Några mail den sista tiden...
...den sista tiden, eller närmre bestämt, de senaste veckorna, eller kanske bara den senaste veckan har jag fått ett antal mail som jag borde bli så sjukt glad över. Verkligen! Det är inget jag skrivit om här tidigare och anledningen till att jag är så hemlighetsfull ibland är att jag inte inte vill skriva något när jag inte till 100% vet att det är säkert.
Oftast beror det på att det inte är jag i slutändan som sitter med den beslutande rätten, inte rätten heller riktigt, men det är inte jag som har sista ordet bara och kan göra att det verkligen sker.
Det som jag skrev om igår är det jag till 100% som styr över, men där är det så många bitar jag måste fixa med innan att jag inte heller vil berätta. Det kan också bli en massa missförstånd som är helt onödiga.
När det inte är jag som styr och ställer och kan se till att allt verkligen sker kan jag ju ändå bara hoppas. Hoppas att de andra ser till att allting verkligen händer. Nu har jag flera bra saker som jag hoppas ska hända och det är faktiskt så att bara tanken på att en av sakerna verkligen händer, jag är fortfarande bara i det hoppfulla läget, gör att jag nästan börjar gråta. Bara vid tanken då. Med den beskrivningen kanske ni förstår hur sjukt bra det här kan bli och ni kanske också förstår att jag knappt vågar hoppas och allra minst berätta för någon annan om alltihop.
Oftast beror det på att det inte är jag i slutändan som sitter med den beslutande rätten, inte rätten heller riktigt, men det är inte jag som har sista ordet bara och kan göra att det verkligen sker.
Det som jag skrev om igår är det jag till 100% som styr över, men där är det så många bitar jag måste fixa med innan att jag inte heller vil berätta. Det kan också bli en massa missförstånd som är helt onödiga.
När det inte är jag som styr och ställer och kan se till att allt verkligen sker kan jag ju ändå bara hoppas. Hoppas att de andra ser till att allting verkligen händer. Nu har jag flera bra saker som jag hoppas ska hända och det är faktiskt så att bara tanken på att en av sakerna verkligen händer, jag är fortfarande bara i det hoppfulla läget, gör att jag nästan börjar gråta. Bara vid tanken då. Med den beskrivningen kanske ni förstår hur sjukt bra det här kan bli och ni kanske också förstår att jag knappt vågar hoppas och allra minst berätta för någon annan om alltihop.
