Livet På En Kant

Nu kommer ny sak om mig här igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här. Det är liksom inget jag pratar om normalt eller berättar för andra, men jag tycker om att skriva om sådana saker här på bloggen. Nu har jag provat att skriva en början till inlägget tre gånger, men jag får liksom helt enkelt inte till det.

Ganska ofta händer det mig att jag vet saker om andra. Det kommer liksom bara upp i min hjärna att vissa saker kommer att hända eller att det bara är något som personen/personerna inte hunnit berätta. Jag vet inte varför det är så och nu har jag lärt mig leva med det. Vanligtvis konstaterar jag bara att det är så och kör på vidare med mitt eget och funderar inte mer på det. Det är inget konstigt med det. Sedan kan det gå ett tag, typ några veckor och så händer den grejen eller någon berättar att det är så som jag redan visste.

En grej hände, som jag faktiskt kommer ihåg, när jag var typ fyra år. En dag såg jag en bild framför mig på en plats. Jag berättade givetvis inte för någon, och jag tänkte inte heller så mycket mer på det efteråt. Ett halvår senare kom jag till den här platsen och då insåg jag att jag redan sett lejonen som finns någonstans i Zürich. Det är stenlejon liknande dem som finns på Drottninggatan vid Pub-huset. För mig var det inte konstigt och jag vet inte om andra har liknande upplevelser. Det blir liksom som deja vu grejer. De har kommit mer och mer sällan. Numer är det mer som att jag bara vet. Jag vet en massa om andra som andra inte vet om sig själv.

Häromdan öppnade jag min Facebook och ser då en persons status, om vad kommer jag inte ihåg, men genast när jag såg statusen visste jag att den personen och dennes partners förhållande var slut. De vet nog inte om det själva. Nu ska vi se om det stämmer. Det här är lite speciellt fall för här har det slagit fel några gånger förut när det gäller just den här personen, men nu har jag delat med mig här av det och då är det annorlunda. Nu är det på print liksom.

Man kanske inte ska skriva sådana här saker om sig själv, men jag orkar inte bry mig. Jag kan ju inte hjälpa att jag är jag. Det finns mer att berätta om mig själv och det här var ju knappt spännande när jag tänker efter. Du kanske inte vet att jag vet något om just dig nu heller. Sedan ser jag en massa annat, men det behåller jag för mig själv så länge. Det är inget jag vill dela med mig av - än!

Ja, jag måste fortsätta lite till. Det kanske är av den här anledning som jag tycker om att studera andra människor. Liksom lite studera deras agerande och så. Inte på ett creepy sätt utan mer som att jag verkligen är intresserad av andra människors beteende och undrar varför de agerar på olika sätt. Jag vet, jag är fan inte normal, men säg, vem är egentligen det? Här är den sjukaste bok jag någonsin läst. Helt galet var det också för en dag stod boken i bokhyllan och ingen visste var den kom ifrån och ingen hade läst den. Jag läste den och efter det är den helt försvunnen: Gåvan från stjärnorna. Det svenska språket kanske inte var det bästa, men om man vill läsa något totalt annorlunda är den helt klart ett alternativ. Jag vet inte varför jag kom att tänka på den igen, men kanske för att jag skulle vilja läsa den en gång till.