Varför jag kanske är som jag är
Ibland undrar jag vem jag är. Det gör nog alla. Gör man inte det torde man ha extremt bra självkännnedom eller så är man antagligen helt flippad i hjärnan. Förut kändes det ofta som att jag trodde att andra inte hade samma syn på mig som jag själv hade. Det var därför jag startade bloggen, helt enkelt för att kunna dela med mig av mina tankar. Idag känner jag inte samma behov, men å andra sidan skriver jag varje dag och kan välja något som jag vill dela med mig av på en gång. Terapi ni vet. Det blir lite så. Skriver jag till exempel: Idag hade jag en jävla pestdag. Var det jag fräste åt någon inte den personens fel. Nu kanske inte just den personen läser, men det är ju upp till den.
Sedan hände något på vägen. Ett tag delade jag med mig av mina hemska händelser och hur det kändes när det första man tänkte på varje morgon var att det vore bättre att dö(så är det inte längre). Jag tycker att det är viktigt att skriva in även det. Många av er som läser var faktiskt med den tiden och, tyvärr, det var nog ingen som frågade hur jag mådde. Men det är shitty Sweden. Mår man dåligt är det inte lätt att gå till andra och be om hjälp. Jag är nog likadan själv.
Sedan spårade det ur: Jag började skriva om snoppar. Det vet jag inte varför, men jag har en teori. Det är genetiskt. En nära släkting till mig har ett barn. Det har iofs fler av dem, men den just den här har ett barn. En dag kom barnet utspringades från toaletten och måste berätta något för henne. "Mamma, mamma, pappa har en svans", Det här kanske är en av de jobbigare gångerna att vara förälder. Jag tror inte det om våran släkt. Mamman svarade: "Ja, förstår du, pappa är ett troll!". Vad säger man om den liksom? Hur många terapitimmar blid det på den? ;-) Förstå att det kanske har med mina gener att göra.
Ja, det är så det kan gå. Jag kom att tänka på det här idag och känner att det är min ursäkt till ämnena jag har börjat avhandla på bloggen. Tänk om det skulle bli värre med inläggen. Måste jag skriva om att jag börjar med terapi då? Gå i kloster? Det kan vi ju hoppas inte händer.
