Kan du hjälpa mig med mina kalsonger?
Han kom ju idag, men det är ju bara att inse att jag är en mesmupp. Jag gick förbi fem meter från där han var(jag tror inte han såg mig då) och hade chansen att gå fram och säga hej. Jag kan inte. Vad ska jag säga? "Hej! Kan du hjälpa mig med mina kalsonger?" Jag pallar inte att gå fram. Vad är fel på mig? Suck! Ibland känns det som att jag ska ge upp.
En sak som jag vet med 100% säkerhet är att jag mår tio milijoner gånger bättre när jag tänker på honom så det tänker jag fortsätta med. Det spelar ju ingen roll vad han tycker om mig (givetvis vill jag ju att han ska tycka om mig, men det är inget JAG kan styra över). I första hand handlar ändå mitt liv om mig. Det är ju jag som är huvudperson och det finns ingen annan som kan ta hand om den biten att jag ska må bra. Så, oavsett, jag kommer att fortsätta tänka på honom hur mycket jag än vill (läs: väldigt mycket) och jag bryr mig inte om vad ni tycker när ni läser det här.
Me, I and myself. <3
