Det finns en person
som vänder upp och ner på hela min värld.
Det första jag tänker på när jag tänker på den här personen är: Jag borde inte, jag borde inte. Det hjälper inte. Bara åsynen av personen gör att allt svart blir vitt och vitt blir svart. Allt runt omkring försvinner och det finns inget annat. Jorden börjar gunga under mina fötter.
Jag borde inte, jag borde inte. Det ekar i mina öronen samtidigt som hjärtat slår fortare än någonsin. Alla ord som hörs runtom mig blir det ett enda stort surr. Jag varken hör eller ser. Jag kan inte tänka och världen stannar. Den finns inte längre. Det är så jävla fel. Samtidigt som jag känner denna enorma ångest komma över mig känner jag en oändlig lycka och glädje. Varför? Jag borde ju inte.
Jag kan inte, det går inte. Jag kan inte styra. Hur mycket jag än intalar mig själv och tänker och bestämmer mig för att: Det finns inget så klarar jag det inte. Jag blir glad när personen kommer och det är perfekt lagom med avståndet som är nu. Glädjen räcker. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar just nu. Jag vet inte heller om det finns något mer. Allt jag kan säga är att jag ändå kommer att lägga mig gladare än jag var i morse och det räcker.
Jag hoppas på att få känna likadant igen, men jag tar inget för givet och jag förväntar mig inget i gengäld. Personen i fråga kan vara tacksam att skänka någon glädje bara av sin blotta närvaro.
Det första jag tänker på när jag tänker på den här personen är: Jag borde inte, jag borde inte. Det hjälper inte. Bara åsynen av personen gör att allt svart blir vitt och vitt blir svart. Allt runt omkring försvinner och det finns inget annat. Jorden börjar gunga under mina fötter.
Jag borde inte, jag borde inte. Det ekar i mina öronen samtidigt som hjärtat slår fortare än någonsin. Alla ord som hörs runtom mig blir det ett enda stort surr. Jag varken hör eller ser. Jag kan inte tänka och världen stannar. Den finns inte längre. Det är så jävla fel. Samtidigt som jag känner denna enorma ångest komma över mig känner jag en oändlig lycka och glädje. Varför? Jag borde ju inte.
Jag kan inte, det går inte. Jag kan inte styra. Hur mycket jag än intalar mig själv och tänker och bestämmer mig för att: Det finns inget så klarar jag det inte. Jag blir glad när personen kommer och det är perfekt lagom med avståndet som är nu. Glädjen räcker. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar just nu. Jag vet inte heller om det finns något mer. Allt jag kan säga är att jag ändå kommer att lägga mig gladare än jag var i morse och det räcker.
Jag hoppas på att få känna likadant igen, men jag tar inget för givet och jag förväntar mig inget i gengäld. Personen i fråga kan vara tacksam att skänka någon glädje bara av sin blotta närvaro.
