Livet På En Kant

Jag önskar mig visst bli vän med honom. Det kändes helt fel att stryka honom från "önskelistan". Det var bara jag som var dum. Jag vet inte hur det ska gå till, men något sätt ska jag nog komma på. Sist jag pratade med honom sa jag att jag skulle gå och då frågade han vad jag skulle göra. Jag som inte kan ljuga svarade naturligtvis: Ingenting! Varpå han tittade på mig och jag insåg att jag kunde stå kvar och prata med honom. Egentligen ville jag bara inte vara i vägen.

Det känns mer aktuellt att prata med honom nu eftersom jag fått ny tid för röntgen, med kontrastvätska. Det var ju efter den allt det här började. Tänk om jag blir en grönsak! Tänk om jag blir sjuk igen och sedan har jag inte gjort det viktigaste av allt, pratat med honom. Hmm..... Min inneboende säger att han nog visst är intresserad. Det är hon som lyckas få mig att tro på det. Det var hon som fick mig att ändra mig i somras också. Från det att det kändes som att jag hatade honom, vilket jag ju egentligen aldrig gjorde. Det känns iaf mycket bättre nu och det känns BARA BRA OM JAG TÄNKER POSITIVA saker om honom. Så fort jag tänker något negativt mår jag bara dåligt.
Hon har sagt att hon tycker jag ska skicka god jul till honom på sms på julafton, men jag tror inte jag pallar det. Jag vill inte skicka och inte få något svar tillbaka. Då skulle jag få ångest och må dåligt. Jag vill inte må dåligt på julafton.
Jag vet att han var här häromdagen. Hon såg honom och när hon berättade att han varit här kände jag bara hur jag i tanken sprang efter honom och stoppade honom. Ni vet typ som på en film, villket ju inte är rimligt, för hur skulle jag hinna ikapp en halvtimme senare. Det känns liksom aldrig som rätt tillfälle att gå fram. Kommer det något rätt tillfälle?

 

Det skulle kännas lättare om han hörde av sig på något sätt. Då skulle jag vara tillbaka på ruta ett. Vilket, i det här fallet, skulle vara suveränt. Tänk om man kunde börja om. Utan några gamla dumma tankar och fördomar om den andra. På ruta ett. Jag struntar faktiskt i vad som hänt. Helt ärligt! Jag vet ändå att jag vill vara med honom och faktum är att om han bara, på något sätt, skulle tala om att han hade något intresse skulle jag utan att tveka ge den en chans. Telepati fungerar inte, som ni kanske vet. Jag ser inte ens åt någon annans håll. Det är bara han, fast han inte verkar intresserad. Det är så det är! Han är liksom något speciellt. I min värld förspiller vi bara tid på att vara muppar.