Jag hoppas ni håller tummarna för mig imorgon!
Imorgon är det åter läkarbesök. Innan jag åkte hem från KS sa hon att jag skulle boka en ny tid innan min sjukskrivning går ut och det gjorde jag omgående när jag kom hem. Nu såg alla prover bra ut innan jag åkte; förutom ett. Min största rädsla för att blir sjuk inom. Suck och stön! Jag hade hoppats att jag skulle klara mig, men icke sa nicke. Nu låg visserligen proverna bara på gränsen. Jag behöver ingen medicin än och jag har inte hunnit bli riktigt sjuk. Det är bra. Jag har varit duktig och jag var och tog proverna senast i höstas faktiskt.
Om jag inte minns fel ligger jag nästan alltid på gränsen. Det kanske vore bättre om jag åt den där "jävla" medicinen ändå. Då skulle jag faktiskt slippa en del andra bekymmer med min kropp. Jag kan också passa på att berätta varför jag inte vill äta medicinen. Det hela beror på att jag inte vill ha identiteten av en sjukdom. Mönstret är ganska tydligt att för vissa människor blir sjukdomen deras identitet. Jag vill bara vara jag!
Jag har också svårt att acceptera att jag ska leva med det här hela mitt liv. Jag ägnar mig mer åt någon form av förnekelse. Jag är inte ensam om att ha det här. Jag känner massor som har det och man dör inte av det, om man inte låter det gå jättelångt alltså. Det är enkelt att medicinera i de flesta fall. Det enda man behöver göra är att ställa in medicinen, vilket visserligen kan ta ett tag, men jag brukar få till det snabbt eftersom jag ligger på gränsen.
Nu får ni iaf hålla tummarna att proverna är bra och att jag blir bättre bara av mig själv. Jag vill fortsätta att ha identiteten av mig själv, precis som jag haft innan. Nu när jag äntligen börjar få tillbaka min egen identitet igen.
Jag hoppas ni förstår vad jag menar här i inlägget med det jag skriver.
Om jag inte minns fel ligger jag nästan alltid på gränsen. Det kanske vore bättre om jag åt den där "jävla" medicinen ändå. Då skulle jag faktiskt slippa en del andra bekymmer med min kropp. Jag kan också passa på att berätta varför jag inte vill äta medicinen. Det hela beror på att jag inte vill ha identiteten av en sjukdom. Mönstret är ganska tydligt att för vissa människor blir sjukdomen deras identitet. Jag vill bara vara jag!
Jag har också svårt att acceptera att jag ska leva med det här hela mitt liv. Jag ägnar mig mer åt någon form av förnekelse. Jag är inte ensam om att ha det här. Jag känner massor som har det och man dör inte av det, om man inte låter det gå jättelångt alltså. Det är enkelt att medicinera i de flesta fall. Det enda man behöver göra är att ställa in medicinen, vilket visserligen kan ta ett tag, men jag brukar få till det snabbt eftersom jag ligger på gränsen.
Nu får ni iaf hålla tummarna att proverna är bra och att jag blir bättre bara av mig själv. Jag vill fortsätta att ha identiteten av mig själv, precis som jag haft innan. Nu när jag äntligen börjar få tillbaka min egen identitet igen.
Jag hoppas ni förstår vad jag menar här i inlägget med det jag skriver.
