minsta intresse för honom, jag vill återigen poängtera att det här endast var mina känslor och inte faktiskt läge eller något han påtalat(om jag inte skrivit att han sagt det).
På ett sätt känns det lättast om jag skulle gå fram och säga hej åtminstone, men jag skulle ju lämna honom ifred. Nu sitter jag fast i ett konstantläge som jag inte kommer ur. Det är liksom inte jag som styr skutan och jag tycker om att ha kontroll. Jag vill inte ha någon annan kapten. Jag är kapten och ror själv i båten som mitt liv flyter på.
Några gånger när han kommit har jag bara skyndat mig hem och flytt fältet. Läget just nu är att jag vågar vara kvar, men är livrädd att han ska komma och säga något. Jag gömmer mig och försvinner in i min lilla håla. Det är inte troligt att han ska komma fram, men jag är rädd ändå. Tänk om! Vad ska jag säga?
Vad ska jag göra? Jag är fan lost i ett kärr. Omöjligt att komma ur. Det finns varken framåt eller bakåt och allt är ut och in. Life´s a fucking bitch!
Om jag är livrädd för att han ska komma fram och prata med mig är jag ännu räddare för att jag på något sätt skulle falla för frestelsen och att jag återigen var substitut för något, vilket jag ju var innan. För vad skulle göra att något skulle vara annorlunda? Och ännu mer funderar jag över varför jag ens måste tänka på det här.
Usch! På ett sätt önskar jag att han bara försvinner, samtidigt vet jag att det inte är det jag vill. Jag skulle ändå vilja ge det en chans och pröva en gång till.
Jag skriver bara här för att hjärnan blir en enda stor röra och jag vet inte vad jag ska göra. Eller jo, jag respekterar fortfarande att han varken vill träffa mig, eller prata med mig. Jag får helt enkelt vänta ut tills jag hittar någon annan. Det verkar bara ta lite tid.
