Livet På En Kant

Jag har nog sett mig som en mer framåt människa i livet. Nu känner jag att det ibland tar stopp. Jag vet inte vad det beror på. Det är ungefär som en mental spärr som satt sig i mitt huvud. Oftast brukar jag försöka sätta mig in i om man vänder på saken och jag betraktar mig själv. Om det handlar om en annan person brukar jag sätta mig in i tvärtom situationen. Alltså jag byter plats med den andra människan och tänker hur jag skulle reagera om det vore jag som blev "utsatt" för mig själv.

Jag vet inte om det är rätt sätt att göra saken på. Tänk som exempel. Nu är det här taget från verkliga livet och jag vet att den det handlar om läser. Du ser en person på bussen som du finner attraktiv. Egentligen vill du ha kontakt med personen, men du kan inte göra annat än att titta. Låt säga att det vore tvärtom. En vilt främmande person kommer fram på bussen och pratar med dig och visar intresse. Skulle inte du bara bli smickrad? Det skulle nog jag, oavsett om jag fann den här vilt främmande människan intressant eller inte skulle jag definitivt kliva av bussen med ett leende och gå därifrån gladare.

Vad är det då som gör att man inte gör så? Normerna säger att det är fel. De oskrivna lagarna om hur man ska bete sig tillåter inte det här. Jag tycker att vi ska skita i vad fan andra tycker. Jag har gjort liknande saker i mitt liv ett antal gånger. Visserligen aldrig gått fram till någon på bussen, men liknande saker. Det har aldtig slutat dåligt. Det sämsta som har hänt är väl att jag inte fått någon respons på mitt intresse, men jag har fortfarande känt mig lite stolt över att jag gjort något som andra inte vågar. Det ni! Det är belöningen. Tio plus i självförtroendekassan. Det är inte varje dag man får de. Dessutom har det gett mig äran att ge den andra (minst) tio plus i dennes kassa.

Så varför nästa gång inte bara prova. Det värsta som kan hända är att det är lite pinsamt, men du kommer för alltid att bli ihågkommen. Tro mig, jag vet!