Jag lovade att alltid vara ärlig mot mig själv
Mitt liv är egentligen ganska inrutat och jag har vissa saker jag följer stenhårt. Mina principer. Jag lever efter dem. För länge sedan, idag kommer jag inte ens ihåg vad det var som hände, lovade jag mig själv att ALLTID vara ärlig mot mig själv. Det har jag hållt sedan dess. Det är möjligt att jag sårat någon annan på vägen, men det gör inte alls lika ont att bli sårad av någon annan som att bli sårad av sig själv.
Jag skrev idag att jag var olycklig. Det är jag också. Till viss del. Det finns något som är det sista jag tänker på varje kväll innan jag lägger mig. I sig är det inget dåligt. Tvärtom! (tror jag) Det går inte heller en endaste dag utan att jag tänker på det. Alla säger att det är fel, alla utom en. Han är min räddning. Det är till honom jag vänder mig när jag behöver stöd i just det hä. Jag vet egentligen också att det är fel, men det var det där med att såra sig själv. Jag kan bara inte göra det. Just nu lever jag varje dag med ett stort hål i mitt bröst det är såret jag bär på varje dag. Det är fortfarande ok. Jag har ju varit ärlig mot mig själv och är det fortfarande. Längst ner i djupet av mitt sår finns svaret och jag vet precis vad det är. Om jag så vaknade mitt i natten skulle jag kunna svara. Det skulle inte finnas några tvivel.
Problemet är att det inte är jag som har bestämt att det ska var så här. I livet använder man chansningar och korten blev som färre och färre och nu finns det inga kvar på mitt bräde. Jag vet att så fort bara kanterna är läkta är jag uppe och slåss igen för det är så jag fungerar, men som det är nu måste jag nog se baksidan av ett chanskort från den andra spelplanens halva för att jag ens ska ta upp ett av mina nuvunna kort. Jag kan till och med glida förbi och ta det kortet ur handen och köra chansningen själv. Det är svårt att spela själv när spelet är för två spelare.
Just nu sitter jag strandad och det kommer jag att fortsätta göra. Samtidigt som jag måste vara ärlig mot mig själv kan jag inte spela ensam. Det var ju för två. Nya medspelare dyker alltid upp längs vägen, men jag vill spela med samma. Så länge jag vet att jag vill spela med samma kommer jag inte att byta för jag förlåter aldrig mig själv för de gånger jag varit oärlig.
Såret kommer att läka. Det vet jag, men jag skulle hellre se att det inte fanns något ärr.
Jag skrev idag att jag var olycklig. Det är jag också. Till viss del. Det finns något som är det sista jag tänker på varje kväll innan jag lägger mig. I sig är det inget dåligt. Tvärtom! (tror jag) Det går inte heller en endaste dag utan att jag tänker på det. Alla säger att det är fel, alla utom en. Han är min räddning. Det är till honom jag vänder mig när jag behöver stöd i just det hä. Jag vet egentligen också att det är fel, men det var det där med att såra sig själv. Jag kan bara inte göra det. Just nu lever jag varje dag med ett stort hål i mitt bröst det är såret jag bär på varje dag. Det är fortfarande ok. Jag har ju varit ärlig mot mig själv och är det fortfarande. Längst ner i djupet av mitt sår finns svaret och jag vet precis vad det är. Om jag så vaknade mitt i natten skulle jag kunna svara. Det skulle inte finnas några tvivel.
Problemet är att det inte är jag som har bestämt att det ska var så här. I livet använder man chansningar och korten blev som färre och färre och nu finns det inga kvar på mitt bräde. Jag vet att så fort bara kanterna är läkta är jag uppe och slåss igen för det är så jag fungerar, men som det är nu måste jag nog se baksidan av ett chanskort från den andra spelplanens halva för att jag ens ska ta upp ett av mina nuvunna kort. Jag kan till och med glida förbi och ta det kortet ur handen och köra chansningen själv. Det är svårt att spela själv när spelet är för två spelare.
Just nu sitter jag strandad och det kommer jag att fortsätta göra. Samtidigt som jag måste vara ärlig mot mig själv kan jag inte spela ensam. Det var ju för två. Nya medspelare dyker alltid upp längs vägen, men jag vill spela med samma. Så länge jag vet att jag vill spela med samma kommer jag inte att byta för jag förlåter aldrig mig själv för de gånger jag varit oärlig.
Såret kommer att läka. Det vet jag, men jag skulle hellre se att det inte fanns något ärr.
