Livet På En Kant

Det här går inte inte längre. Jag måste sluta bygga luftslott.

Efter att jag skrev det förra inlägget gick jag och la mig i sängen. Det blev lite tid för eftertanke. Jag måste sluta tänka på den här mannen. Hur mycket jag än vill träffa honom måste jag lägga ner. Det är bara att inse att han ALDRIG varit intresserad av mig.

 

Ur mitt perspektiv sett har han:

*aldrig varit intresserad utav mer än en enda sak.

*endast träffade mig i syfte att få sitt ex svartsjuk, eller något i den stilen

*han har aldrig hört av sig til mig för att han velat träffa mig. Det har alltid varit jag som hört av mig till honom

*han orkar inte ens besvara om jag skickar ett sms= att man inte har något intresse av vidare kontakt

 

Jag kan räkna upp fler saker. Det är väl lika bra att jag inser. Jag måste sluta bygga luftslott och inse att jag föll för fel person. Det är bättre att vara sårad över att man uppenbarligen inte var mer värd än de två första punkterna, för det är det som gör mest ont. Och det faktum att hon stalkade mig i ett halvår på bloggen.

 

Jag vill dessutom inte höra av mig mer med rädsla för att han då skulle säga till han som är min hyresvärd att jag är en korkad idiot, eller något liknande, som inte fattar att han inte är intresserad. De jobbar nämligen tillsammans. Det går inte. Jag ser ingen utväg. Det enda som skulle kunna motsäga detta är att han hör av sig till mig, men det kommer inte att ske.

 

Jag har försökt träffa andra, men det har också varit meningslöst då jag bara jämfört dem med honom och eftersom de inte har varit honom spelar det ingen roll. Det saknar mening att träffa dem. 

Usch! Varför kan inte allt bara vara lätt? Jag vet att vad jag än skriver här vill jag träffa honom. Det bara är så. Jag hatar mig själv för det. Att jag inte bara kan ändra mig alltså. Det känns som ett slöseri med tid att inte vara med honom. Värst är sådana här dagar då jag önskar att han ändå skulle läsa bloggen, fatta , och höra av sig. Jag skulle skita i på vilket sätt han hörde av sig. Jag skulle bli fett lycklig. Inte om jag fick något elakt i stil med att jag är dum i huvudet då. Isf kan man hålla det för sig själv. Tänk på att jag är sjuk också. ;-) Jag vill fortfarande träffa honom idag. Det bara är så. Jag kan inte rå för det. Kalla mig korkad eller vad fan som helst, jag skiter i det. Det är bara han jag kan tänka mig. Man kan inte sitta och se bakåt. Vad jag än har sagt tidigare så är det inte sant längre. Det är nu och framåt i mitt liv. Jag har insett att jag vill ha honom och ingen annan.

 

Jag hade faktiskt tänkt bjuda in honom på en grej nästa helg, inte för att jag trodde att han skulle komma, utan för att ge honom en inbjudan till mig. Just nu känns det inte som att jag har någon lust. Vi ska skriva inbjudningskort och så i veckan, men jag tror inte jag pallar att bjuda in honom. 

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att det låter otroligt, men jag vågar inte ringa. Han besvarar inte sms. Jag vet inte hur jag annars skulle kunna få kontakt med honom. Jag behöver förslag......