Livet På En Kant

Det här är inte bra. Dagens "arbete" har tagit knäcken på mig. Jag vet redan nu att det kommer att vara ett helvete att kliva upp imorgon. Min kropp kommer att värka som om någon kört över mig två gånger med en ångvält.

Varför gör jag så här? Varför säger jag bara inte till den andra att den var en latmask och att jag nu, som faktiskt är sjuk, får städa upp "dyngan" efter den?

 

Egentligen vet jag nog svaret. Jag tänker ofta så att andra får stå för det dem gör, precis som jag får göra det. Lite "what goes around comes around". Jag har ett nytt tankesätt nu och det innefattar även: Allt jag gör kommer tillbaka trefaldigt. Dvs städar jag "dynga" (som ju bara är en metafor för annan persons skräp). Jag kommer iaf att få tredubbelt med hjälp från andra. Det blir så automatiskt. På ett sätt gör jag en god gärning, både när det gäller mig själv och en tredje person, altså får jag tillbaka tredubbelt. Det måste bli så. Jag vägrar tänka annat.

 

När jag imorgon vaknar och har så sjukt jävla ont ska jag tänka på att det var för en god gärnings skull gentemot mig själv. Jag ska tänka att det är en gåva för mitt inre välbefinnande och hoppas att smärtan är värt det.